Mitt livs glädje <3

 
 

Det var ett tag sen jag skrev. Har haft brist på ork och lust och har inte riktigt "fått tummarna loss". Men nu tänkte jag ändå få ihop ett inlägg om den bästa vän jag någonsin haft, Sigge!

Den här lilla bebisen förgyller mina dagar med så mycket kärlek och glädje. Han finns alltid där för mig, oavsett om jag är glad, ledsen, stressad eller har ångest. Han vill alltid mer än gärna trösta mig när jag är ledsen. Vi har fått ett magiskt band mellan oss, ett band som aldrig kommer att försvinna. För vad Sigge än hittar på för bus och dumheter, så älskar jag honom lika mycket ändå. Även om han ibland gör riktigt dumma saker, som när han bet sönder min mobil, så försvinner inte bandet mellan oss. Det är klart, vissa dagar kan jag störa mig på honom och tycka att han är jobbig, men de dagarna räknas knappt. För vad hade jag tagit mig till utan honom? Alltså, jag har verkligen ingen aning!

Sen älskar jag att se hur överlycklig han blir varje gång jag kommer hem. Spelar ingen roll om jag har varit borta i fem minuter eller två timmar, han blir alltid lika glad när dörren öppnas och det är jag som kommer. Något som däremot inte är lika kul, är när jag går hemifrån och hör hans sorgsna skall till protester. Just nu sitter han alltid i köket bakom kompostgallret när jag inte är hemma, men jag brukar vilja vänta med att sätta in honom där tills jag har både skor och jacka på mig, så att jag kan gå direkt med ett hastigt: "Kommer snart" till honom, innan dörren stängs. Annars får jag ont i hjärtat när jag hör honom skälla och låta så ledsen. Han skäller högt, så jag får lite ont i öronen ibland också, men det är mest i hjärtat. Även om jag vet att jag faktiskt inte kan ta med honom ens om jag skulle vilja, så är det aldrig kul att höra de där förtvivlade skallen. Det låter säkert värre än det är. Djur kan vara bra på att låta riktigt ynkliga och förtvivlade, fast det egentligen inte är så farligt. De tror nog att de ska få som de vill, om de bara låter tillräckligt ynkliga. Fast ledsen blir han nog ändå och det svider.

Igår hade jag en riktig skitdag och det gjorde Sigge mysigare än vanligt. Han satt mycket i mitt knä och tröstade mig, samt höll sig i närheten av mig hela tiden. Sen blev jag tvungen att snabbt sticka till affären och handla till kvällens tacos. Men just för att jag mådde skit och var extra känslig, gjorde Sigges högljudda och sorgsna skall mig så himla ledsen. Hela vägen från affären tänkte jag på honom och saknade honom. Jag tror att Sigge också var lite extra känslosam igår, för han blev så jäääkla lycklig när jag kom. Han kastade sig upp i mitt knä, men tyckte väl inte att det var tillräckligt, så han fortsatte upp till mitt huvud. Jo, det är sant. En sekund senare satt han ovanpå min skalle med sitt eget lilla huvud ner mot mitt ansikte, så att han kunde slicka mig. Det var helt hysteriskt. Så där har han aldrig gjort förut. När han har extra bråttom att komma upp i mitt knä hoppar han upp själv, annars lyfter assistenterna upp honom, men han har aldrig klättrat upp och satt sig ovanpå mitt huvud så där. Så han måste också ha varit lite extra känslosam igår. Han blev ledsen när jag gick, men när jag kom tillbaka blev han gladare än han någonsin blivit. Det beror säkert på att jag hade en jobbig dag. Han ville trösta mig när jag var ledsen, och när jag gick så var det han som blev ledsen. Kanske smittade mina känslor av sig på honom. Ja, så var det nog. Hundar känner ju av hur vi människor mår. De förstår mer än man tror också. Sigge förstår till exempel när jag säger till honom: "Du är världens bästa vovve", för varje gång jag har sagt något sådant får jag en liten puss, precis som om han vill säga: "Tack mamma!"

Det där att han är världens bästa vovve är inget jag bara slänger ur mig, utan jag menar det. Det är han verkligen. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre hund. Ingen annan hund passar mig så bra som han. Ibland när jag leker, myser eller bara kollar på honom, får jag liksom ett litet hugg i hjärtat och tänker: "Hur är det ens möjligt att jag har lyckats hitta en sådan hund?"

Jag läste på nätet att den rasen som Sigge är kan leva mellan 14 och 16 år. Känns väldigt skönt att veta att jag kommer att få ha kvar honom i många år. Det är ju såklart olika från hund till hund och man vet aldrig vad som kan hända, men jag lär ju i alla fall få ha honom länge. Det är extremt skönt.

Han har förresten klippt sig också. Det gjorde han i början på mars. Nu märks det inte längre, för pälsen har vuxit ut igen. Den växer så snabbt. Endast en vecka efter klippningen sa jag till mina assistenter: "Herregud, pälsen har redan börjat växa". Men precis efter klippningen var han väldigt korthårig och såg plötsligt mycket mindre ut. Han kände sig säkert mindre också, för helt plötsligt kunde han krypa in under min rullstol och komma fram på andra sidan, som om han kröp genom en tunnel. Så där brukade han göra när han var riktigt liten och jag trodde att han hade slutat med det, på grund av att han hade blivit för stor. Men nej, det var bara den långa pälsen som satt i vägen. Dessutom blev han mycket lättare och smidigare när han var nyklippt. Jag hade precis lärt honom att hoppa upp i mitt knä själv. Innan klippningen gick det lite trögt. Ibland fick han försöka flera gånger innan han kom upp, men efter klippningen gick det hur snabbt och smidigt som helst. Han blev inte trött lika fort heller när vi busade, allt tack vare pälsen. Dessutom började han sova i min säng igen, för han blev svalare. Den sista tiden innan klippningen vägrade han att sova i min säng. Det var alldeles för varmt med tanke på den tjocka pälsen.

När jag kom till hundfrisören och hämtade honom, kände jag inte igen honom, så olik var han. Frisören hade tvättat honom med något jättegott schampo, som doftade i två till tre dagar. De första dagarna, ända tills lukten försvann, borrade jag in näsan mot hans kropp flera gånger och sniffade på honom. Om jag klipper honom där igen, måste jag komma ihåg att be frisören om märket på det där schampot, så att jag kan köpa hem det, för det var riktigt gott.

Här under kommer en bild på en nyklippt Sigge Nilsson <3

 

Kommentera här: