Kaos i huvudet, jobb mm

Alltså, nu håller min skalle på att explodera! Alla tankar åker runt, runt som en karusell.

Okej, inlägg nummer 3 om jobb. Jag måste verkligen hitta ett till jobb! Ett jobb på plats. Det är inte så troligt att det sker nu i sommar, mitt i alla semestertider och allt. Dessutom har jag ändå annat inplanerat i sommar. På måndag åker jag till Spanien, sen ska jag träffa en vän och någon gång i sommar ska jag även ha grillmys med min allra bästa vän, som också är min arbetskamrat på Funkarredaktionen. Tänkte också försöka få till en resa till Göteborg, för att hälsa på en före detta assistent och numera kompis. Så egentligen gör det kanske inte så jättemycket om det inte dyker upp något jobb i sommar, men i höst åtminstone.

Detta är för att jag börjar bli mer och mer rastlös och uttråkad av att sitta hemma. Fast egentligen har jag inte gjort det så mycket på några veckor. Suttit hemma, alltså. Mina senaste veckor har fyllts upp av styrelsemöte med assistansbolaget Smil, psykologbesök och så vidare. Men det räcker inte riktigt för mig. Jag vill ha saker att göra varje dag och veta vad jag ska göra. Jag vill kliva upp på morgonen och kunna veta att: "Jaha, idag är det jobb som gäller". Det hjälper liksom inte att jag bestämmer vilka dagar jag ska arbeta med Funkarredaktionen. De senaste veckorna har jobbet så ofta krockat med något annat, plus att jag inte alltid vet vad jag ska skriva om och då blir det svårt.

Sen är det klart att när jag har ett annat jobb också så måste jag ju ställa in andra saker, som jag egentligen skulle vilja göra. Jobbet måste ju prioriteras. Men vad gör det? Jag menar, nästan alla mina kompisar har så mycket att göra på sina jobb, att de nästan aldrig hinner träffa mig. Det känns ofta som om jag är den enda som kan och det är ganska tröttsamt. Detta låter säkert konstigt, men jag tror att jag skulle känna mig mer upptagen och liksom ansvarstagande, om jag någon gång blev tvungen att säga: "Nej, tyvärr, jag ska jobba den dagen, så det går inte. Vi får ses en annan dag". Nu är det självklart inte så att jag vill välja bort mina vänner direkt, men jag har nästan aldrig behövt säga dessa ord, bara fått höra dem från andra. Allt för ofta får jag höra: "Åh! Min kalender är helt full, tyvärr". Det känns aldrig som om det är någon som har tid med mig. Fast det beror ju på att de har sina jobb, som de måste prioritera. Det är rätt i och för sig. Man ska prioritera sitt jobb, det är helt nödvändigt. Det är bara det att jag inte verkar ha kommit till det stadiet än.

Dessutom känns det som om allt eftersom man får ett jobb, så börjar man på ett nytt kapitel i livet. Det är också lite störigt för min del. En kompis som jag umgicks mycket med förut kan plötsligt aldrig träffa mig längre, eftersom hon/han har sitt jobb. Det händer hela tiden och det känns som om alla går vidare, medan jag bara står kvar på precis samma fläck som tidigare. Jag vill också gå vidare i mitt liv. Det har jag visserligen gjort också, bland annat genom att ta studenten, flytta hemifrån, skaffa världens bästa hund och fått en anställning på Funkarredaktionen. Men jag vill både komma ut, träffa nya människor och samtidigt göra lite nytta. Jag känner mig faktiskt ganska ensam just nu och det vill jag ändra på så fort som möjligt.

Jag har ju skrivit tidigare att jag skulle vilja arbeta som föreläsare. Alltså, jag vet inte längre hur det blir med det. Visst hade det varit roligt och så, men jag har inte orkat ta tag i det. Dessutom har jag ingen idé på någon historia som jag vill prata om och det var tydligen det man skulle börja med. Så, ja, jag vet inte riktigt. Just nu är jag nog mest sugen på ett vanligt jobb. Vanligt i det här fallet betyder ett arbete på plats, där man får träffa kollegor och så vidare. För jag behöver verkligen träffa nya människor. De behöver inte bli mina kompisar, för det är ju inte alla som blir kompis med sina kollegor, men jag behöver få träffa folk. Min arbetskamrat på Funkarredaktionen är min vän, fast det var hon redan innan. Vi gick på gymnasiet tillsammans och helt plötsligt fick vi reda på att båda två hade fått jobb på Funkarredaktionen. Så vi kände varandra innan. För mig kändes det extra speciellt när vi fick veta det, för det var efter att jag hade tagit studenten och vi skulle inte längre träffas varje dag på elevhemmet. Det kändes kul att veta att vi skulle fortsätta att ses, tack vare jobbet.

Det jag vill komma fram till är att jag behöver en vardag. Ett jobb att gå till, människor att träffa, uppgiftel att göra. Jag är ganska säker på att jag skulle må psykiskt bättre, om jag fick chansen att skaffa mig den vanan. Självklart är det skönt att kunna bestämma över sin egen tid, men det kan vara exakt lika skönt med rutiner och måsten. Sen är det klart att jag skulle bli tvungen att jobba vissa dagar, då jag hellre hade varit ledig.  På min födelsedag, till exempel. Jag fyller år när alla som går i skolan har sportlov, så jag har aldrig behövt vara i plugget den 21 februari, fast jag lär bli tvungen att vara på arbetet. Ibland i alla fall. Men även det skulle kännas som ett vuxenpoäng, ett kliv ut i det normala arbetslivet. Ett steg som jag trots allt längtar efter att få ta, även om jag inte direkt skulle skrika av glädje över att behöva jobba på min födelsedag. Bara jag slipper jobba på helger och kvällar så är jag nöjd. Haha!

Min funktionsnedsättning ska inte vara ett hinder för mig för att kunna gå in i arbetslivet. Hör ni vad jag säger? DET SKA INTE VARA ETT HINDER!! Jag har mina svårigheter, men vad fan ska jag göra åt det? Gå till en läkare och operera bort dem? Jag ska inte behöva bli straffad, arbetslös och sysslolös, bara för att jag råkar sitta i rullstol, ha nedsatt syn och hörsel och lite andra svårigheter också. Ingen ska tala om för mig vad jag kan och inte kan. Ingen ska tala om för mig att mina svårigheter gör att jag inte duger i arbetslivet. Jag är ingen sådan som inte klarar av att jobba, på grund av min funktionsnedsättning, som jag har skrivit tidigare. Jag måste kunna arbeta som vilken annan 22-åring som helst. Och som sagt så vet jag att det finns människor med så pass stora svårigheter, att de helt enkelt inte klarar av att jobba, men jag är INTE en av dem! Jag kan, även om det finns de som inte tror mig. Jag ska visa dem att jag kan, så kanske de håller tyst sen!

Det är så oerhört viktigt för mig att kunna leva ett så normalt liv som det bara går. Om jag inte får göra det, så fungerar jag inte som människa. Då kan jag lika gärna ge upp.

Ny telefon

 

I onsdags fick jag äntligen min nya och efterlängtade telefon. Underbart! Hela vägen till Ica, där jag skulle hämta den, var jag uppfylld av glädje och förväntan, men samtidigt en liten smula rädsla. Rädsla för att den (trots det positiva beskedet) inte hade kommit. Det hade redan strulat till sig. I tisdags fick jag beskedet att företaget hade missat att skicka iväg den. Fråga mig inte hur de lyckades med det, för det har jag ingen aning om.

Men, jo då, den hade kommit! På onsdagskvällen kom jag hem med ett paket, och i det paketet låg... min nya kompis, Kapsys 2! Fatta hur glad jag kände mig när jag satt med den i handen.

På kvällen tittade min pappa förbi, för att se till så att telefonen kom igång och samtidigt konstatera att jag behövde ett nytt simkort. Suck! Jag som hade tänkt skicka mitt första sms med den nya mobilen direkt, det kunde jag ju glömma. Fast samtidigt gjorde det inte så mycket. Jag hade beställt en flic-knapp, som jag skulle hämta på Burlöv Center på torsdagen, så då kunde jag lika gärna passa på att fixa simkortet också.

Så det gjorde jag och i torsdags kväll satt jag och min pappa länge och pillade med telefonen. Även om vi inte fick rätt på allt, så fick vi igång det mesta. Nu kan jag lyssna på musik på exakt samma sätt som jag gjorde med lånetelefonen. Jag säger alltså till telefonen vad den ska spela. Skitsmidigt! Jag kopplade även in mina trådlösa hörlurar, eftersom jag tänkte lyssna på musik när jag tränade på gymmet.

I fredags körde jag premiär för mitt första träningspass med musik i hörlurarna. Jag kom till gymmet med både mobilen, flic-knappen och lurarna redo i väskan, startade en av mina favoritartister, Alina Devecerski, och sen gick jag rakt in i träningslokalen. Eller, ja, jag visade ju mitt gymkort först, såklart.

Och gissa om träningen gick bättre när jag fick lyssna på min egen musik. Alina Devecerskis grymma låtar gjorde mig mer taggad än någonsin och jag körde på utan problem. Det var skönt att slippa höra alla maskiner, människor, gymmets musik och andra ljud. Det är lättare att fokusera om man har hörlurar och slipper bli störd av allt annat. En duns som uppstår när någon annan tränare tappar en vikt eller något i golvet, det kan räcka för att distrahera en. Men när jag lyssnade på min egen musik, var jag mycket mer peppad och fokuserad än jag brukar vara. Så det där med att träna till musik som jag väljer själv är definitivt något jag ska fortsätta med.

Jag tränar inte bara på gymmet, förresten. Ibland kör jag några varv i parken, som bara ligger en kort bit bort från min lägenhet. Mitt personliga rekord är åtta varv. Nu tänker jag ha musik när jag kör där också. Det kommer så störiga ljud i parken ibland. Just nu är där folk som vattnar träden eller klipper gräset, och det är inte precis några jättehärliga ljud att lyssna på. Men det slipper jag ju också när jag har musik i hörlurarna.

Det enda som krävs när hörlurarna hamnar på mina öron, är att assistenterna använder lite tecken, eftersom jag omöjligen kan höra vad de säger då. Om jag skulle bli tvungen att ta av lurarna varenda gång de ska säga något, hade det definitivt stört koncentrationen, så det är bättre att hitta på tecken som de kan göra till mig.

Den här telefonen är verkligen en drömtelefon för mig. Mycket, alltså, MYCKET bättre än min gamla Kapsys! Den nya har så himla många fler och coola funktioner. Jag har börjat träna på att skriva sms, så att jag en dag kanske kan skriva lika snabbt som jag gjorde på den gamla.

Om två veckor åker jag till Spanien. Självklart ska jag ta med telefonen och ställa in internet på den, så att jag kan ligga i solstolen och lyssna på musik. Det hade varit helt underbart. Tänk att kunna ligga vid poolen eller på vår uteplats och lyssna på min favoritmusik. Jag var faktiskt lite rädd att mobilen inte skulle hinna komma innan vi drar till Spanien, men det gjorde den ju.

Jag ser verkligen fram emot en spännande framtid med den här grymma telefonen. Tror den kommer att bli perfekt för mig!

Drömmar och hjärnspöken

Jaha, nu har jag åter igen hamnat en sådan där grubbelbubbla då jag grubblar över bland annat mitt författarskap. Hur fan ska jag egentligen göra med boken? Hur ska jag kunna uppnå min dröm? Kommer jag ens att lyckas? Och bör jag i så fall välja en annan väg?

Det där grubblandet kom faktiskt först idag, tror jag. Under några veckors tid har jag inte riktigt orkat ta tag i saker och ting. Jag har skrivit på boken som jag håller på med just nu, fast har haft ett litet uppehåll från utgivningspunkten: "Hur korkad får man bli?" Men idag, när jag flyttade ut min dator på uteplatsen och satt och njöt av solen, samtidigt som jag rättade på boken, då kom tankarna och frågorna. Det var då som jag funderade på att faktiskt försöka ge ut boken själv. Åtminstone om inget förlag har nappat på den inom ett par år. Jag orkar faktiskt inte vänta hur länge som helst. Jag vet att jag har skrivit det typ tusen gånger, men jag tycker att det är så dumt att förlagen nekar mig bara för att det är en ungdomsroman som jag har skrivit. Visst, det är säkert inte den enda anledningen, men ändå. Jag tror inte att det har med mitt skrivande att göra, för jag är både korrekt och inlevelsefull när jag skriver böcker. Så det måste ha med genren att göra. Tyvärr tror jag att ungdomsromaner är den enda typen av bok jag klarar av att skriva. Ja, förutom eventuellt en självbiografi. Men nu är det så att jag faktiskt inte vill ge ut någon annan bok, förrän det har fungerat med "Hur korkad får man bli". Kanske hade jag någon gång kunnat skicka in en annan bok, bara för att testa, men det är "Hur korkad får man bli" som ligger närmast mitt hjärta och jag vill, jag ska, jag måste ge ut den!!

I höstas kändes det verkligen som om det hände saker. Då blev boken tryckt och hamnade på Scenkonstmuseet, i samband med konstprojektet Kännbart. Sedan, efter utställningsperioden, blev jag kontaktad av reportern från taltidningen Popcorn. Hon hade hört om min bok och reste hela vägen från Stockholm och ner till Staffanstorp, bara för att få intervjua mig. Ja, då hände det verkligen saker och det här betyder självklart inte att jag inte är nöjd eller att jag är otacksam, men snälla, lyssna bara nu. Allt det där är ju över. Boken säljer inte längre, för Kännbarts utställningsperiod är slut för länge sen. Nu har jag bara en massa exemplar av boken liggande i förrådet, som jag inte vet vad jag ska göra med. Två av exemplaren gav jag bort i julklapp till ett par släktingar och ett fåtal andra har jag också gett bort, men jag har fortfarande många kvar och de vet jag inte vad jag ska göra med. Känns faktiskt lite sorgligt om de ska ligga orörda i förrådet år efter år. Samtidigt vill jag att det ska bli nya exemplar och att de förhoppningsvis ska bli bättre sålda den här gången.

Jag är obeskrivligt tacksam över att Kännbart gav mig möjligheten att trycka boken och sälja den i Stockholm. Det var ju faktiskt början på min karriär och det kommer jag alltid att vara enormt tacksam för. Det är bara det att jag kanske hade lite för höga förväntningar. Jag såg framför mig att en tidning eller någon från ett förlag skulle råka se boken, bli intresserade, kanske läsa lite grand och sen kontakta mig. Jag var inte alls säker på att något av det där skulle hända, men jag hoppades och drömde om det. Fast så blev det ju inte och nu gäller det att ta sig vidare och fortsätta kämpa. Det är bara så svårt och frustrerande ibland. Jag har allt för många hjärnspöken, som gärna vill berätta för mig att det inte kommer att lyckas. Jag försöker, jag lovar att jag försöker att inte lyssna på dem, fast ibland är det så otroligt svårt att låta bli. Det är som att ha någon i ens närhet som bara pladdrar oavbrutet, medan man själv bara önskar att man kunde få tyst på eländet. Ungefär så känns det för mig när jag försöker ignorera alla mina hjärnspöken. Ju mer jag ignorerar dem, desto mer högljudda blir de. Ibland känns det bara så hopplöst och jag får lust att bara ge upp, men viljan att lyckas är mycket, mycket starkare.

Ibland kan jag tillåta mig att bryta ihop och rasa en stund över hur förbaskat krångligt allting ska vara, att ingenting får vara enkelt nu för tiden. Det viktigaste är bara att jag tar mig upp och fortsätter framåt och uppåt, och gärna slår ihjäl mina störiga hjärnspöken på vägen när jag ändå håller på.

Nej, nu ska jag nog gå och lyssna på mina pepp-låtar, "Fight song" och "The climb", för att hämta mod och styrka! Självklart ska jag även leka lite med min lilla bandit, Sigge Nilsson.

Ha det gott i sommaren och kom ihåg, ge aldrig upp dina drömmar, hur svårt det än kan vara!