Sigge Siggelito

Idag har jag träffat Sigge igen. Han har verkligen vuxit, han var nästan dubbelt så stor som förra gången jag såg honom. Nu kunde han krypa omkring på golvet också. Det gjorde han inte förra gången.

Igår när jag kom hem från Stockholm, hade mina föräldrar köpt massor med grejer till min vovve. En hundkorg, ett halsband med en liten pingla, så att jag hör var han är, två olika koppel, en leksak, en handduk och så vidare. Dessutom hade de köpt en liten väska, som jag kan ha honom i, till exempel i bilen. Då kan jag ha den i knäet och ändå kunna sticka in handen och klappa honom. Mina föräldrar hade även skaffat en röd saccosäck. Jag fick provsitta i den igår och den var riktigt skön. Den ska jag ha på golvet i mitt vardagsrum, så att jag kan sitta i den och gosa med Sigge. Jag kan även sitta där och lyssna på en talbok, så kan Sigge komma och gå som han vill.

Innan vi åkte till Sjöbo för att hälsa på honom, körde vi en sväng till Dollar store här i Staffanstorp. De har massor med hundgrejer, allt från kläder, leksaker, burar och så vidare. Jag köpte faktiskt en söt liten slips till Sigge. Ja, tro det eller ej, men det finns faktiskt slipsar till hundar. Det hade jag ingen aning om. Den ska jag sätta på honom när vi ska gå på kalas och han ska vara fin. På min födelsedag måste han ha den på sig.

 

Sen fanns det massor av andra kläder och leksaker. Det fanns till och med en tomtedräkt. Min pappa var den som upptäckte den. När jag sa att Sigge kunde ha slipsen på sig på julafton, svarade min pappa:

"Nej, han kan ha en tomtedräkt istället".

När det närmar sig jul får jag sticka till Dollar store igen och köpa en tomtedräkt till Sigge.

Sen åkte vi till Sjöbo. Utanför huset kom hundmamman Alice och mötte upp mig. Hon ställde sig på bakbenen och hälsade ivrigt på mig.

När jag fick se Sigge trodde jag inte mina ögon. Han hade växt till sig ordentligt på en vecka. När jag fick honom i famnen, kände jag genast att mitt hjärta blev så där varmt igen. Han låg så fint i min famn och tittade på mig med sina kålsvarta hundögon.

Sen fick mina föräldrar lyfta ner mig i saccosäcken, som de hade tagit med hemifrån. Sigge kom till mig och jag gosade ännu mer med honom. Jag kunde till och med lyfta upp honom till min axel själv. Det har jag aldrig vågat göra med någon hund förut. Jag är så rädd att trycka för hårt så att det gör ont på vovven. Men idag, när Sigge var i mitt knä, tänkte jag att jag skulle prova att få upp honom till mitt ansikte. Det fungerade. Dumt nog hade jag en tröja på mig som hans klor fastnade i hela tiden. Hans klor är ju så små och vassa nu, liksom hans tänder.

Jag har blivit helt förälskad i den här lilla bebisen. Det räckte med att titta på honom, för att mitt hjärta skulle smälta. När jag dessutom satt på golvet (i saccosäcken), kunde han ju komma och gå som han ville. Han utnyttjade verkligen friheten att kunna springa runt på upptäcktsfärd, för det gjorde han, hela tiden. En gång kröp han till och med under mitt utsträckta ben. Så pass liten är han fortfarande, men snart blir han för stor för att kunna krypa under mitt ben så där. Dessutom satte han sig vid mina fötter och började tugga på min sko. Han lyckades dock inte knyta upp den, som valpen hemma hos IDOL-Rebecka gjorde.

Jag höll Sigge intill min kind, pussade honom och sa: "Du är min lilla bebis" till honom. Att hålla sin blivande vovve i famnen är en helt obeskrivlig känsla. Hans päls är så lurvig och mjuk, den är världens skönaste att pilla på.

 

Igår frågade jag min mamma om hon trodde att Sigge skulle känna igen mig. Hon sa:

"Klart att han känner igen dig, han vet ju att han är din bebis".

Näl jag förbluffat frågade hur han skulle kunna veta det sa hon:

"Det sa jag till honom förra gången. Jag viskade det i hans öra".

Vi har alla blivit helt förtjusta i Sigge Siggelito. Han kommer att få det bra här. Han kommer att drunkna i kärlek och omtanke. Min mormor (Baba) brukade ofta vara hundvakt åt min mosters hund när hon levde. Hunden, alltså. Nu får Baba passa Sigge ibland. Min vän och arbetskamrat har också sagt att hon ställer upp som hundvakt. Och så har jag ju mina föräldrar.

Alla kommer att älska Sigge så mycket. Jag, mina föräldrar, min bror och min brorson Vincent, Baba, Deda och resten av min släkt, mina kompisar och mina assistenter. Snacka om att han kommer att bli älskad och bortskämd.

Tänk att han ska fira jul med oss i år. Jag och mina föräldrar kommer nog att fira jul själva i år, eftersom Baba och Deda är hos Teta (moster) vartannat år. Förut tyckte jag att det var skittråkigt att vi skulle vara själva, men nu har vi ju lilla Sigge. Han får ha sin tomtedräkt på sig och dela ut julklappar. Haha!

Och när jag fyller år kommer han också att vara här. Han kommer att stå och vifta på svansen, medan mina föräldrar och assistenter sjunger "Vi gratulerar". Och så kommer han att mysa med mig i saccosäcken, samt ligga i mitt knä när jag sitter i massagefåtöljen. Han kommer att ge mig den kärlek och glädje, som jag har längtat efter så länge. Äntligen ska jag bli hundägare!

Välkommen till familjen Sigge, du kommer att bli älskad av alla! <3

 

En trogen vän

Det ska bli så himla roligt och skönt med en egen hund. Med "skönt" menar jag inte att det blir "lugnare", för det är mycket jobb. Det vet jag och det var självklart inte det jag menade med "skönt". Men att alltid ha någon här, någon som aldrig sviker mig. Det är precis vad jag behöver.

"Jaha, tänker ni kanske nu. Det här var ju inget nytt, bara ytterligare lite hund-tjat".

Sorry, men jag har faktiskt inte så mycket annat att skriva om för tillfället. Efter helgen kommer det något nytt. Kanske lite mer tjat om min blivande hund Sigge, eftersom jag faktiskt ska träffa honom på söndag. Men det kommer att bli något inlägg om Stockholmsresan också, det kan jag lova. Fast just det här inlägget kommer att handla om hundar.

 

Hur som helst. Ingen människa i världen kan ge så mycket kärlek som hundar. Hundar ger tröst när man behöver och finns alltid där i vått och tort.

Jag kommer så väl ihåg hur det kändes att ta hand om Sami. Ett fluffigt sällskap i sängen, någon som förstod mig och mer än gärna tröstade mig när jag var ledsen. Sami visste att jag inte alltid mådde bra och han kände på sig när jag behövde tröst. Då hoppade han upp i mitt knä och slickade mig på händerna och i ansiktet. På morgonen brukade han alltid lägga sig ovanpå min bröstkorg och pussa mig god morgon. Ibland gjorde han det så länge och oavbrutet, att jag till slut blev tvungen att säga till honom att låta mig få andas.

När vi var ute och gick, tittade han då och då upp på mig, som för att kolla att allt var okej.

Jag minns särskilt en gång, när jag hade fått en ordentlig panikattack. Sami märkte det omedelbart och han blev så orolig, att han satte sig ner vid mina fötter och gnällde, ända tills han fick komma upp i mitt knä. Resten av dagen var han orolig. Även när jag hade lugnat ner mig, gav han mig ängsliga blickar, som för att fråga:

"Hur mår min extra matte? Är det okej?"

Varje gång han skulle åka hem mådde jag dåligt. Även om jag visste att det inte var så, kändes det som om det var sista gången jag såg honom. Den senaste gången var det värst. Jag hade ångest och var deppig i vilket fall som helst, men känslorna blev ännu starkare när jag visste att Sami skulle åka hem. Så fort dörren hade stängts efter honom, började mina tårar att rinna. Nu hade jag plötsligt ingen hund i min närhet längre, ingen som förstod utan att jag behövde säga något, ingen som låg i min säng varje natt.

Jag minns till och med en natt, då jag verkligen inte kunde sova, för ångesten fick tårarna att ohjälpligt rinna ner för mina kinder. Då var Sami inte här. Hade han varit det så hade han lagt sig bredvid mig och tröstat mig, det är jag säker på. Han kändes som min hund de veckor då han var här. Vi hade ett speciellt band mellan oss, trots att han inte ens var min hund.

 

Men nu... Herregud! Från och med i november kommer det att vara jag och Sigge. Jag vet, det tar tid att lära känna varandra, men ärligt talat så tror jag att det kommer att gå ganska fort. Om jag bara ägnar riktigt mycket tid åt Sigge, leker, gosar och går ut på promenader med honom, så kommer han att känna sig trygg med mig. Det var precis som om han kände sig trygg redan i söndags, första gången vi sågs och allt. Han låg så fint i mitt knä och ett tag låg han så stilla, att jag trodde att han hade somnat. Han valde mig och jag valde honom.

Sigge kommer alltid att vara min lilla bebis. Ja, jag menar allvar. Hur gammal han än blir, så är han alltid min bebis.

Bara det att han alltid finns här och tröstar mig när jag är ledsen, lugnar mig när jag har ångest och busar med mig, kommer att hjälpa mig jättemycket.

Jag vet att man inte blir fri från låg självkänsla och ångest bara för att man har en hund. Man måste ändå jobba med att förbättra självkänslan. Men en trogen vän och livskamrat kan alltid göra livet lite enklare. Jag förväntar mig självklart inte att jag ska bli lyckligast i hela världen så fort jag har fått hem Sigge. I början kanske jag känner mig som världens lyckligaste, men det kastar inte bort alla mina bekymmer och förvandlar dem till ingenting. Ångesten kommer att finnas kvar, men då har jag i alla fall Sigge att gosa med när jag inte mår bra. Innan hade jag ju ingen hund, som kunde slicka bort tårar från mina kinder. Jo, jag hade Sami, men ingen EGEN hund. Från och med den 5 november är Sigge min bebis föralltid. Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut till dess. Jag längtar ihjäl mig.

Först ska jag åka till Stockholm, sen ska jag hälsa på Sigge, efter det åker jag till Spanien och sen ska jag äntligen hämta Sigge! Hur ska jag kunna hålla ut?

BLIVANDE HUNDÄGARE

Egentligen borde jag kanske vänta med att skriva detta, för att göra er mer nyfikna, men jag kan inte vänta längre. Jag måste berätta, annars blir jag galen!

Nu är det klart. Sigge, valpen från igår, ska bli MIN bebis! Jag ska hämta honom den 5 november och sen är jag hundägare på heltid. Kan ni fatta? JAG, Mikaela Nilsson, ska bli mamma till en underbar liten vovve! Jag är så jävla glad! Jag kan knappt fatta att det har gått så fort. Det är ju mindre än en månad kvar. Visst har jag skrivit någon gång att jag hade planer på att skaffa hund år 2018? Jag kunde aldrig tro att det skulle hända redan i slutet på 2017. Men det är faktiskt ännu bättre. Om jag hade väntat till nästa år, så hade jag ju inte fått Sigge. Jag hade antagligen inte ens fått träffa honom då, för han skulle antingen vara såld till någon annan, eller så hade uppfödaren bestämt sig för att behålla honom. Men nej, nästa år och flera år framåt är han MIN, BARA MIN!!

Han heter Sigge. Det har jag redan bestämt. Han ser verkligen ut som en liten Sigge, så vilket annat namn hade passat honom bättre? På söndag när jag hälsar på honom igen ska jag säga:

"Heeej Sigge! Kom till mamma Mimmi!"

Ja, jag ska få träffa honom på söndag. Kan knappt vänta till dess, längtar sönder mig. Ska bli spännande att se hur mycket han har hunnit växa då. Tydligen var han ännu mindre i söndags än igår. Valpar växer så fort, fast det beror också på hur mycket de äter. När jag hämtar honom sen så kommer jag nog att låta som en mormor, eller en annan gammal släkting.

"Guuud, så stor du har blivit Sigge!"

Jag har verkligen inget annat i skallen idag. Mina assistenter kan knappt prata med mig, för jag sitter bara och drömmer om Sigge hela tiden. Var och handlade med en assistent idag. Hela vägen till affären babblade jag oavbrutet om min blivande vovve. Jag slutade inte ens snacka om honom när vi var inne i affären. Ibland blev jag så försjunken i hundfantasierna, att jag helt tappade fokus på varför vi egentligen var i affären. För att handla, förstås, men vad? Tur att min assistent hade koll, annars hade jag säkert lämnat butiken med hundgodis och tuggben. Haha!

När jag kom hem och öppnade dörren till lägenheten, föreställde jag mig att Sigge satt och väntade på mig där inne, galen av glädje över att se mig. Så kommer det att bli. Jag har ju sett hur lycklig Sami blir när jag kommer hem. Nu är det Sigge som får ta över det.

Jag har börjat planera vad jag ska lära Sigge, vad jag ska göra med honom, vad jag ska sjunga för den lilla bebisen och massor med annat. Vem vet? Jag kanske till och med skriver en egen låt om honom. Jag har till och med hittat på smeknamn till honom. Sigge-Siggelito och Sigge liten. Och Sigge-pigge. Fast det där sista kan jag bara kalla honom om han är pigg, förstås. Tänk om han mest är trött och vill sova hela dagarna. Då är han ingen Sigge-pigge.

 

Jag ska berätta en rolig sak. På torsdag åker jag till Stockholm. Jag ska vara med på förstärkardagarna med projektet Kännbart. Innan idag packade jag och min assistent kläder, smycken och grejer till håret. När hon tog fram resväskan som jag skulle ha, tyckte jag att den såg liten ut och undrade om allting verkligen skulle få plats där. Då sa hon:

"Ja! Till och med lilla Sigge får plats där".

Och då menade hon säkert att han skulle få plats tillsammans med allt det andra. Lite senare sa hon något som jag inte hörde, för då hade lilla Sigge åter igen tagit över mitt huvud. Jag svarade inte, utan rättade bara till mitt hår, som jag ofta gör när jag längtar efter något, bara för att ha någonting att göra. Till slut frågade min assistent med ett skratt:

"Vad håller du på med?"

"Drömmer om Sigge", svarade jag.

"Ja, jag märker det", sa hon.

Som sagt, jag har inget annat i skallen just nu. Tänk att jag ska få hälsa på honom igen på söndag. Undrar om jag kommer att vara koncentrerad på Kännbarts förstärkardagar, eller om allt jag kommer att få ur mig handlar om "MIN HUND Sigge". Jag ska göra mitt bästa för att inte bete mig som en nyförälskad 14-åring. Eller, rättare sagt som en nybliven matte.

I år kommer han att vara med på julafton. Då ska jag sova hemma hos mina föräldrar, så det får han också göra. Kanske kommer han att ligga med mig i bäddsoffan, som mina föräldrar har i mitt gamla rum. Och när jag fyller 22 år i februari kommer han också att vara här. Han kommer att hoppa upp till mig och pussa mig grattis. I september nästa år får jag ha 1-års-kalas för honom. Då får jag baka en speciell tårta till honom och lägga på sådant som hundar tycker om.

Sigge... Nu är det inte långt kvar. Äntligen är min dröm sann. Jag ska få en helt egen vovve!

 

Jag älskar den här bilden på mig och Sigge. Jag har den som profilbild på facebook. Vet att jag publicerade den här igår, men nu gör jag det igen, för det är en bild som väcker kärlek i mitt hjärta.