En vecka kvar

Jaha, kära läsare. Nu är det alltså en vecka kvar innan jag ska bli hundägare. Bara en vecka. Söndagen den 5 november flyttar Sigge hem till mig förgått.

Idag har jag varit och besökt honom igen. Sista gången jag bara "hälsar på". Nästa söndag tar jag med honom hem, till hans nya hem. Det ska bli så sjukt kul och jag längtar verkligen!

Förra veckan när vi var i Spanien, bombade Sigges uppfödare oss med supersöta bilder på bebisen. Till en av dem hade hon till och med skrivit:

"Här sitter jag och äter godis. Hälsningar, Sigge".

I alla fall. Idag åkte jag och mina föräldrar till Sjöbo för att hälsa på vovven.

Han var ute när vi kom med min stora bil. Jag hörde det genom den öppna bildörren, när min pappa höll på att spänna loss min rullstol. Jag hörde att min mamma började prata som en bebis och sa saker i stil med:

"Hallå killen! Hej lilla bebis!"

Sen fick Sigge syn på mig, som fortfarande satt i bilen, och det var precis som om han kände igen mig. Han försökte till och med komma in till mig. Väl ute fick jag honom i famnen. Han viftade på svansen och verkade glad över att se mig. Vi har ju inte träffats på två veckor.

Mamma Alice kom också fram och hälsade. Hon och Sigge är lika nyfikna.

Vi hade tagit med min saccosäck igen, så den satte jag mig i inne i huset, så att Sigge kunde komma och gå som han ville. Jag höll honom mot min axel. Ni kan inte föreställa er vad som händer i mitt hjärta när jag får mysa med denna underbara vovven. Hela jag fylls av värme och kärlek. Kanske kände Sigge likadant, för han fortsatte att vifta på svansen, medan han slickade mig i ansiktet med sin lilla tunga.

 

Jag tvivlar inte för en sekund på att jag har valt rätt hund. Jag är säker på att Sigge och jag kommer att bli världens bästa vänner och att vår kärlek kommer att vara intensiv och gränslös.

Nu när han har blivit större, springer han omkring mycket på golvet. Han ville inte bara ligga och mysa, utan sprang runt och undersökte allting. Det är därför det är bra att jag har skaffat en saccosäck, så att jag kan sitta på golvet mycket. Det är dessutom lättare att leka med honom om jag sitter på golvet.

När han väl var i min famn luktade han på mig, slickade och tuggade på mitt hår och såg på mig med sina vackra ögon. Men det varade bara en stund, sen ville han springa runt och leka igen.

Efter en stund blev han trött och lade sig ner på golvet och sov.

 

Hundmamman Alice visade tydligt att hon tyckte om mig. Hon satte sig ofta mellan mina ben och slickade mig på händerna. Hennes kroppsspråk visade att hon accepterade mig och godkände att jag skulle ha hennes bebis.

Sigge vaknade så fort vi började röra på oss för att gå därifrån. Jag fick hålla honom i famnen igen, innan jag förflyttades till rullstolen. Den här gången låg han alldeles stilla, nyvaken och trött som han var. Varje gång jag håller honom så där, får jag ett sådant lyckorus i hela kroppen och jag vill helst inte släppa honom ifrån mig.

Han fick följa med ut på gräsmattan för att kissa. När han hade gjort det, utbrast jag:

"Duktig Sigge! Duktig kille!"

Han blev glad när jag sa så. Han viftade på svansen och kom springande emot mig. Hundar älskar att få beröm, både valpar och vuxna hundar.

När jag har fått hem Sigge, får Sami också komma och hälsa på. Han och Sigge måste lära sig att komma överens, för Samis matte vill säkert att jag ska ta hand om honom fler gånger, även när jag har Sigge. Sami kanske bara tycker att jag är hans och försöker knuffa bort Sigge, så jag måste få honom att fatta att jag är bådas nu. Båda två kommer säkert att vilja ligga i min säng på nätterna, men det får de så gärna. Sami är ju också liten, så vi lär få plats i sängen, alla tre.

Fatta att det bara är en vecka kvar tills jag ska få ta hem Sigge! Jag har svårt att fatta det. Om en vecka kommer Sigge att vara min föralltid. Han ska få det bra hos mig, det ska jag se till.

Sigge Siggelito och Mikaela. Nu är det vi!

 

Kompissemester

Hej alla!

Jag är inte hemma nu. Istället sitter jag i vår lägenhet i Spanien. Jag, mina föräldrar, Baba, Deda och en assistent är här. Vi kom hit igår.

Det kommer ett blogginlägg om semestern lite senare, det lovar jag, men inte idag. Detta inlägget ska handla om något annat.

Förra året gjorde jag ett inlägg om kompissemester. Jag är så sugen på att åka någonstans med kompisar. Utomlands eller bara någon annanstans i Sverige.

Ibland får jag en känsla av att alla i min ålder har varit på semester med polare någon gång. Det är säkert inte så, men det känns så. Utom personer med funktionsnedsättning, åtminstone rullstolsburna. De kanske inte har det. Inte så många i min ålder i alla fall.

Jag är så trött på hur världen ser ut för oss med funktionsnedsättning. Just därför vill jag göra det mesta som andra människor tror att personer som har en funktionsnedsättning inte klarar av, bara för att visa dem hur fel de har. När de helt plötsligt får se en rullstolsburen och dövblind tjej göra det som de trodde var omöjligt, så kanske de blir mindre fördomsfulla. Då har de ju ändå sett att det inte alls är så som de trodde.

Men det här med att kunna åka på semester med kompisar verkar svårt för mig. Inte för att jag sitter i rullstol, för den kan man ju för fan ta med sig. Inte på grund av min dövblindhet heller. Eller, jo, det kanske har lite med den att göra också. Min nedsatta syn och hörsel gör att jag inte alltid kan hänga med på saker, för jag ser inte vad som händer och hör inte vad som sägs. Detta kan leda till stressande och ångestframkallande situationer.

Jag vet inte om det är det som hindrar mig från att dra iväg under en längre tid, eller om det är för att jag är rädd att allting ska gå åt helvete. Tror nästan att det är det där sista. Jag har så himla höga krav på mig själv och så stark prestationsångest. Minsta lilla misstag gör att jag känner mig helt värdelös.

Jag har aldrig ens flugit utan mina föräldrar. Eller, jo, en gång har jag faktiskt gjort det. Jag var 13 år och flög till Gottland med två assistenter, eftersom jag skulle vara med på DBUs sommarläger. Det är den enda gången jag har åkt flygplan utan mina föräldrar. Självklart vet jag att jag måste lära mig att göra det, om jag någonsin ska kunna åka på någon semester utan dem. Man kan ju inte precis lifta till Spanien. Men att åka med två assistenter skulle inte riktigt innebära samma trygghet. Även om jag skulle lära assistenterna alla "flygtecken", som jag och min pappa har hittat på, så skulle det inte vara samma sak. Men som sagt, förr eller senare måste jag ju flyga ensam med mina assistenter. Det är bara att vänja sig.

Nu är grejen att jag faktiskt inte vill åka med två assistenter till Spanien, inte bara. Jag vill ha en kompis med mig också. För även om några av mina assistenter är som kompisar, så kan man inte jämföra dem med dem som är mina vänner på riktigt. Det ska man nog inte göra heller. Det är inte meningen att assistenter ska ersätta kompisar. Det är därför jag blir så irriterad om folk säger:

"Men du har ju dina assistenter", när jag snackar om att jag vill ha fler vänner.

Ja, jag har mina assistenter, men vad hjälper det? Även om vi kan sitta och snacka tjejsnack, gå på stan och shoppa eller fixa spakvällar, allt sådant som jag gör med mina tjejkompisar också, så är det ändå inte samma sak. Mina riktiga kompisar är... Nu vill jag inte skriva några namn, men det är dem som jag har valt att bli vän med. Fattar ni hur jag menar?

Och tack vare att det ibland verkar som om nästan alla i min ålder åker på semester med en eller flera vänner då och då, så känns det som om det är dags för mig att också göra det snart. Inte i år, kanske inte nästa år heller, men så småningom. Det kan ju vara skönt att dra iväg utan familjen någon gång.

Fast hur skulle jag klara det? Under den senaste tiden har jag börjat tvivla på att jag ens klarar av att åka bort med två assistenter. Fast det är klart, det kanske beror på miljön också. Jag menar, på en semester är det meningen att man ska ta det lugnt, vila kroppen och själen, göra sådant som man gillar och inte stressa. Det är en helt annan sak än läger och årsmöten, när man hela tiden har folk runt omkring sig och ständigt måste passa en massa tider. Det är mina assistenter som får passa tiderna åt mig, men jag blir ju också stressad. Jag känner mig tvungen att göra exakt allting, även det som jag egentligen inte vill. Ofta känns det som om jag inte kan koppla av, för det är hela tiden nya intryck och utmaningar. Den enda gången jag kan vara helt avslappnad är på natten.

Att åka till vår lägenhet i Spanien är något annat. Då vet jag var allt finns och fungerar och jag har inga tider att passa, förutom när jag ska åka någonstans. Den här gången har jag och mina föräldrar hyrt en bil, som vi har när vi ska åka iväg. Det är mycket smidigare än att behöva ta buss eller taxi.

Men jag är fortfarande tveksam till det där med att åka hit med någon polare. Jag vill nog göra det, men kommer jag verkligen att klara av det? Skulle inte det ge mig enormt mycket prestationsångest? Jag vet inte ens om det skulle vara annorlunda om vi bodde på hotell, för även det brukar göra mig osäker. Sen är jag rädd att jag skulle få ännu mer prestationsångest av att åka iväg med kompisar. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att jag hela tiden skulle känna att jag måste vara social, för att vara en bra vän. Så brukar jag jämt känna när jag är på läger. Så fort jag kommer dit, får jag en stark känsla av att alla förväntar sig att jag ska vara glad och pratsam, vilket är svårt när det är så mycket folk och alla babblar i mun på varandra, så att jag inte hör vad någon säger. Dessutom kan jag lätt få för mig att alla pratar med någon och därför måste jag också göra det. Samma sak varje gång.

"Varför sitter jag här helt tyst, medan alla andra umgås och verkar ha hur kul som helst?" frågar jag mig själv.

Jag vill vara en aktiv tjej, som sticker ut och träffar kompisar och sådant. Fast rädslan för att det inte ska bli så bra och roligt som jag tänkt mig är så oerhört stark. Men jag vill vara som vilken annan 21-åring som helst.

Jag vill kunna åka utomlands med vänner, sitta på någon uteservering och dricka vin och känna att jag duger och att jag har vänner. Jag vill kunna festa med kompisar, sova över och allt annat som en icke funktionsnedsatt människa i 20-årsåldern gör. Jag vill göra allt det där, som jag i vissa stunder kan tycka att jag borde ha gjort för länge sen. Det är därför jag i flera år har övervägt att fira nyår med polare, bara för att alla andra verkar göra det.

Kom på en grej. Något som min mamma har sagt till mig, när jag har varit rasande och förtvivlad över att mina önskningar inte går i uppfyllelse. Min mamma har sagt att man inte måste åka utomlands, bara för att kunna ha semester. Det finns semesterställen i Sverige också.

Just för att jag är så rädd att bryta ihop i ångest och besvikelse, eller att jag kanske ska bli sjuk och behöva åka hem, så kanske det vore smartast att börja med en minisemester i Sverige. Jag kanske kan ta en eller två kompisar med mig och åka till Sommarsol, spahotellet där jag har varit två gånger. Det är dessutom väldigt handikappanpassat där och superfint. Det ligger inte så långt ifrån där jag bor. En timme eller två, kanske. Sen behöver man ju inte vara där så länge. När jag tänker på det här med semester med polare, ser jag ofta framför mig att vi är i ett annat land i en vecka, men så måste det inte vara. Vi kan lika gärna åka till Sommarsol över en helg. Huvudsaken är ändå att man hinner med allt man ska och att man har kul.

Så det vore kanske smartast att börja med en minisemester, innan jag ger mig in på en utlandsresa, så att jag hinner känna efter om det fungerar. En helg på Sommarsol är ju också en semester.

Men det får förstås bli senare. Nu ska jag ju snart skaffa en hund och behöver ägna all tid åt honom.

Har ni förresten tänkt på en sak? Imorgon är det exakt två veckor kvar innan jag ska få hem lilla Sigge! Nästa söndag ska jag åka och hälsa på honom, och veckan därpå får jag ta hem honom.

Vi hörs snart igen!

Sigge Siggelito

Idag har jag träffat Sigge igen. Han har verkligen vuxit, han var nästan dubbelt så stor som förra gången jag såg honom. Nu kunde han krypa omkring på golvet också. Det gjorde han inte förra gången.

Igår när jag kom hem från Stockholm, hade mina föräldrar köpt massor med grejer till min vovve. En hundkorg, ett halsband med en liten pingla, så att jag hör var han är, två olika koppel, en leksak, en handduk och så vidare. Dessutom hade de köpt en liten väska, som jag kan ha honom i, till exempel i bilen. Då kan jag ha den i knäet och ändå kunna sticka in handen och klappa honom. Mina föräldrar hade även skaffat en röd saccosäck. Jag fick provsitta i den igår och den var riktigt skön. Den ska jag ha på golvet i mitt vardagsrum, så att jag kan sitta i den och gosa med Sigge. Jag kan även sitta där och lyssna på en talbok, så kan Sigge komma och gå som han vill.

Innan vi åkte till Sjöbo för att hälsa på honom, körde vi en sväng till Dollar store här i Staffanstorp. De har massor med hundgrejer, allt från kläder, leksaker, burar och så vidare. Jag köpte faktiskt en söt liten slips till Sigge. Ja, tro det eller ej, men det finns faktiskt slipsar till hundar. Det hade jag ingen aning om. Den ska jag sätta på honom när vi ska gå på kalas och han ska vara fin. På min födelsedag måste han ha den på sig.

 

Sen fanns det massor av andra kläder och leksaker. Det fanns till och med en tomtedräkt. Min pappa var den som upptäckte den. När jag sa att Sigge kunde ha slipsen på sig på julafton, svarade min pappa:

"Nej, han kan ha en tomtedräkt istället".

När det närmar sig jul får jag sticka till Dollar store igen och köpa en tomtedräkt till Sigge.

Sen åkte vi till Sjöbo. Utanför huset kom hundmamman Alice och mötte upp mig. Hon ställde sig på bakbenen och hälsade ivrigt på mig.

När jag fick se Sigge trodde jag inte mina ögon. Han hade växt till sig ordentligt på en vecka. När jag fick honom i famnen, kände jag genast att mitt hjärta blev så där varmt igen. Han låg så fint i min famn och tittade på mig med sina kålsvarta hundögon.

Sen fick mina föräldrar lyfta ner mig i saccosäcken, som de hade tagit med hemifrån. Sigge kom till mig och jag gosade ännu mer med honom. Jag kunde till och med lyfta upp honom till min axel själv. Det har jag aldrig vågat göra med någon hund förut. Jag är så rädd att trycka för hårt så att det gör ont på vovven. Men idag, när Sigge var i mitt knä, tänkte jag att jag skulle prova att få upp honom till mitt ansikte. Det fungerade. Dumt nog hade jag en tröja på mig som hans klor fastnade i hela tiden. Hans klor är ju så små och vassa nu, liksom hans tänder.

Jag har blivit helt förälskad i den här lilla bebisen. Det räckte med att titta på honom, för att mitt hjärta skulle smälta. När jag dessutom satt på golvet (i saccosäcken), kunde han ju komma och gå som han ville. Han utnyttjade verkligen friheten att kunna springa runt på upptäcktsfärd, för det gjorde han, hela tiden. En gång kröp han till och med under mitt utsträckta ben. Så pass liten är han fortfarande, men snart blir han för stor för att kunna krypa under mitt ben så där. Dessutom satte han sig vid mina fötter och började tugga på min sko. Han lyckades dock inte knyta upp den, som valpen hemma hos IDOL-Rebecka gjorde.

Jag höll Sigge intill min kind, pussade honom och sa: "Du är min lilla bebis" till honom. Att hålla sin blivande vovve i famnen är en helt obeskrivlig känsla. Hans päls är så lurvig och mjuk, den är världens skönaste att pilla på.

 

Igår frågade jag min mamma om hon trodde att Sigge skulle känna igen mig. Hon sa:

"Klart att han känner igen dig, han vet ju att han är din bebis".

Näl jag förbluffat frågade hur han skulle kunna veta det sa hon:

"Det sa jag till honom förra gången. Jag viskade det i hans öra".

Vi har alla blivit helt förtjusta i Sigge Siggelito. Han kommer att få det bra här. Han kommer att drunkna i kärlek och omtanke. Min mormor (Baba) brukade ofta vara hundvakt åt min mosters hund när hon levde. Hunden, alltså. Nu får Baba passa Sigge ibland. Min vän och arbetskamrat har också sagt att hon ställer upp som hundvakt. Och så har jag ju mina föräldrar.

Alla kommer att älska Sigge så mycket. Jag, mina föräldrar, min bror och min brorson Vincent, Baba, Deda och resten av min släkt, mina kompisar och mina assistenter. Snacka om att han kommer att bli älskad och bortskämd.

Tänk att han ska fira jul med oss i år. Jag och mina föräldrar kommer nog att fira jul själva i år, eftersom Baba och Deda är hos Teta (moster) vartannat år. Förut tyckte jag att det var skittråkigt att vi skulle vara själva, men nu har vi ju lilla Sigge. Han får ha sin tomtedräkt på sig och dela ut julklappar. Haha!

Och när jag fyller år kommer han också att vara här. Han kommer att stå och vifta på svansen, medan mina föräldrar och assistenter sjunger "Vi gratulerar". Och så kommer han att mysa med mig i saccosäcken, samt ligga i mitt knä när jag sitter i massagefåtöljen. Han kommer att ge mig den kärlek och glädje, som jag har längtat efter så länge. Äntligen ska jag bli hundägare!

Välkommen till familjen Sigge, du kommer att bli älskad av alla! <3