Mimmi Delux

Dagens inlägg får handla om musik och skrivande. Det hänger ihop på många sätt. Man kan använda sig av musiken i författarskapet, vilket många vet att jag gör. Här och där i nästan alla mina böcker kommer ett citat från en låt, titeln på en låt, namnet på en artist eller något annat som har med musik att göra. Det är inget ovanligt att författare gör så, det är tvärtom jättevanligt. Mina karaktärer lyssnar ju också på musik, och ofta blir det den musik som jag själv lyssnar på som får en roll i någon bok. Inte alltid, men ofta.

Det kan vara lite svårt ibland, att tänka ut vilken musik som passar till vilken karaktär. Alla kan ju inte lyssna på samma band eller artister. Det funkar liksom inte. Det händer att jag blir tvungen att välja något som jag själv inte lyssnar på, för att det inte ska bli samma hela tiden. Inte för att jag bara lyssnar på samma musik, men ändå.

Något som däremot inte är så vanligt för min del, men som förekommer då och då, är att mina egna låtar också kan passa in i en och annan bok. I alla fall om man tänker på texten. Jag kan tänka på en låttext som jag själv har skrivit och upptäcka att den passar in på en karaktär. Det händer inte ofta, men ibland kan det visa sig.

Jag har skrivit en låt som heter "Om du bara kunde se mig". Den handlar om kärlek, och här om dagen kom jag på att den passar in i boken "Hur korkad får man bli". Det hade kunnat vara Ellinor som sjunger den till Adrian. Hon sjunger om sin längtan och sin önskan om att han ska se henne. Jag hade lika gärna kunnat skriva låten som ett soundtrack till boken. Det är ett år sen jag skrev låten. Med andra ord så fanns ju boken då, men när jag gjorde låten tänkte jag inte alls på Ellinor och Adrian. Men nu, när jag hör texten, inser jag hur passande den är. Om "Hur korkad får man bli" skulle bli film i framtiden, (vilket jag egentligen inte tror att den skulle bli), så hade låten "Om du bara kunde se mig" spelats samtidigt som eftertexterna rullade. Kanske hade skådespelerskan till Ellinor sjungit den. Eller så hade jag gjort det. Det kvittar.

Fast egentligen spelar det ingen roll om "Hur korkad får man bli" blir film eller inte, bara den blir utgiven som bok. Det är det viktigaste just nu.

Det går bra med boken nu. Hoppas jag i alla fall. Jag har redan rättat 17 kapitel och den har ju 69 kapitel. Det är så konstigt. När jag har börjat omarbeta den så är det hur segt och tråkigt som helst. Då vill jag bara slänga boken i väggen och vråla:

"Men hur svårt kan det vara?!"

Men sen, när jag har arbetat mig igenom dem första kapitlen, då flyter det på jättebra och det blir svårare och svårare att slitas ifrån den. Kanske är det för att det händer mer, ju längre man kommer. Det är precis som att läsa en bok. Ibland är början lite halvtråkig, men när man väl kommer in i handlingen och lär känna alla karaktärer, vill man aldrig att boken ska ta slut. Ja, jag känner ju redan alla mina karaktärer, men ändå.

Nu är det så att jag måste bearbeta boken i tur och ordning, alltså från början till slut, annars går det inte. Skulle jag ta ett kapitel här och där, så skulle jag förlora sammanhanget. Det skulle bli lite som att läsa en bok i olika stycken här och där, hoppa över vissa kapitel och ändå försöka hänga med i handlingen. Ni kan nog själva tänka er hur förvirrande det skulle bli. Nu kan ju jag hela boken utantill och vet vad som ska hända i alla kapitel. Det är knappast så att jag sitter och tänker:

"What?! Var fan kom det ifrån? Hur kunde detta hända, helt plötsligt?"

För jag vet hur allting hänger ihop och vad som leder till en sak, men när jag rättar måste jag ändå göra det i tur och ordning, annars blir det fel. Jag kan ta fram ett kapitel och leta efter en viss sak, för att kontrollera att det verkligen stämmer, men efter det blir jag tvungen att gå tillbaka och fortsätta där jag var. Kanske är det lite därför det kan vara så himla segt i början. På sida 1 händer det inte så himla mycket egentligen, och då längtar jag till ett visst kapitel. Fast det är ingenting emot hur segt det kan vara precis när jag håller på att skriva boken. Det är då det är som värst. Jag bara längtar tills det är dags att skriva ett visst kapitel, eftersom jag vet vad som ska hända i det kapitlet, och då är jag lite okoncentrerad på det stycket jag håller på med just nu. Så är det varje gång jag skriver en bok och det är så störigt! Det är då som det Gabriel Alares sa till mig, då när vi satt i hans studio, dyker upp i mitt huvud.

"Jag hatar att skriva, men jag älskar att ha skrivit".

Japp, precis så är det för mig. Jag tycker i och för sig att det är kul att skriva, men allra roligast är det när jag är färdig, och det blir ju dubbelt så roligt när boken ges ut. Eller, som i musiken. Det är roligare när låten är färdigskriven, men det blir ännu mer kul när jag får möjligheten att spela in den och publicera på YouTube.

Gud vad jag kan sakna det, att få spela in mina låtar. Om jag fortfarande hade haft den möjligheten, så hade jag spelat in "Om du bara kunde se mig". Det enda jag kan göra nu, är att kompa med trummorna på min keyboard medan jag sjunger.

Jag försöker tänka att ju mer jag bearbetar min bok, desto närmare kommer jag mitt mål att få den utgiven. Så när jag är färdig med den för den här gången, så blir chansen lite större att något förlag ska vilja anta den. Okej, bara lite, men en liten chans är bättre än ingen alls. Jag måste tänka så, annars vet jag inte om jag hade orkat fortsätta kämpa.