Mimmi Delux

Läste nyss ett gammalt inlägg här på bloggen som handlade om assistans i förhållandet. Eller, gammalt och gammalt. Inlägget är publicerat den 10 januari 2018, så det är väl inte så gammalt. Nu tänkte jag göra en liten uppföljare på det inlägget.

Jag tänker mycket på hur det skulle vara att flytta ihop med en kille, samtidigt som jag har en massa assistenter. Frågan är kanske inte om det skulle funka, för det måste det göra. Frågan är snarare hur det skulle funka. Jag menar, man kan ju försöka få till ett så "vanligt" samboförhållande som möjligt, fast det blir ju inte helt vanligt och okomplicerat. Det kommer inte att bli riktigt likadant som alla andra samboförhållanden. Jag har ju assistenter. Jag och killen i fråga kommer aldrig att bli helt ensamma i vårt gemensamma boende. Jo, kanske några minuter, om jag skickar ut min assistent för att göra någon arbetsuppgift. Sen är det klart att assistenten inte behöver vara med eller ha koll på mig. Jag och min kille kan sitta på en sida om huset och assistenten på en helt annan. Det är bara hela grejen med att det alltid kommer att finnas någon mer än vi. Precis ALLTID! Det går inte direkt att göra något åt, men det hindrar inte att det faktiskt känns lite konstigt och obekvämt att tänka på det. Det känns nästan som om jag och min kille aldrig kommer att få någon ensam tid med varandra. Fast det vet jag ju att vi får. Vi kan bara stänga in oss i ett rum och min assistent behöver inte ens bry sig om vad vi gör. Och om jag till exempel vill sitta bredvid honom i soffan eller sängen, så får assistenten hjälpa mig att flytta över och sen har hon inte mer med det att göra. Så egentligen finns det inga speciellt stora problem. Inga som inte kan lösas i alla fall. Det känns bara lite knäppt att tänka på det. Samboförhållanden brukar handla om två personer, men i mitt fall blir det ju minst tre, eftersom jag alltid har en assistent i huset. Ja, och så Sigge, förstås, men honom räknar jag ju alltid med. Det är klart att lilla Sigge-bus är inkluderad i mammas liv.

I alla fall. Min assistans fungerar ju annorlunda idag, jämfört när jag bodde hemma. Det är mer att göra och tänka på för dem. När jag flyttar ihop med någon, så kommer det att bli ytterligare en del förändringar. Jag menar, de kommer nog inte kunna göra exakt som nu, när jag bor själv. Ett exempel är att jag säkert kommer att umgås mindre med mina assistenter när jag har en sambo. Jag säger inte att jag kommer att sluta umgås med assistenterna helt och hållet, men det blir mindre. Jag har ju min sambo att vara med. Sen är det klart att vi kanske inte kommer att vilja umgås med varandra dygnet runt, men det kommer säkerligen att kännas mer lockande att spendera tiden med honom än med assistenterna. Jag kan tänka mig att assistenterna kommer att få dra sig undan mer och mer. Till slut är de verkligen bara mina hjälpredor och inget annat. De finns där när jag behöver hjälp och när jag inte behöver hjälp så drar de sig tillbaka.

Jag tror inte ens att jag skulle vilja äta med dem längre, om jag bodde ihop med någon. Okej, kanske någon gång när sambon inte är hemma och jag inte vill sitta ensam och äta.

Kombinationen singel och assistansberoende känns tuff för mig. Det är lätt att börja fundera på sådana här saker och tänka:

"Kommer det verkligen att gå? Kommer jag någonsin att få en sambo, jag som har assistans 24 timmar om dygnet?"

Men samtidigt, varför skulle det hindra mig? Varför skulle jag leva ensam under resten av mitt liv, bara för att jag råkar ha oturen att ha en funktionsnedsättning? Varför skulle jag och den framtida sambon aldrig få ensam tid med varandra, bara för att det finns en assistent i närheten? Vi måste ju kunna lita på att assistenterna inte tjuvlyssnar på vårt samtal, för det får de inte göra. Och även om de skulle råka höra en och annan mening, så får de absolut inte berätta det för någon. Det är deras jobb. De har tystnadsplikt, så är det bara. De behöver inte ens kommentera det de har hört till någon av oss, för det har de inget med att göra. Och om jag och sambon nu ska prata om något så privat, att vi verkligen inte vill riskera att någon råkar höra, så kan vi ju alltid gå in i ett rum och stänga dörren om oss. Kanske sänka rösterna också, bara för att vara på den säkra sidan.

Men om vi nu backar till själva ihopflyttningen. Alltså, just det kan ju faktiskt bli lite omständigt med tanke på assistansen. Det är liksom mer att tänka på än om ingen av dem i paret hade behövt assistans. Fast man ska ju försöka se det positivt. Det går, även om det blir lite omständigt och tar tid. Jag vet att det går och jag vet också att jag tidigare har skrivit att jag har träffat en tjej som bor ihop med sin pojkvän, fast båda två har assistans. Jag har aldrig frågat henne, men jag kan tänka mig att det inte var så lätt att få ihop det. Det gick säkert ett tag från att de bestämde sig för att flytta ihop tills de faktiskt gjorde det. Sen vet jag inte om det kanske är enklare om bara en i förhållandet har assistans. Lite, kanske. Fast det tar säkert tid, det med.

Jag vill inte leva som en tjej med funktionsnedsättning, jag vill leva så mycket som möjligt som en tjej utan funktionsnedsättning, trots all hjälp som jag är i behov av. Och jag vet att jag är tjatig nu, för detta har jag skrivit typ två miljarder gånger, men... Jag vill leva som en normal 22-åring! Jag tänker inte låta min funktionsnedsättning hindra mig. Jag vill också ha ett kärleksliv och så småningom ett samboförhållande. Jag vill ha ett jobb och en karriär. Jag vill kunna göra vad jag vill. Dra till Spanien så fort det passar mig, åka till Stockholm, ha övernattning med kompisar och partner, gå ut och festa... Ja, allt som en icke funktionshindrad människa kan göra. Visst, vissa saker kan bli lite svåra och ibland kan det även dyka upp saker som absolut inte går, men att leva som en normal ung vuxen måste däremot gå. Jag vägrar att låta min funktionsnedsättning hindra mig. Allt det där med jobb, partner, fester och resor måste gå på ett eller annat sätt. Det här är mitt liv och ingen annan, jag upprepar, INGEN ANNAN än JAG bestämmer hur jag ska leva det!! Det är ju bättre att ta lite risker, än att sitta hemma och bara:

"Åh, det kommer aldrig funka, för jag kan inte gå!"

Man kan ju inte veta förrän man har provat. Jag vill inte vara den som låter bli att göra saker som jag egentligen skulle vilja. Jag tänker ta tag i alla mina önskningar och se till att uppfylla dem. Som sagt, JAG BESTÄMMER ÖVER MITT LIV!!ass