Mimmi Delux

Hej i vårsolen! Nej, förresten, sommarsolen. Idag har jag varit ute hela dagen. I morse var jag först på Lunds sjukhus och fyllde på min baklofenpump. Sigge fick följa med dit, för efteråt drog vi till Espresso House och käkade frukost på deras uteservering och där får man ha hundar. Sen när jag kom hem satt jag på min altan hela dagen och bara njöt av solen.

På sistone har jag funderat väldigt mycket på det där med jobb. Jag vill så gärna ha ett jobb. Jag menar, jag är ju nästan alltid hemma i min lägenhet och det börjar bli rätt så tråkigt. Jag vill kunna komma ut och träffa folk också, så att jag inte bara umgås med mina assistenter hela tiden. Detta har jag ju skrivit om tidigare, att jag ibland känner att mina assistenter är de enda människorna jag pratar och umgås med och det är så frustrerande.

Jag vill inte se min funktionsnedsättning som ett problem. Visst, jag sitter i rullstol och ja, jag har en nedsatt syn och hörsel. Och? Varför skulle jag inte kunna ha ett arbetsliv på grund av det? Det måste ju finnas något jag kan göra. Det är så att jag absolut inte är någon morgonmänniska, hatar verkligen att gå upp tidigt, men sådana finns det fler av. Fast jag tror att om man bara hittar rätt jobb och känner sig motiverad att gå dit, så blir det mycket roligare, även om man känner sig trött och seg och det är en tidig morgon.

Nu har jag ju redan en anställning på Funkarredaktionen, men jag tänker på framtiden. Eller så kan jag kombinera Funkarredaktionen med ett annat, det vill säga ha två jobb. För jag börjar bli trött på att bara arbeta hemifrån.

Innan jag fick jobb på Funkarredaktionen så ville jag jobba på ett hunddagis. Jag besökte några sådana, eller rättare sagt två stycken, men insåg snabbt att det var en på tok för högljudd miljö och att jag inte skulle klara av att jobba mitt bland en himla massa skällande hundar. Jag minns att jag kände mig lite nedstämd när jag fattade att det inte skulle gå. Inte för att det där med att jobba på hunddagis var mitt livs högsta önskan, men det var ändå något jag ville göra. Det var till och med det enda jag hade kommit fram till att jag skulle kunna göra. Något som jag inte alls tänkte på då, var att jag faktiskt inte skulle behöva arbeta mitt bland hundarna. Nu har jag kommit på att jag hade kunnat hjälpa till att bada och tvätta hundarna, för det lär de ju göra i ett annat rum. En fördel med att jobba på hunddagis för min del är ju faktiskt att Sigge får följa med. Han kan också behöva skaffa sig kompisar, precis som sin mamma. Just nu finns det ju ingen som helst anledning att lämna honom på dagis när jag ändå alltid är hemma.

En annan sak som jag absolut skulle kunna tänka mig att arbeta med är föreläsning. Jag har väldigt många ämnen att prata om. Några av dem är funktionsnedsättning, assistans, psykisk ohälsa, fördomar och så vidare. Det hade varit skitkul att få åka runt till lite olika ställen och föreläsa. Att få betalt är bara en bonus. Alltså, det är inte det absolut viktigaste i mitt fall. Det viktigaste för mig är att hitta ett jobb som jag trivs med och som jag känner att jag kan göra.

Jag är faktiskt lite rädd för att skriva detta, rädd att någon från Funkarredaktionen ska läsa och missförstå och tolka det som att jag inte trivs där. Det gör jag verkligen, jag känner bara att jag behöver något mer också, så att jag inte bara sitter hemma, utan får komma ut och träffa folk och samtidigt göra lite nytta. Sen handlar det också väldigt mycket om att jag verkligen inte vill bli sedd som någon som inte kan arbeta på grund av sin funktionsnedsättning. Okej, det kan väl hända att jag inte orkar jobba från sju-åtta till fyra-fem, men det måste man ju faktiskt inte. Det finns de som kanske bara jobbar mellan fyra och sex timmar, om inte ännu mindre. Jag säger inte att det är något fel med att inte kunna jobba alls, för det finns de som inte kan det av olika anledningar. Det är bara det att JAG inte är en av dem och jag vill varken vara, bli eller ens uppfattas som en av dem. Jag kan jobba! Det ska jag visa dem som inte tror mig. Har jag klarat av så här mycket, så klarar jag det med!

Författare är mitt drömjobb, men jag är fullt medveten om att jag behöver något annat under tiden. Jobba som författare kan jag ju ändå inte göra förrän min bok har blivit utgiven, och vem vet hur lång tid det tar? Det är inte precis så att jag kan ringa till något bokförlag eller något och säga: "Hej, jag vill ha ett yrke som författare. Vad sägs om en anställningsintervju?" Så går det ju inte till. Det vore skrattretande att ens kunna tro något sådant. Hade det varit så enkelt så hade jag ju gjort det för länge sen! Direkt efter gymnasiet, om inte ännu tidigare.

Så, jag vill inte sluta på Funkarredaktionen. Minst ett år till ska jag vara kvar där. Men ett till jobb hade inte skadat. Antingen på ett hunddagis eller som föreläsare.

Och de människor som ska berätta för mig att jag aldrig skulle fixa det, att jag skulle hinna bli helt slut innan min arbetsdag ens är över och att jag inte ens skulle orka ta mig dit vissa dagar. Jag ska bevisa att de har fel, så fruktansvärt fel man kan ha. Så himla omöjligt kan det ju inte vara. Det måste som sagt finnas något jag kan göra. Många jobb går ju dessutom att anpassa, så vem har sagt att jag inte skulle klara det? Dessutom är det så att allt blir lättare så länge det är roligt. Det betyder att även om jag skulle vara astrött en dag, så kan det bli bättre när jag väl är på plats. Det är därför hunddagis hade passat mig så bra, för hundar får mig att må så himla bra. Även det där med föreläsandet. Om jag bara känner att jag gör något roligt och bra, så blir det genast mer eller mindre lättare.

Det är inte alls det att jag inte tror att jag skulle klara av ett jobb, för det skulle jag säkert. Det är andras ord och åsikter som triggar mig. Andra som verkar tro precis tvärtom. De som säger att det kan bli svårt för mig att hitta ett jobb, på grund av min funktionsnedsättning. Jo, lite svårt kanske det kan bli, men absolut inte omöjligt. Det är sådant som ger mig ångest och gör att jag börjar tvivla på mig själv. Det har hänt att jag har börjat gråta, fått panik och tänkt i förtvivlan: "Tänk om de har rätt. Jag kanske inte är något för arbetslivet. Jag kanske inte är värd det. Ingen arbetsgivare skulle väl vilja ha mig".

Alltså, det gör mig tokig att behöva känna så. Jag ska göra dem som inte tror mig förvånade, riktigt förvånade. Vänta bara! Jag vill kunna fungera som vilken annan 22-åring som helst, på alla sätt man kan tänka sig. Sen är jag ju också jäkligt envis och följer mina drömmar och önskningar. När jag tvivlar, behöver jag bara titta på min tatuering och läsa texten: "I want, I can, I will!"