Intervjun

 
 

I tisdags blev jag intervjuad. Inte i Aftonbladet eller så, men i taltidningen Popcorn.

Det började med att Popcorns nya reporter tog kontakt med mig och sa att hon ville träffa mig och göra en intervju, eftersom hon hade hört att jag hade fått en bok publicerad. Jag är dessutom Popcorns "stjärnförfattarinna". Jag har ju fått mina böcker upplästa där sen flera år tillbaka. Så Popcorns nya programledare ville alltså träffa mig och göra en intervju.

Sagt och gjort. Vi bestämde att hon skulle komma hem till mig tisdagen den 26 september.

Jag hade övat på ett kapitel, som jag skulle läsa upp, städat lägenheten och snyggat till mig. Inte för att det skulle höras i Popcorn om jag hade skitigt hår och var osminkad, men när en reporter kommer hem till en så är det ju klart att man vill se bra ut.

När jag kröp i säng i måndags kväll, trodde jag knappt att jag skulle kunna sova så mycket. Jag hade fjärilar i magen och var så spänd inför morgondagen. Men tack vare min sömntablett somnade jag ändå, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Jag drömde till och med om karaktärerna i "Hur korkad får man bli", särskilt om min favoritkaraktär. Så passande. Däremot vaknade jag sent på natten, eller tidigt på morgonen, beroende på hur man ser det. Det var i alla fall mörkt i rummet. Trots det kunde jag inte somna om igen. Jag låg där och tänkte:

"Shit! Det är idag jag ska bli intervjuad. Vad ska jag ha på mig? Hmm, vilket kapitel ska jag läsa? Mitt favoritkapitel (48) är alldeles för långt".

Ja, det var sådana tankar som rörde sig i mitt huvud och gjorde det omöjligt att somna om. Först när det hade ljusnat utanför fönstret föll jag in i en orolig slummer.

På eftermiddagen när jag hade ätit lunch, sminkat mig och fixat håret, vankade jag rastlöst av och ann i lägenheten. Jag var så fylld av ivrig förväntan och hade tänkt ut exakt hur jag skulle beskriva bokens omslag så målande som möjligt, så att Popcornlyssnarna skulle få en tydlig bild i huvudet.

När reportern slutligen ringde på dörren var jag 100 procent redo och taggad för intervjun. Det första jag gjorde var att visa henne runt i lägenheten, medan assistenten stod i köket och förberedde kaffe.

Slutligen satte vi oss ner vid köksbordet. Jag hade tagit med mig boken och lagt den på bordet. Först berättade jag lite om inflyttningsfesten. Bara för att se att inspelningen fungerade som den skulle. Men sen kom vi in på det som hon hade kommit hit för. Jag fick först berätta varför boken heter: "Hur korkad får man bli?" Jag berättade vad den handlar om och beskrev hur omslaget ser ut. Sen berättade jag varför jag oftast skriver om komplicerad och problematisk kärlek.

Jag tror inte att jag har skrivit det tidigare, så jag tänker förklara nu. Om kärleken jag skriver om är mörk, förbjuden och fullständigt vansinnig, känns det som att det finns så mycket mer att berätta. Om jag bara skriver om en tjej som blir kär i en kille i sin klass, vilket är helt naturligt och tillåtet, så finns det inte lika mycket att berätta, tycker jag. Den typen av kärlek är ju helt "vanlig". Vad ska man skriva om det, liksom? Hela boken kan ju inte handla om att hon sitter på lektionerna och spanar in honom i smyg, eller har svårt att koncentrera sig på vad lärarna säger, på grund av att han befinner sig i samma rum. Men det där med att bli kär i syrrans kille är ju mycket svårare, för det är mer förbjudet. Samma sak om kärleken är till en lärare. Sådana förälskelser är mycket lättare att skriva om. Det är lättare att leva sig in i det då, om det är mer komplicerat. Om kärleken är "förbjuden", finns det dessutom en anledning för den drabbade att faktiskt inte vilja känna så här. Jag menar, det är klart att man inte precis vill vara förälskad i syrrans kille. Det är bara smärtsamt och hopplöst. Men om personen har kärat ner sig i en kille i klassen, finns det liksom ingen anledning att vilja "sluta vara kär". Förstår ni? Det är därför det är både roligare och lättare att skriva om mer komplicerad kärlek.

 

Ja ja, tillbaka till intervjun. Den kvinnliga reportern frågade vad mina kompisar som har läst boken tycker om den. Jag sa att de brukar tycka att den är bra och passade även på att berätta att jag och en vän har en gemensam favoritkaraktär i boken. Sen fick jag läsa ett kapitel. Jag valde kapitel 19, eftersom det var det jag hade tränat på. Jag läste nästan hela kapitlet, hoppade bara över början, för den delen var ändå inte så viktig just då. Jag läste alltså rakt ut från huvudet. Ja, det kan jag faktiskt göra. Eftersom jag inte kan läsa texten på papper, måste jag komma ihåg allt istället. Det är samma sak med låtarna på kören. Alla andra har papper med sångtexten, men jag måste komma ihåg den istället. För även om jag glor på ett papper, kan jag ändå inte läsa det som står där.

Det är därför min assistent har fått läsa min bok för mig. När jag fick hem den på posten, tänkte jag att om jag hade kunnat så hade jag slagit mig ner i massagefåtöljen och börjat läsa min egen bok. Nu kunde jag ju inte det. Men jag tänkte att jag MÅSTE läsa min egen bok. Att läsa den på datorn är inte alls samma sak som att göra det i tryckt bok. Därför fick det bli så att min assistent läste den för mig. Det är dessutom mycket roligare och inlevelsefullt att lyssna på en mänsklig röst, än att behöva höra en entonig och mekanisk talsyntes, som helt känslolöst läser upp ord för ord, utan att egentligen fatta vad de betyder.

Intervjun höll på i cirka en timme eller så. Sist bad reportern mig att visa min arbetsplats, där jag skapar mina böcker. Jag visade henne datorn i mitt sovrum. Egentligen har jag inte skapat en enda bok just här, för jag har varken hunnit, orkat eller känt mig inspirerad att skriva en bok under alla de fyra månader som jag har bott i egen lägenhet.

Jag fick även sjunga in till meloPopcorn. Japp, det betyder precis som det låter. MeloPopcorn är ett inslag i taltidningen, där vi lyssnare får ringa in och sjunga eller spela. Man kan även skicka in ljudfiler. Eller så kan man sjunga på plats, vilket jag fick göra. Jag tänkte först kompa mig själv med trummorna på min keyboard, men ångrade mig. Jag valde att sjunga låten "It can only get better". Jag tyckte att det kändes passande, eftersom den är en av de låtar som finns med i boken. Så här i efterhand tänker jag att jag borde ha sjungit min egen låt "Om du bara kunde se mig" och samtidigt kompat med trummor. Jag kanske kan spela in när jag gör det och maila till Popcorn. Det är något jag har funderat på ett bra tag, men jag har inte riktigt kunnat förmå mig att göra det. Egentligen vet jag inte vad det är som håller mig tillbaka. Kanske är jag lite rädd att de ska skära av ljudfilen och bara spela upp en kort snutt, om jag har spelat in hela låten. De andras bidrag måste ju också få plats. Fast vad svamrar jag om? Jag kan egentligen bara skriva till Popcorn att jag vill att hela mitt bidrag ska komma med utan avskärning, sen får de lösa det på något sätt.

I alla fall så sjöng jag "It can only get better" och passade även på att läsa stycket ur boken där den låten är med. Vi får se vilket som kommer med i nästa nummer av Popcorn. De kommer ju garanterat att korta ner, för reportaget kan inte bli en timme långt. Det vet jag sen tidigare.

Hur som helst så är jag väldigt stolt och glad över att det här blev av. Tänk att jag fick vara med i Popcorn på grund av att min bok har blivit tryckt! Det är väldigt smickrande! Det händer tydligen redan saker i författarkrätsen.

 

Min första alldeles egna fest

Igår var det lördagen den 23 september. Just det datumet kommer alltid att vara speciellt för mig. Det var nämligen då jag hade min inflyttningsfest.

Jag hade ju sagt redan innan jag flyttade till min lägenhet att jag skulle ha en inflyttningsfest, men jag hade nog aldrig tänkt ha den så sent. Men nu blev det så här och det är ingenting jag tänker ångra.

Jag hade förberett i flera dagar. I torsdags var jag och handlade allting till festen. All mat, snacks, levande ljus och dekorationer. Eftersom vi inte skulle bli så många så kunde vi sitta i köket och äta mat. Jag hade bjudit nio stycken. Hade alla kommit, eller bara ett få tal färre, så hade vi fått sitta i vardagsrummet med tallrikarna i knäet. Tyvärr var det många som inte kunde komma av olika anledningar, så det blev bara tre gäster. Fast egentligen så är det inte så bara. Jag hade verkligen hoppats att alla de tre skulle kunna komma och det gjorde de ju.

Jag hade lagat mat hela dagen. Det blev mycket mat. Serbisk pitta, serbiska korvar, ölkorv, fruktspätt, minimackor och så vidare. Pittan fixade min mamma, men allt det andra gjorde jag. Jag hade även gjort en fin efterrätt. Redan på förmiddagen satte jag mig i köket och började fixa med maten. Dessutom hade jag fixat en jätteläcker dukning.

Vid middagen satt vi tillsammans, allihop. Jag, mina kompisar och våra assistenter. Alla mina kompisar hade assistenter med sig. För inte så länge sen hade jag aldrig velat eller klarat av att låta assistenterna sitta i samma rum som oss, men nu tyckte jag bara att det var trevligt. Det kändes mer festligt när det var fullt kring bordet.

När gästerna kom blev det såklart en välkomstdrink och så fort pittan var klar högg vi in på maten. Alla gillade det jag hade lagat och det blev mycket prat och skratt vid bordet.

Efter maten tog jag och mina polare med oss våra glas och satte oss i mitt vardagsrum. Spellistan med partylåtar som jag hade gjort på YouTube stod på i bakgrunden och vi fortsatte att umgås. Det var riktigt mysigt.

Jag öppnade mina presenter. Jag fick en jättefin kopp plus två värmeljus av en av mina vänner och jag blev mycket glad för det. Av en annan kompis fick jag en skitsnygg ljuslykta, och av den tredje polaren fick jag ett presentkort. Jag blev mycket glad för alltihop.

När jag hade öppnat alla paket tog vi för oss av efterrätten. Ahlgrens bilar pannakotta. Tror att alla var lika nöjda med den som med maten. Efterrätten åt vi i vardagsrummet. Pannakottan var i små plastglas, så man kunde bara ha dem i handen och äta direkt från dem.

Vi satt kvar i vardagsrummet och snackade, skrattade, lyssnade på musik, åt snax och drack goda drycker, vissa med alkohol och andra utan. Jag minns att jag såg mig omkring i rummet och kände tydligt hur mycket jag tyckte om dem. De är alla mina vänner. Vi har gått på gymnasiet tillsammans, allihop, så vi har känt varandra rätt länge. Två av dem bodde även på samma elevhem som jag. Nu ses vi inte så ofta och särskilt inte alla samtidigt, så det kändes på något sätt högtidligt att vi nu satt där, i mitt vardagsrum, i min alldeles egna lägenhet, och bara umgicks! Även om jag som sagt hade bjudit många fler och även hade önskat att det skulle komma fler, så gjorde det faktiskt inte så mycket att det bara blev vi fyra. Det är jättesvårt, ja, faktiskt nästan omöjligt, att planera in en dag som passar alla. Mina vänner är ju dessutom utspridda i andra städer och till och med i andra delar av Sverige, så de behöver planera med resor och sådant. Speciellt de som inte har körkort, förstås. Men just den här kvällen kändes det så rätt att vi satt hemma hos mig, fyra RG-kompisar.

Klockan var kanske runt halv elva när den sista gästen hade försvunnit ut genom ytterdörren.

Den här kvällen har varit speciell på många sätt. Det är den första festen i min lägenhet, men också den första festen som jag fixar helt själv. Det var jag som skickade ut inbjudningar, det var jag som bestämde och lagade maten och efterrätten. Jag gjorde i princip allt helt själv. Jag har aldrig gjort så mycket inför en fest. I och för sig så har jag inte haft så många fester. Födelsedagskalas räknas inte på det sättet, för då har det varit mina föräldrar som har bjudit in gästerna och fixat med allt. Inte ens när jag hade tjejkväll då jag hade fyllt 16 och 17 år var det jag som ordnade med saker. Visst, jag bestämde vad vi skulle äta och dricka, men det var min mamma som lagade maten och köpte in allt som behövdes. Jag har nog inte ens lagat mat till mina vänner förut, inte förrän jag bjöd hem en tjejkompis på middag för ett par veckor sedan. Då hade jag lagat lax och potatis och gjort en sås. Det blev lyckat, det också.

Den här gången var det JAG som ordnade med allt. Självklart hjälpte min assistent till med det som behövdes, men det var inte mycket. Jag behövde inte ens ringa till mina föräldrar och be om hjälp, trots att de hade sagt att jag kunde göra det. De satt hemma hela kvällen och väntade på att jag skulle ringa och kalla på dem, men jag ringde inte, det behövdes inte.

Ja, jag är stolt och glad över att jag fixade typ hela den här festen alldeles själv. Dessutom tyckte jag att det var så roligt att bjuda hem kompisar, så jag vill göra det igen. Jag funderar på att fixa en tjejkväll någon gång. Bjuda hem några tjejkompisar och göra ansiktsmasker, typ. Sen är jag också lite sugen på att göra en liknande tillställning som den igår och på nytt bjuda in dem som inte kom. Det behöver inte bli exakt likadant, men det vore kul att ha en fest med dem som inte kunde närvara igår.

Hur som helst så är jag supernöjd med gårdagskvällen. Det gjorde som sagt inget att det bara kom tre stycken, (om man inte räknar med assistenterna), för de är ändå mina vänner. De är guldvärda! Förresten så var det ju de tre som var de riktiga gästerna. De som räknas som gäster är de som är inbjudna och som kommer hit av egen vilja. Deras assistenter var ju här för att hjälpa dem, liksom min assistent hjälpte mig. Men "gästerna" var de tre som jag faktiskt känner. Jag hoppas att de är lika nöjda med kvällen som jag!

 
 

Jag är inte alltid bra på att uttrycka mig muntligt.

Alla som läser min blogg vet ju att jag är bra på att uttrycka mig. Ibland får jag omedvetet andra att förstå bättre, genom att skriva. Jag kanske inte ens tänker på det, det bara blir så automatiskt.

Men något som jag inte tror att omgivningen alltid förstår, är att jag kan ha betydligt svårare att uttrycka mig muntligt. Jag kan sitta och försöka förklara någonting i flera minuter, men min samtalspartner förstår inte, för hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få fram det jag vill ha sagt. Det kan med all säkerhet bero på att pressen är större när jag ska prata. Då sitter någon framför mig och lyssnar. Det är faktiskt lite stressande ibland. Jag känner liksom stor press på att jag måste säga det nu, så jag hinner liksom inte tänka efter riktigt. Dessutom är vissa människor så otroligt otåliga. De vill ha ett snabbt svar, även om ämnet är svårt. Väldigt ofta verkar folk ta förgivet att jag inte har hört vad som sagts, om jag inte svarar genast. Då upprepar de det och det leder till att jag blir ännu mer stressad. Varför kan folk inte vänta med att upprepa, tills jag har sagt att jag inte hörde? De kan faktiskt inte gissa och då är det bara idiotiskt att ta det förgivet.

Och varför måste man egentligen svara omedelbart? Ibland behöver man få tid att tänka efter, så att man inte svarar helt fel. Även om det bara krävs ett "ja" eller "nej", så kan det bli så ohyggligt fel om man inte hinner tänka efter. Då kanske man svarar "ja", fast man menar "nej", eller tvärtom. Men vissa människor har svårt att fatta det. Vad de också har svårt att fatta, är att det i princip är helt omöjligt att svara en sekund senare. De kan säga något och upprepa det omedelbart. Men hallå! Hur snabb i käften vill de att jag ska vara egentligen? De hade lika gärna kunnat vråla: "Svara nu då! Svara! Du får tre sekunder på dig. Ett, två, tre!" Seriöst, det är faktiskt ganska respektlöst.

Det är det som är så skönt med facebook-chatten. Där behöver man aldrig svara omedelbart. Jag gillar att kunna skriva, läsa det och kanske ändra lite, innan jag skickar iväg det. För då blir det inte fel lika lätt. Det finns förstås andra saker som kan bli fel när man chattar. Man kan missförstå och misstolka. Men just det där att man kan granska sina ord innan man skickar iväg dem, är något som är väldigt skönt för mig.

Ibland när jag ska prata med folk och har svårt att få fram det jag vill ha sagt, försöker jag föreställa mig hur jag skulle ha skrivit det och sen bara säga det så. Men det går ofta inte bra. När man skriver kan man ju sitta och fundera länge på hur man ska uttrycka sig, utan att någon börjar se otålig ut och säger: "Nå?"

Jag önskar att jag hade mod att säga ifrån att jag hellre vill skriva än prata, om jag måste få fram något viktigt, som jag inte kommer på hur jag ska uttrycka. Jag önskar så att jag bara kunde säga rakt ut:

"Jag vet inte vad jag ska säga. Jag mailar eller messar dig istället".

Men jag vet inte om alla skulle acceptera ett sådant svar. Tänk om någon skulle säga:

"Jag vill att du säger det nu".

Då blir jag ju bara ännu mer stressad och får ångest. Det har till och med hänt att jag har gett upp och slagit ifrån mig det, för att jag ändå inte kan få ur mig det på rätt sätt. Men jag får ut så mycket mer via skrift. Om jag förgäves försöker få ur mig samma sak via tal, kan jag bli både utmattad, ångestladdad och gråtfärdig. Fast det är klart, det beror ju också på hur mitt mående har varit från början. Förresten så kan jag faktiskt inte alltid säga det jag skriver. Hur skulle det låta? Jag kan skriva sådant som jag aldrig skulle säga.

Okej, nu får ni inte tro att jag är en sådan elak fegis, som öser ur mig saker dold bakom en datorskärm. Det är precis tvärtom. Jag menar bara att vissa saker passar in i skrivspråket, men inte i talspråket. När jag skriver mina böcker, kan jag använda ord, (oftast grova skällsord), som jag aldrig någonsin skulle säga med munnen. Men det är bara för att jag måste leva mig in i hur mina karaktärer pratar. Om någon till exempel är elak, är det lättare att visa det genom att ge personen elaka ord och uttryck, för det är så läsaren får uppfattningen om hur personen är. Alla pratar ju olika och det är viktigt för oss författare att visa det när vi skriver också.