Mimmi Delux

Igår gjorde jag något spännande. Nej, jag träffade inte Lisa Ajax igen, och ingen annan kändis heller. Däremot träffade jag en häst. Jag var faktiskt och red igår.

När jag var liten var jag en typisk hästtjej. Jag gick och red på en ridskola och läste hästböcker. Riktigt så hästgalen är jag inte längre. Nu är jag ju galen i hundar istället. Det är inte direkt så att jag vill skaffa en egen häst när jag blir äldre eller något, men jag tycker fortfarande att de är fina djur. Stora, men fina. Dessutom tycker jag att det är roligt att rida när jag väl får göra det.

En av mina assistenter har ett eget stall med egna hästar. Jag har varit där ute flera gånger. Det var den assistenten som fixade så att jag fick börja rida igen. Eller, börja och börja. Jag ska visserligen åka dit igen om två veckor, men det är inte bestämt om jag ska fortsätta sen eller inte. Jag får gå några gånger och se om det är något jag vill fortsätta med.

Jag och min assistent tog min bil och åkte till Örestads ryttaresällskap i Malmö. Där träffade vi min andra assistent, som också skulle vara med och hjälpa till.

Jag fick prova hjälmar och säkerhetsvästar. När jag gick på ridskola förut hade jag aldrig säkerhetsväst på mig, så det var väldigt ovant. Västen var en stor och klumpig sak, som fick det att kännas som om jag vägde minst tio kilo. Jag skämtar inte. Jag kunde knappt andas i den. Dessutom hade jag tagig med mig ett bälte med handtag hemifrån, som jag spände fast kring midjan. Detta för att assistenterna skulle kunna hålla i handtagen när jag satt på hästen, så att jag inte skulle glida av. Så jag satte på mig bältet utanpå västen. Det blev ännu värre. Jag kände mig som en mycket gammal och tung gubbe. Det var lite jobbigt, fast samtidigt ingen katastrof. Det var bara någonting som man kunde skratta åt.

I början var det nog tänkt att jag skulle rida utomhus, men eftersom regnet pissade ner så fick vi vara i ridhuset. Ridläraren kom med en rätt så liten häst. Jag blev faktiskt ganska förvånad över hur liten han var. Jag har alltid ridit på stora hästar. Fast eftersom jag inte hade gjort detta på flera år, kändes det rätt bekvämt med en mindre häst. Jag strök honom över mulen, såg honom stadigt in i ögonen och sa:

"Du, nu ska jag rida dig och jag har inte ridit på flera år, så nu får du vara snäll".

Jag vet inte om han förstod vad jag sa. Jag kan inte tillräckligt mycket om hästar för att veta hur mycket de fattar.

Jag gick som sagt på ridskola när jag var liten. På lågstadiet red jag i Lund och på mellanstadiet red jag i Malmö. Sen dess har det bara blivit någon enstaka gång. När vi hade fri-idrottsdagar på högstadiet, brukade vi åka till precis den ridskolan i Malmö som jag hade gått på. Sen var jag och min gymnasieklass på ett ridläger en gång när vi gick andra eller tredje året.

Jag skrev ju förut att jag kände mig som en tung gammal gubbe i västen och bältet. Snacka om hur tung jag kände mig när jag fick på mig liftselen. Oj, oj, oj! När jag äntligen landade på den fantastiskt mjuka sadeln, kände jag att jag var på väg att åka bakåt, som om jag skulle ligga ner.

"Håll i mig! Håll i mig!" utbrast jag förskräckt.

Det fanns ett handtag längst fram på sadeln. Eller, det var nog inte på sadeln, men någonstans i alla fall. Jag har problem med balansen, så jag behöver något fast att hålla mig i. Tyglarna ger inget stöd. Sadeln var som sagt väldigt mjuk och det var verkligen bra. Jag har problem med min svanskota, så jag får väldigt ont i rumpan om jag tvingas sitta på hårda grejer.

Mär jag äntligen hade satt mig till rätta, smackade ridläraren på hästen och han började gå. Det kändes ganska guppigt och svängigt, men efter en stund vande jag mig. Jag var ändå enormt tacksam för att jag hade en assistent på varje sida om mig. Då kändes risken inte så jättestor att jag skulle trilla av.

Jag fick lära mig att starta och stanna hästen själv. Eller, starta kunde jag redan, och egentligen stanna också, men de gör så olika på olika ridskolor. Jag har alltid fått lära mig att man stannar genom att säga: "Brrr". Men på det stället där min gymnasieklass var på ridläger skulle man plötsligt säga: "Ooo". Jag minns att jag tänkte:

"Hallå! Det stämmer ju inte. Så stannar man inte alls hästen!"

Men jag sa inget, som vanligt. Jag bara gjorde som ridläraren sa och höll käften om mina egna åsikter. Men här skulle man i alla fall göra som jag hade lärt mig från början.

Ibland har jag funderat på om personalen på ridlägret hade hittat på det där O-ljudet på grund av att de, liksom många andra, ansåg att skåningar har svårt att göra sådana rullande R. Jag menar, det funkar inte att stanna hästen genom att göra ett skorrande skånskt R, då blir hästen helt förvirrad. Men jag vet inte, det är bara en gissning. Jag har i alla fall inga som helst problem med att göra rullande R. Det vet ju alla som känner mig. Jag måste skryta lite och säga att jag tror att jag är bäst i kören på att göra rullande R, just för att jag är så himla van vid det.

Jag fick stanna hästen med jämna mellanrum, så att jag kunde prata med ridläraren och sätta mig till rätta om det behövdes. Jag kände mig allt mer van och efter en stund började jag slappna av mer där uppe på hästryggen. Efteråt sa ridläraren att jag skulle ta med mig morötter eller knäckebröd till hästen nästa gång. Jag lovade att göra det.

Gissa om det var en lättnad att få ta av mig säkerhetsvästen. Det kändes som om jag tappade tio kilo på en gång och jag tänkte, eller jag kanske sa:

"Shit, vad smal jag blev helt plötsligt!"

För så kände jag mig. Smal och fri från västklumpen. Men man vänjer sig, det brukar man göra.

Nu är det två veckor kvar tills jag ska gå och rida igen. Jag ser fram emot det. Det känns kul att ha det här som sysselsättning. Kul också att jag har börjat rida igen. Ridning är dessutom skitbra träning för hela kroppen, har jag hört.

Nej, nu ska jag börja jobba med Funkarredaktionen. Vi hörs kanske senare i veckan.