En vecka kvar
Jaha, kära läsare. Nu är det alltså en vecka kvar innan jag ska bli hundägare. Bara en vecka. Söndagen den 5 november flyttar Sigge hem till mig förgått.
Idag har jag varit och besökt honom igen. Sista gången jag bara "hälsar på". Nästa söndag tar jag med honom hem, till hans nya hem. Det ska bli så sjukt kul och jag längtar verkligen!
Förra veckan när vi var i Spanien, bombade Sigges uppfödare oss med supersöta bilder på bebisen. Till en av dem hade hon till och med skrivit:
"Här sitter jag och äter godis. Hälsningar, Sigge".
I alla fall. Idag åkte jag och mina föräldrar till Sjöbo för att hälsa på vovven.
Han var ute när vi kom med min stora bil. Jag hörde det genom den öppna bildörren, när min pappa höll på att spänna loss min rullstol. Jag hörde att min mamma började prata som en bebis och sa saker i stil med:
"Hallå killen! Hej lilla bebis!"
Sen fick Sigge syn på mig, som fortfarande satt i bilen, och det var precis som om han kände igen mig. Han försökte till och med komma in till mig. Väl ute fick jag honom i famnen. Han viftade på svansen och verkade glad över att se mig. Vi har ju inte träffats på två veckor.
Mamma Alice kom också fram och hälsade. Hon och Sigge är lika nyfikna.
Vi hade tagit med min saccosäck igen, så den satte jag mig i inne i huset, så att Sigge kunde komma och gå som han ville. Jag höll honom mot min axel. Ni kan inte föreställa er vad som händer i mitt hjärta när jag får mysa med denna underbara vovven. Hela jag fylls av värme och kärlek. Kanske kände Sigge likadant, för han fortsatte att vifta på svansen, medan han slickade mig i ansiktet med sin lilla tunga.
Jag tvivlar inte för en sekund på att jag har valt rätt hund. Jag är säker på att Sigge och jag kommer att bli världens bästa vänner och att vår kärlek kommer att vara intensiv och gränslös.
Nu när han har blivit större, springer han omkring mycket på golvet. Han ville inte bara ligga och mysa, utan sprang runt och undersökte allting. Det är därför det är bra att jag har skaffat en saccosäck, så att jag kan sitta på golvet mycket. Det är dessutom lättare att leka med honom om jag sitter på golvet.
När han väl var i min famn luktade han på mig, slickade och tuggade på mitt hår och såg på mig med sina vackra ögon. Men det varade bara en stund, sen ville han springa runt och leka igen.
Efter en stund blev han trött och lade sig ner på golvet och sov.
Hundmamman Alice visade tydligt att hon tyckte om mig. Hon satte sig ofta mellan mina ben och slickade mig på händerna. Hennes kroppsspråk visade att hon accepterade mig och godkände att jag skulle ha hennes bebis.
Sigge vaknade så fort vi började röra på oss för att gå därifrån. Jag fick hålla honom i famnen igen, innan jag förflyttades till rullstolen. Den här gången låg han alldeles stilla, nyvaken och trött som han var. Varje gång jag håller honom så där, får jag ett sådant lyckorus i hela kroppen och jag vill helst inte släppa honom ifrån mig.
Han fick följa med ut på gräsmattan för att kissa. När han hade gjort det, utbrast jag:
"Duktig Sigge! Duktig kille!"
Han blev glad när jag sa så. Han viftade på svansen och kom springande emot mig. Hundar älskar att få beröm, både valpar och vuxna hundar.
När jag har fått hem Sigge, får Sami också komma och hälsa på. Han och Sigge måste lära sig att komma överens, för Samis matte vill säkert att jag ska ta hand om honom fler gånger, även när jag har Sigge. Sami kanske bara tycker att jag är hans och försöker knuffa bort Sigge, så jag måste få honom att fatta att jag är bådas nu. Båda två kommer säkert att vilja ligga i min säng på nätterna, men det får de så gärna. Sami är ju också liten, så vi lär få plats i sängen, alla tre.
Fatta att det bara är en vecka kvar tills jag ska få ta hem Sigge! Jag har svårt att fatta det. Om en vecka kommer Sigge att vara min föralltid. Han ska få det bra hos mig, det ska jag se till.
Sigge Siggelito och Mikaela. Nu är det vi!
