Mimmi Delux

Den här helgen har varit händelserik för mig. Jag har varit på två konserter, en igår och en idag. Nu tänker jag berätta om dem och även bjuda på några härliga bilder.

Igår åkte jag och min assistent in till Lund för att lyssna på en gratiskonsert, som hölls till på Lunds universitetsbibliotek. Ja, det kanske låter lite sådär med tanke på att det var på ett bibliotek och allt, men det var helt fantastiskt! Några killar spelade klassisk gitarr. Jag satt längst fram och bara njöt av musiken. Det var så himla vackert. Redan när den allra första tonen hade klingat ut, fick jag rysningar i hela kroppen. Varje gång någon av killarna satt och spelade på sin gitarr, kom jag på mig själv med att önska att det aldrig skulle ta slut. Eller, åtminstone inte på ett bra tag. Jag rös verkligen, det kan jag lova.

Det här var alltså akustisk musik, ingen som sjöng eller någonting. I vanliga fall tycker jag bättre om att lyssna på musik med sång, men nu gjorde det absolut ingenting att det bara var gitarr. Nästan tvärtom, faktiskt. När det är någon som sjunger så lyssnar man ju mest på den personen. Då spelar musiken nästan ingen roll, det är sångaren som är det viktigaste. Men på gårdagens gitarr-konsert var det som om man kunde hitta på sin egna text till melodin. Jag blev faktiskt inspirerad att skriva en egen låt, fast eftersom jag inte vet vad den ska handla om så har jag inte kommit igång än.

Jag har ingen aning om hur många det var som lyssnade. Säkert inte så jättemånga. Men några var det, det hörde jag på applåderna. Jag var nog den som applåderade mest. Inte för att jag skrek eller så, det gjorde ingen. Men jag klappade mycket efter varje låt. Jag ville att gitarristerna skulle kunna se hur mycket jag uppskattade musiken. Det kanske de gjorde också, vad vet jag?

Jag minns att det blev alldeles tyst i ett par sekunder efter en av låtarna. Förmodligen var det fler än jag som blev berörda. Låten var liksom djup och lät lite sorgsen. De mjuka tonerna letade sig in i mig och fick håret att resa sig på mina armar. Nu låter jag som värsta poeten, eller hur? Haha!

När konserten var slut tänkte jag:

"Men NEJ! Inte redan. Jag vill höra mer!"

Det höll på i en timme, men det kändes som mycket kortare. Jag lyssnade med stigande beundran. Det var som om jag kunde höra vilka känslor som var inblandade i låtarna, trots att det inte var någon som sjöng. Jag ville sätta mig och skriva en egen låt direkt när jag kom hem, men jag vet fortfarande inte alls vad texten ska handla om. Kanske om min stora dröm, som jag aldrig ger upp? Kanske om en vän? Eller något annat. Vi får se, helt enkelt.

Idag var jag på en större konsert. Jag var och såg Lisa Ajax. Ni vet, tjejen som vann IDOL år 2014. Hon har även varit med i melodifestivalen två gånger. Hennes konsert var också gratis och hölls på Center Syd.

Jag och min assistent var där i god tid, så vi tog plats precis vid scenen. Det var inte så värst många där när vi kom, men sen bara öste det in folk. Alltså, seriöst! Där var verkligen hur mycket folk som helst. Det är inte så konstigt egentligen. När en så stor artist har konsert så vill man inte direkt missa det, särskilt inte när det är gratis. Hon är nog inte i Skåne så ofta heller, så man får passa på när hon väl kommer hit.

Hon uppträdde på en stor scen mitt i köpcentret. Några människor hade satt sig ovanpå scenen innan Lisa kom. Jag undrade i mitt stilla sinne om de inte fattade att man inte kan sitta ovanpå en scen, som om det vore en bänk. Fast de flyttade sig förstås så fort den berömda sångerskan gjorde entré. De hade nog bara satt sig där för att slippa stå upp och vänta. Det fanns inga stolar till publiken, så alla stod upp. Utom jag, förstås. Det är en av dem få gånger då jag faktiskt är glad att jag sitter i rullstol.

Den här konserten var också grym. Hon sjöng både "My heart wants me dead" och "I don't give a". Det är de hon har bidragit med i melodifestivalen. Hon framförde några andra låtar också. Förmodligen från sin skiva.

Jag minns inte exakt hur många låtar hon sjöng, men hon höll inte på lika länge som killarna på biblioteket. Även här blev jag besviken när det var slut. Hon pratade rätt mycket och hon kanske sa att det var sista låten, men det hörde ju inte jag. Jag trodde att hon skulle sjunga fler låtar, men istället såg jag att publiken började röra på sig och folkmassan blev mindre. Först då slog det mig att:

"Fan också, det är slut!"

Men riktigt slut var det inte. Inte alls... Hon skulle signera skivor. Självklart ställde jag mig i den lååånga kön. Jag köpte en skiva och fick även en affisch på köpet. Det fick man göra vid ett bord med en vit duk. Sen skulle man ställa sig i kö till scenen, där Lisa satt och signerade. Hon kom fram till mig och signerade både skivan och affischen. Sen tog min assistent ett foto på mig och sångerskan tillsammans. Lisa verkade vara en mycket trevlig och positiv tjej. En sådan person som man skulle vilja bli vän med. Om det hade funnits tid så hade jag gärna stannat och pratat lite mer med henne, men nu har jag i alla fall träffat henne och fått en signerad skiva. Det är huvudsaken. Jag sa till henne att jag tyckte att hennes konsert var jättebra och då svarade hon:

"Åh, tack, vad kul!"

Det var som om jag kunde höra på rösten att hon log brett när hon sa det, även om jag inte kunde se det.

Ni fattar vad detta betyder va? Jag har träffat ännu en kändis! Jag vet att jag är en kändismagnet, jag träffar ju jättemånga kändisar! Den här gången var det i och för sig inte så himla unikt. Det var inte alls som när jag fick komma till Gabriels studio och både prata och skratta med honom plus krama honom. Alla som ville fick träffa Lisa, just för att hon skulle signera. Fast det var nog inte alla som fick ta foto tillsammans med henne. Dessutom satt hon på ett podium, men hon kom ner därifrån när hon skulle signera åt mig, eftersom det var en trappa upp. Hade hon inte kommit ner så hade jag inte fått träffa henne. Då hade min assistent fått springa upp och hämta skivan och affischen. Det kanske var det som var mest unikt, att Lisa faktiskt kom ner från sitt podium, för min skull.

När jag skriver att den här träffen i sig inte var "unik" så menar jag inte att det var något som man glömmer bort i första taget. Självklart inte. Jag kommer att minnas detta länge. Och om jag skulle glömma det, så har jag den signerade skivan och affischen som minne. Nästa gång jag shoppar på Center Syd, kommer jag att kasta blickar mot scenen och tänka:

"Åh, det var där jag träffade Lisa Ajax!"

För det var ju faktiskt speciellt. Bara att jag satt längst fram är speciellt. Det var en jäkla tur att vi kom så tidigt, annars hade vi fått stå mitt i folkträngseln och då hade jag inte ens kunnat se stjärnan på scenen. Nu såg jag henne bra, tack vare mitt och assistentens smarta val att ta plats så tidigt. Dessutom är livekonserter alltid en speciell upplevelse, oavsett om man får träffa artisten eller inte. Det är så mycket mer verkligt och levande att se det live, än att bara kolla på TV eller lyssna på skivan.

Nu avrundar jag bloggandet för idag. Ska lyssna på Lisas skiva. Hoppas att den är bra!

Vi hörs snart igen! <3