Mimmi Delux

Nu MÅSTE jag bara berätta senaste nytt! Det kan bli ett långt inlägg, så sätt er bekvämt och läs, för det här, kära läsare, är något som ni absolut inte bör missa!

Nu är det så att jag har fått den stora äran att trycka min bok. ÄNTLIGEN!! Det betyder förstås inte att jag har nått hela vägen ännu, för det är inget förlag som har gett ut boken... Men ändå.

Det hela började med att jag blev en av förstärkarna i konstprojektet Kännbart. Eller, egentligen började det inte där, men det var så jag fick möjligheten. Kännbart är som sagt ett konstprojekt, som är tillgängligt för personer med dövblindhet, syn eller hörselnedsättning. Vi som gör konsten kallas förstärkare, eftersom vi stärker projektet. Konstverken kan bestå av lite vad som helst. Det är bara att använda sin fantasi och skapa fritt. Och nästan allt är sådant som man kan känna på, höra eller känna vibrationer i kroppen. Det är hur som helst saker som inte kräver syn. Eller, oftast inte i alla fall. Jag medverkar i projektet genom att skriva texter.

I våras ställde projektet ut i Sandviken. Då hade jag tagit ett utdrag ur min bok "Hur korkad får man bli", ett utdrag som handlar om den döva och mobbade Klara. Det fick bli mitt verk.

I höst, faktiskt från och med nästa vecka, kommer utställningen att äga rum på Scenkonstmusseet i Stockholm, och den här gången kommer mitt verk att vara mycket större och mer betydelsefullt. För nu kommer hela boken i 45 exemplar att finnas på plats.

Boktitel: "Hur korkad får man bli?" Antal kapitel: 69. Antal sidor: 400.

Ja, ni läste rätt. 400 sidor!! Är inte det ganska otroligt? I datorn har den ju 200 sidor, men i tryckt bok är det dubbelt så många.

Jag fick den här möjligheten, eftersom jag hade berättat för projektledaren att jag älskar att skriva och hur mycket jag drömmer om att ge ut en bok. Den här boken är tryckt på företaget Vulkan. Jag vet att jag har skrivit att jag inte vågar välja den vägen när jag ska ge ut en bok "på riktigt", men just därför är det här med Kännbart en fantastisk start på min karriär. Det är många som ser och köper boken. Kanske når det även fram till något förlag, som blir intresserade och nyfikna. Man måste göra reklam för sig. Jag ska fortsätta att skicka in manuset till några förlag, i hopp om att de en gång nappar på det, men jag väntar tills allt det här är klart. Utställningen i Stockholm varar kanske i lite mer än en månad.

I alla fall. Jag satte igång med det här redan i början av sommaren. Först blev jag stressad som ett förvirrat marsvin. Ja, det var så jag själv uttryckte det. Jag hade bara hunnit rätta cirka 20 kapitel och hade fått för mig att manuset måste vara ivägskickat till Vulkan redan i juni. Den uppfattningen gjorde mig så stressad och nervös att jag blev gråtfärdig. Jag fick inte missa den här enormt stora chansen! Det var nu eller aldrig!

Så jag nappade på erbjudandet direkt och började angagerat att rätta mitt manus så snyggt det bara gick, medan min pappa hjälpte till att kolla upp lite olika saker. Sen hände det andra grejer. Jag var på studentfest, flyttade hemifrån och så vidare, men hade konstant boken i skallen.

Nu är boken klar!! Femtio exemplar är tryckta, fyrtiofem av dem är på Scenkonstmusseet och fem har jag hemma. Jag hade väntat på paketet med dem fem exemplaren ända sen jag hörde att de andra hade kommit till Stockholm. I torsdags hämtade jag dem efter att ha kört ett träningspass på gymmet. Det var helt överväldigande att öppna kartongen och hitta fem likadana böcker med titeln: "Hur korkad får man bli?" Nu finns boken, på riktigt!

Jag ser verkligen framemot utställningen i Stockholm. Det ska bli så kul att få se hur boken uppmärksammas. Självklart kommer den att finnas till försäljning. Efter utställningsperioden, om det blir några böcker över, kommer de att skickas till mig. Man kan ju hoppas att alla blir sålda, men samtidigt kan jag sälja dem själv, om det blir några över. Jag kan sälja dem till folk som vill läsa. Jag tror att många av mina assistenter, kompisar och släktingar skulle bli glada om det blev några över, för det är så många som vill ha boken. Just nu har jag ju bara fem exemplar, så jag kan inte ge bort dem till varenda en som skriver och säger: "Jag vill läsa!" För det är många, det kan jag lova. Jag kan inte ens räkna hur många av mina vänner på facebook som har sagt att de vill köpa och läsa boken. När jag skrev och berättade om det på facebook, fick jag mer än fyrtio reaktioner och över tjugo kommentarer. Alltså, WHAT?! Det var verkligen länge sen något av mina inlägg blev så populärt.

Fast egentligen spelar det ingen större roll hur många som köper boken i Stockholm. Om bara ett fåtal personer köper så är jag överlycklig. När den kommer ut på något förlag kommer den förhoppningsvis att sälga ännu mer.

Ni kan bara inte ana hur stort det här är för mig! Jag har absolut inte gett upp hoppet om att få just den här boken utgiven på något förlag så småningom, men man måste ju börja någonstans. Även om ungdomsromaner tydligen inte är så jättepopulärt nu för tiden, (vilket jag, som älskar att både läsa och skriva ungdomsromaner tycker är dumt), så ska jag lyckas fresta förlaget. För det är fortfarande "Hur korkad får man bli" jag vill slå igenom med. Visst kan jag fundera på att skriva en annan slags bok senare. En självbiografi, kanske. Men det är ändå den här ungdomsromanen jag vill och ska ge ut allra först. Jag skiter i hur svårt det är. Jag tänker inte skicka in någon annan bok förrän den här är utgiven! Jag kan bara säga till dem på förlaget:

"Sorry, men jag är envis som en åsna. Jag kommer inte att sluta skicka in exakt precis den här boken förrän den har blivit utgiven".

Men som sagt, jag väntar med att ge mig på något förlag tills det här i Stockholm har varit. Jag har ändå tagit ett stort steg emot min författardröm. Nu finns boken, även om den inte når ut till hela det svenska folket riktigt än. Men nu finns den och det är enormt stort för mig. Sen gäller det bara att lyckas övertala och imponera på förlaget, innan jag kan kalla mig för "riktig" författare.

Omslaget till boken är jag också extremt stolt över. Det var jag som bestämde hur det skulle se ut. Jag har förstås fått hjälp med färger och kontraster, men jag har bestämt vad det skulle vara för bild. Baksidestexten har jag såklart skrivit själv och den är jag mycket nöjd med. Jag kan säga helt ärligt, att om jag såg en annan bok med en sådan baksidestext, så skulle jag inte kunna låta bli att läsa den.

Nu är "Hur korkad får man bli" inte bara ett manus i datorn, utan en riktig bok. Någon gång, förhoppningsvis inte allt för långt fram, så kommer den att tryckas igen, den här gången på ett förlag. Resan har bara börjat, men som sagt, man måste börja någonstans. Och man måste vara envis för att komma någonstans i livet. Envis, det är jag.