Kaos i huvudet, jobb mm
Alltså, nu håller min skalle på att explodera! Alla tankar åker runt, runt som en karusell.
Okej, inlägg nummer 3 om jobb. Jag måste verkligen hitta ett till jobb! Ett jobb på plats. Det är inte så troligt att det sker nu i sommar, mitt i alla semestertider och allt. Dessutom har jag ändå annat inplanerat i sommar. På måndag åker jag till Spanien, sen ska jag träffa en vän och någon gång i sommar ska jag även ha grillmys med min allra bästa vän, som också är min arbetskamrat på Funkarredaktionen. Tänkte också försöka få till en resa till Göteborg, för att hälsa på en före detta assistent och numera kompis. Så egentligen gör det kanske inte så jättemycket om det inte dyker upp något jobb i sommar, men i höst åtminstone.
Detta är för att jag börjar bli mer och mer rastlös och uttråkad av att sitta hemma. Fast egentligen har jag inte gjort det så mycket på några veckor. Suttit hemma, alltså. Mina senaste veckor har fyllts upp av styrelsemöte med assistansbolaget Smil, psykologbesök och så vidare. Men det räcker inte riktigt för mig. Jag vill ha saker att göra varje dag och veta vad jag ska göra. Jag vill kliva upp på morgonen och kunna veta att: "Jaha, idag är det jobb som gäller". Det hjälper liksom inte att jag bestämmer vilka dagar jag ska arbeta med Funkarredaktionen. De senaste veckorna har jobbet så ofta krockat med något annat, plus att jag inte alltid vet vad jag ska skriva om och då blir det svårt.
Sen är det klart att när jag har ett annat jobb också så måste jag ju ställa in andra saker, som jag egentligen skulle vilja göra. Jobbet måste ju prioriteras. Men vad gör det? Jag menar, nästan alla mina kompisar har så mycket att göra på sina jobb, att de nästan aldrig hinner träffa mig. Det känns ofta som om jag är den enda som kan och det är ganska tröttsamt. Detta låter säkert konstigt, men jag tror att jag skulle känna mig mer upptagen och liksom ansvarstagande, om jag någon gång blev tvungen att säga: "Nej, tyvärr, jag ska jobba den dagen, så det går inte. Vi får ses en annan dag". Nu är det självklart inte så att jag vill välja bort mina vänner direkt, men jag har nästan aldrig behövt säga dessa ord, bara fått höra dem från andra. Allt för ofta får jag höra: "Åh! Min kalender är helt full, tyvärr". Det känns aldrig som om det är någon som har tid med mig. Fast det beror ju på att de har sina jobb, som de måste prioritera. Det är rätt i och för sig. Man ska prioritera sitt jobb, det är helt nödvändigt. Det är bara det att jag inte verkar ha kommit till det stadiet än.
Dessutom känns det som om allt eftersom man får ett jobb, så börjar man på ett nytt kapitel i livet. Det är också lite störigt för min del. En kompis som jag umgicks mycket med förut kan plötsligt aldrig träffa mig längre, eftersom hon/han har sitt jobb. Det händer hela tiden och det känns som om alla går vidare, medan jag bara står kvar på precis samma fläck som tidigare. Jag vill också gå vidare i mitt liv. Det har jag visserligen gjort också, bland annat genom att ta studenten, flytta hemifrån, skaffa världens bästa hund och fått en anställning på Funkarredaktionen. Men jag vill både komma ut, träffa nya människor och samtidigt göra lite nytta. Jag känner mig faktiskt ganska ensam just nu och det vill jag ändra på så fort som möjligt.
Jag har ju skrivit tidigare att jag skulle vilja arbeta som föreläsare. Alltså, jag vet inte längre hur det blir med det. Visst hade det varit roligt och så, men jag har inte orkat ta tag i det. Dessutom har jag ingen idé på någon historia som jag vill prata om och det var tydligen det man skulle börja med. Så, ja, jag vet inte riktigt. Just nu är jag nog mest sugen på ett vanligt jobb. Vanligt i det här fallet betyder ett arbete på plats, där man får träffa kollegor och så vidare. För jag behöver verkligen träffa nya människor. De behöver inte bli mina kompisar, för det är ju inte alla som blir kompis med sina kollegor, men jag behöver få träffa folk. Min arbetskamrat på Funkarredaktionen är min vän, fast det var hon redan innan. Vi gick på gymnasiet tillsammans och helt plötsligt fick vi reda på att båda två hade fått jobb på Funkarredaktionen. Så vi kände varandra innan. För mig kändes det extra speciellt när vi fick veta det, för det var efter att jag hade tagit studenten och vi skulle inte längre träffas varje dag på elevhemmet. Det kändes kul att veta att vi skulle fortsätta att ses, tack vare jobbet.
Det jag vill komma fram till är att jag behöver en vardag. Ett jobb att gå till, människor att träffa, uppgiftel att göra. Jag är ganska säker på att jag skulle må psykiskt bättre, om jag fick chansen att skaffa mig den vanan. Självklart är det skönt att kunna bestämma över sin egen tid, men det kan vara exakt lika skönt med rutiner och måsten. Sen är det klart att jag skulle bli tvungen att jobba vissa dagar, då jag hellre hade varit ledig. På min födelsedag, till exempel. Jag fyller år när alla som går i skolan har sportlov, så jag har aldrig behövt vara i plugget den 21 februari, fast jag lär bli tvungen att vara på arbetet. Ibland i alla fall. Men även det skulle kännas som ett vuxenpoäng, ett kliv ut i det normala arbetslivet. Ett steg som jag trots allt längtar efter att få ta, även om jag inte direkt skulle skrika av glädje över att behöva jobba på min födelsedag. Bara jag slipper jobba på helger och kvällar så är jag nöjd. Haha!
Min funktionsnedsättning ska inte vara ett hinder för mig för att kunna gå in i arbetslivet. Hör ni vad jag säger? DET SKA INTE VARA ETT HINDER!! Jag har mina svårigheter, men vad fan ska jag göra åt det? Gå till en läkare och operera bort dem? Jag ska inte behöva bli straffad, arbetslös och sysslolös, bara för att jag råkar sitta i rullstol, ha nedsatt syn och hörsel och lite andra svårigheter också. Ingen ska tala om för mig vad jag kan och inte kan. Ingen ska tala om för mig att mina svårigheter gör att jag inte duger i arbetslivet. Jag är ingen sådan som inte klarar av att jobba, på grund av min funktionsnedsättning, som jag har skrivit tidigare. Jag måste kunna arbeta som vilken annan 22-åring som helst. Och som sagt så vet jag att det finns människor med så pass stora svårigheter, att de helt enkelt inte klarar av att jobba, men jag är INTE en av dem! Jag kan, även om det finns de som inte tror mig. Jag ska visa dem att jag kan, så kanske de håller tyst sen!
Det är så oerhört viktigt för mig att kunna leva ett så normalt liv som det bara går. Om jag inte får göra det, så fungerar jag inte som människa. Då kan jag lika gärna ge upp.