Mimmi Delux

I tisdags blev jag intervjuad. Inte i Aftonbladet eller så, men i taltidningen Popcorn.

Det började med att Popcorns nya reporter tog kontakt med mig och sa att hon ville träffa mig och göra en intervju, eftersom hon hade hört att jag hade fått en bok publicerad. Jag är dessutom Popcorns "stjärnförfattarinna". Jag har ju fått mina böcker upplästa där sen flera år tillbaka. Så Popcorns nya programledare ville alltså träffa mig och göra en intervju.

Sagt och gjort. Vi bestämde att hon skulle komma hem till mig tisdagen den 26 september.

Jag hade övat på ett kapitel, som jag skulle läsa upp, städat lägenheten och snyggat till mig. Inte för att det skulle höras i Popcorn om jag hade skitigt hår och var osminkad, men när en reporter kommer hem till en så är det ju klart att man vill se bra ut.

När jag kröp i säng i måndags kväll, trodde jag knappt att jag skulle kunna sova så mycket. Jag hade fjärilar i magen och var så spänd inför morgondagen. Men tack vare min sömntablett somnade jag ändå, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Jag drömde till och med om karaktärerna i "Hur korkad får man bli", särskilt om min favoritkaraktär. Så passande. Däremot vaknade jag sent på natten, eller tidigt på morgonen, beroende på hur man ser det. Det var i alla fall mörkt i rummet. Trots det kunde jag inte somna om igen. Jag låg där och tänkte:

"Shit! Det är idag jag ska bli intervjuad. Vad ska jag ha på mig? Hmm, vilket kapitel ska jag läsa? Mitt favoritkapitel (48) är alldeles för långt".

Ja, det var sådana tankar som rörde sig i mitt huvud och gjorde det omöjligt att somna om. Först när det hade ljusnat utanför fönstret föll jag in i en orolig slummer.

På eftermiddagen när jag hade ätit lunch, sminkat mig och fixat håret, vankade jag rastlöst av och ann i lägenheten. Jag var så fylld av ivrig förväntan och hade tänkt ut exakt hur jag skulle beskriva bokens omslag så målande som möjligt, så att Popcornlyssnarna skulle få en tydlig bild i huvudet.

När reportern slutligen ringde på dörren var jag 100 procent redo och taggad för intervjun. Det första jag gjorde var att visa henne runt i lägenheten, medan assistenten stod i köket och förberedde kaffe.

Slutligen satte vi oss ner vid köksbordet. Jag hade tagit med mig boken och lagt den på bordet. Först berättade jag lite om inflyttningsfesten. Bara för att se att inspelningen fungerade som den skulle. Men sen kom vi in på det som hon hade kommit hit för. Jag fick först berätta varför boken heter: "Hur korkad får man bli?" Jag berättade vad den handlar om och beskrev hur omslaget ser ut. Sen berättade jag varför jag oftast skriver om komplicerad och problematisk kärlek.

Jag tror inte att jag har skrivit det tidigare, så jag tänker förklara nu. Om kärleken jag skriver om är mörk, förbjuden och fullständigt vansinnig, känns det som att det finns så mycket mer att berätta. Om jag bara skriver om en tjej som blir kär i en kille i sin klass, vilket är helt naturligt och tillåtet, så finns det inte lika mycket att berätta, tycker jag. Den typen av kärlek är ju helt "vanlig". Vad ska man skriva om det, liksom? Hela boken kan ju inte handla om att hon sitter på lektionerna och spanar in honom i smyg, eller har svårt att koncentrera sig på vad lärarna säger, på grund av att han befinner sig i samma rum. Men det där med att bli kär i syrrans kille är ju mycket svårare, för det är mer förbjudet. Samma sak om kärleken är till en lärare. Sådana förälskelser är mycket lättare att skriva om. Det är lättare att leva sig in i det då, om det är mer komplicerat. Om kärleken är "förbjuden", finns det dessutom en anledning för den drabbade att faktiskt inte vilja känna så här. Jag menar, det är klart att man inte precis vill vara förälskad i syrrans kille. Det är bara smärtsamt och hopplöst. Men om personen har kärat ner sig i en kille i klassen, finns det liksom ingen anledning att vilja "sluta vara kär". Förstår ni? Det är därför det är både roligare och lättare att skriva om mer komplicerad kärlek.

Ja ja, tillbaka till intervjun. Den kvinnliga reportern frågade vad mina kompisar som har läst boken tycker om den. Jag sa att de brukar tycka att den är bra och passade även på att berätta att jag och en vän har en gemensam favoritkaraktär i boken. Sen fick jag läsa ett kapitel. Jag valde kapitel 19, eftersom det var det jag hade tränat på. Jag läste nästan hela kapitlet, hoppade bara över början, för den delen var ändå inte så viktig just då. Jag läste alltså rakt ut från huvudet. Ja, det kan jag faktiskt göra. Eftersom jag inte kan läsa texten på papper, måste jag komma ihåg allt istället. Det är samma sak med låtarna på kören. Alla andra har papper med sångtexten, men jag måste komma ihåg den istället. För även om jag glor på ett papper, kan jag ändå inte läsa det som står där.

Det är därför min assistent har fått läsa min bok för mig. När jag fick hem den på posten, tänkte jag att om jag hade kunnat så hade jag slagit mig ner i massagefåtöljen och börjat läsa min egen bok. Nu kunde jag ju inte det. Men jag tänkte att jag MÅSTE läsa min egen bok. Att läsa den på datorn är inte alls samma sak som att göra det i tryckt bok. Därför fick det bli så att min assistent läste den för mig. Det är dessutom mycket roligare och inlevelsefullt att lyssna på en mänsklig röst, än att behöva höra en entonig och mekanisk talsyntes, som helt känslolöst läser upp ord för ord, utan att egentligen fatta vad de betyder.

Intervjun höll på i cirka en timme eller så. Sist bad reportern mig att visa min arbetsplats, där jag skapar mina böcker. Jag visade henne datorn i mitt sovrum. Egentligen har jag inte skapat en enda bok just här, för jag har varken hunnit, orkat eller känt mig inspirerad att skriva en bok under alla de fyra månader som jag har bott i egen lägenhet.

Jag fick även sjunga in till meloPopcorn. Japp, det betyder precis som det låter. MeloPopcorn är ett inslag i taltidningen, där vi lyssnare får ringa in och sjunga eller spela. Man kan även skicka in ljudfiler. Eller så kan man sjunga på plats, vilket jag fick göra. Jag tänkte först kompa mig själv med trummorna på min keyboard, men ångrade mig. Jag valde att sjunga låten "It can only get better". Jag tyckte att det kändes passande, eftersom den är en av de låtar som finns med i boken. Så här i efterhand tänker jag att jag borde ha sjungit min egen låt "Om du bara kunde se mig" och samtidigt kompat med trummor. Jag kanske kan spela in när jag gör det och maila till Popcorn. Det är något jag har funderat på ett bra tag, men jag har inte riktigt kunnat förmå mig att göra det. Egentligen vet jag inte vad det är som håller mig tillbaka. Kanske är jag lite rädd att de ska skära av ljudfilen och bara spela upp en kort snutt, om jag har spelat in hela låten. De andras bidrag måste ju också få plats. Fast vad svamrar jag om? Jag kan egentligen bara skriva till Popcorn att jag vill att hela mitt bidrag ska komma med utan avskärning, sen får de lösa det på något sätt.

I alla fall så sjöng jag "It can only get better" och passade även på att läsa stycket ur boken där den låten är med. Vi får se vilket som kommer med i nästa nummer av Popcorn. De kommer ju garanterat att korta ner, för reportaget kan inte bli en timme långt. Det vet jag sen tidigare.

Hur som helst så är jag väldigt stolt och glad över att det här blev av. Tänk att jag fick vara med i Popcorn på grund av att min bok har blivit tryckt! Det är väldigt smickrande! Det händer tydligen redan saker i författarkrätsen.