En av de bästa böckerna jag har läst

Nu vill jag tipsa om en skitbra bok som jag nyligen har läst ut. Den heter "Stressade tjejer" och är skriven av Jacqueline Wilson. Det står på bokens baksida att Jacqueline är Englands näst bästa författare. Det står även att hon varje vecka får hundra tals blev från tjejer som berättar att de känner igen sig i hennes böcker. Det kan jag mycket väl förstå. Hade jag inte varit så värdelös på att skriva på engelska så hade jag nog också skrivit till henne. Jag menar, jag har inga större problem med att prata engelska, men skriva är tio gånger svårare.

 

Ja ja, tillbaka till boken. Jag vet att det finns två andra böcker som hör till. "Stressade tjejer" är en uppföljare på "Kära tjejer", och så finns det "Tjejer på stan". Kanske finns det fler än så. Jag får kolla upp det. Jag läste både "Kära tjejer" och "Stressade tjejer" på mellanstadiet. Den tredje har jag inte läst än.

Hur som helst så handlar böckerna om de 14-åriga tjejerna Ellie, Madine och Magda. De är allra bästa vänner, men samtidigt väldigt olika. I "Stressade tjejer" krånglar saker till sig för dem. Ellie ser sig plötsligt som en elefant och bestämmer sig för att börja banta, vilket leder till att hon utvecklar en ätstörning. Madine har alltid klätt sig i svart, fast nu har hon börjat byta stil för att kunna passa som fotomodell. Magda har alltid varit skitsnygg och har jämt en massa killar efter sig, men även hon byter stil helt och klipper av håret och färgar det. De här tjejerna är helt klart stressade, på gränsen till desperata.

Jag läste som sagt den här boken i skolan på mellanstadiet, men nu, många år senare, läste jag den igen och plötsligt förstår jag budskapet i boken mycket bättre än när jag var 10-11 år. Mycket av det som händer i boken hade jag dessutom hunnit glömma bort. Det är ju inte så konstigt, men när jag läste det igen fattade jag det på ett helt annat sätt. Man har ju hunnit skaffa sig mycket bättre koll på saker och ting på så många år. Jag minns inte alls hur jag uppfattade boken på mellanstadiet. Antagligen tyckte jag bara att den var bra, men jag tänkte liksom inte alls så mycket som jag gjorde nu.

Vet ni hur lång tid det tog att läsa ut den? Knappt en vecka. Jag läste den varje dag ända sen jag hade lagt in den i min spelare, kunde inte låta bli. Jag började att läsa den i söndags kväll och i förrgår var den redan slut. Typiskt. Jag hade velat veta mer om hur det går för Ellie, men jag får väl snart läsa "Tjejer på stan".

Den här boken är mycket gripande, men även lite humoristisk här och där. Det är en väldigt djup bok där kärlekstrassel, fotomodellplaner, ätstörningar och jobbiga småsyskon blandas. Samtidigt som jag kan bli så arg på Ellies pappa för att han inte förstår henne, så förstår jag honom på något sätt. Fast det hindrar inte att jag tycker att han borde agera annorlunda och vara lite mer varsam med Ellie.

Jag fattar varför Jacqueline Wilson beskrivs som Englands näst bästa författare. Hon har verkligen fått in en styrka och ett trovärdigt sätt i sina böcker. Det går inte att sluta läsa. Vissa kvällar var jag tvungen att tvinga mig själv att stänga av talboken och lägga ifrån mig spelaren, eftersom jag började bli så trött att jag inte längre kunde hänga med i handlingen. Jag tror också att en annan anledning till att jag tycker om den här boken så mycket, är att jag kan relatera till Ellie och hennes vänner. Framför allt till Ellie. Jag speglar mig i henne och tänker att om hon hade funnits, så hade jag velat träffa henne, eftersom vi två har så mycket gemensamt.

Så jag kan verkligen rekommendera "Stressade tjejer". Fast det kan vara bra att läsa "Kära tjejer" först, om man vill läsa dem i rätt ordning.

 

Åh, det där med att få brev från sina läsare! Gud vad jag hoppas att det kommer att hända mig när jag har gett ut min bok! Okej, jag kommer säkert inte att få flera hundra, som Jacqueline får, men åtminstone några. Jag vill också skriva böcker som ungdomar kan känna igen sig och relatera till. Jag hoppas och tror att "Hur korkad får man bli" är en sådan bok som många i tidiga tonåren kan relatera till. Det påstod lektören som läste den för ett år sen i alla fall. Men när ska något förlag ta sitt förnuft till fånga och ge ut den?! Jag kommer att skapa en sådan författarsidaa på facebook och hoppas att mina läsare skriver till mig. Kanske får jag också meddelanden från tjejer som berättar att de känner igen sig i "Hur korkad får man bli". Kanske kommer det att komma bokrecensioner om den. Åh vad jag hoppas!

Nej, nu ska jag nog ta och rätta vidare på min bok. Försöker tänka att ju oftare jag rättar och ju mer jag anstränger mig för att göra den bättre än bäst, desto större är chansen att något förlag slutligen nappar på kroken och säger:

"Ja, Mikaela, nu ger vi ut din bok!"

Kanske går det fortare också ju mer jag anstränger mig. Herregud, jag måste bara våga tro på det själv, men det är inte så lätt alltid. Fast jag försöker intala mig att den redan har blivit bättre, för den allra första versionen jag skrev när jag var ungefär 17-18 år var säkert inte alls så här trovärdig och fångande. Så den är redan bra och den kan bli ännu bättre och slutligen blir den bäst! Undrar bara hur lång tid det kommer att ta.

Förvandla inte mig till min funktionsnedsättning!

Ibland tycker jag att vissa människor lägger alldeles för mycket fokus på min funktionsnedsättning. Alltså, de vill hela tiden att jag ska prata om min dövblindhet och om att jag sitter i rullstol. Som om de försöker förvandla mig till en enda stor levande funktionsnedsättning.

Jag är trött på det! Jag är faktiskt så innerligt trött på det, att jag snart inte kommer att vilja snacka mer om min funktionsnedsättning alls. Självklart är det jätteviktigt att skaffa sig kunskap och se till att vi i rullstol inte blir diskriminerade och illa bemötta. Det är även viktigt att vi alla får den hjälp och stöd vi behöver, även att vi får tillgång till de hjälpmedel vi skulle ha nytta av. Självklart, det är det absolut ingen tvekan om. Det är bara det att jag har fått snacka så jäkla mycket om just det där med funktionsnedsättning och dövblindhet, att jag börjar bli helt slut i hjärnan. Ibland blir jag nästan äcklad bara jag hör orden "rullstolsburen", "dövblind" och "funktionshinder", just för att jag har hört dem ungefär tio tusen miljarder gånger förr. Eller, jag blir inte äcklad så länge det handlar om någon annan, men när det är mig det handlar om vill jag bara skrika:

"Det där är inte det viktigaste i hela världen för min del! Kan jag få lägga ner min fokus på lite annat någon gång, tack?!"

För jag tycker faktiskt att jag blir så jäkla indragen i sådant hela tiden och visst, ibland kan det vara bra, men just nu känner jag att jag måste koncentrera mig på något annat, innan jag börjar förvandlas till min funktionsnedsättning. Jag är inte min dövblindhet, jag är en helt vanlig tjej, som försöker leva mitt liv som en människa utan funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen är bara en pytteliten del av mig. Nej, inte ens det. Funktionsnedsättningen är ingen del av mig alls, det är bara något som ovettigt nog har drabbat mig. Ungefär som ett jättestort monster med vassa huggtänder, som har bestämt sig för att äta upp just mig av alla människor. Jag är attackerad av monstret, men det förvandlar inte mig till ett monster.

Egentligen vill jag inte tänka på min funktionsnedsättning som ett monster heller. Det leder ändå ingen vart. Den kommer aldrig att försvinna, jag kan bara göra det bästa av situationen. Jag vill bara acceptera att jag har den, men ändå försöka leva så mycket som möjligt som om jag inte hade den. Fast om jag ska kunna göra det bästa av situationen, så är det bäst att tänka på funktionsnedsättningen så lite som möjligt och istället fokusera på att försöka vara den jag vill vara.

 

Detta gör även att jag kan bli så frustrerad över bokskrivandet. Jag har ju hört så jäkla många gånger att det säkert hade blivit lättare att få något förlag att nappa på kroken, om jag hade skrivit en självbiografi. Visst, jag kan göra en självbiografi i framtiden, men då fokuserar jag ju så himla mycket på min funktionsnedsättning och allt jobbigt och tråkigt som har hänt i mitt liv. Alla sjukhusbesök, operationer, stödfamiljer och gamla assistenter som inte ens verkar veta vad det är de jobbar med. Plågsamma minnen som jag helst inte vill ha, men som jag blir tvungen att rota i när jag ska skriva om mitt liv. Det kanske är lite därför jag hellre skriver ungdomsböcker. Då får jag hitta på helt egna icke funktionshindrade människor och skapa deras liv, känslor, tankar och relationer. Allting går på fantasi. Även om jag skriver om sådant som kan hända i verkligheten och som till och med händer eller har hänt, så är ju just mina händelser påhittade.

Jag har provat att skriva en självbiografi, men gav upp. Det blev så jobbigt att behöva resa bakåt i tiden och leva mig in i sådant som hände när jag var 8-9 år och behöva minnas alla dem taskiga klasskamraterna, de okunniga lärarna och den minst lika okunniga fritidspersonalen. Samt behöva minnas tiden då jag var så sjuk och åkte in och ut på sjukhus. Jag blev både ledsen och arg när jag skulle skriva allting i detalj, det vill säga så många detaljer jag kunde komma ihåg, vilket var ganska många. Jag tycker inte om att behöva minnas sådant, särskilt inte just nu. Jag satt och skrev på boken om mig själv, samtidigt som jag nästan grät och tänkte:

"Varför har det där hänt mig? Kunde det inte hända någon annan?"

Och ibland blev jag förbannad och tänkte:

"Fan vilka elaka människor! Hur kan de ta sig rätten att behandla mig på det sättet? Och varför gjorde inte de vuxna något?"

Jag minns till och med en gång, när jag skrev om något som gjorde mig riktigt förbannad, så jag drämde näven i skrivbordet och försökte frenetiskt tänka på något annat, för att jag inte skulle explodera.

Sen fattar jag varför folk vill att jag ska skriva en bok om mig själv. Både för att den skulle vara så pass unik att något förlag säkert skulle vilja ge ut den, men också för att det hade varit bra för andra att läsa och förstå hur jag upplevde min barndom och vad som hände mig. Det hade varit både nyttigt och lärorikt för läsarna att ta del av min historia.

Så okej. Någon gång i framtiden finns det en rätt stor chans att det kommer en självbiografi av och om mig, men just nu orkar jag inte. Jag vill inte behöva tänka på allt det där, eller ens behöva tänka på min funktionsnedsättning. Jag tänker inte slösa bort min energi på det i nuläget. Jag vill leva i nuet!

Här på min blogg har jag ju skrivit ganska mycket om min dövblindhet och om assistans, men just därför vill jag kanske inte göra det på så många andra ställen. Jag är inte ens med i så många grupper på facebook som handlar om funktionsnedsättningar, jag pallar inte det. Det finns saker som känns viktigare för mig, i alla fall just nu.

 

Sen är det också så här. I framtiden kan jag tänka mig att jobba på en tidning och skriva krönikor. Men då tänker jag faktiskt inte bara skriva om min funktionsnedsättning och dövblindhet. Okej, en och annan krönika om detta kan jag göra, men inte bara. Jag tänker inte vara den funktionsnedsatta krönikören, som bara skriver om funktionsnedsättningar. Jag vill variera och ta upp flera ämnen, för jag har så himla många fler ämnen att skriva och prata om. Därför fattar jag inte varför det där att jag ska skriva om dövblindhet och hur det är att sitta i rullstol alltid ska komma upp som ett självklart alltenativ. Det känns ju som om folk inte tror att jag kan skriva något annat, men det kan jag och det ska jag! Jag är trött på att slösa energi på min funktionsnedsättning. Jag vill vända mig till något annat ämne.

Ett exempel är att jag skulle kunna skriva om psykisk ohälsa, ångest och depression. Det ämnet har jag faktiskt mycket kunskap om, tack vare att jag själv lever med psykisk ohälsa. Fast jag behöver kanske inte alltid skriva om just mig, utan också mer allmänt om hur det kan vara och att andra i omgivningen borde skaffa sig mer förståelse, så att den som kämpar blir bemött på bästa sätt. Jag har till och med börjat läsa mer om psykisk ohälsa. Förra veckan laddade jag ner en talbok som heter "Panikångest och depression". Jag har inte börjat läsa den än, för just nu läser jag en bok som heter "Stressade tjejer", men när jag är klar med den tänkte jag börja med den andra. Jag upplever att det är ganska skönt att läsa sådana böcker, för jag kan känna igen mig, men även förstå lite mer om hur det är.

Tyvärr tycker jag att det inte verkar som om det läggs lika mycket fokus på psykisk ohälsa som på funktionsnedsättningar som syns. Jag menar, det syns ju inte om man lider av panikångest eller depression, men om man sitter i rullstol så fattar alla att man har någon typ av funktionsnedsättning. Det syns visserligen inte om man har dövblindhet, syn eller hörselnedsättning heller, ändå verkar det som om folk bryr sig mer om det än om psykisk ohälsa. Alla funktionsnedsättningar, diagnoser eller andra bekymmer borde uppmärksammas lika mycket. För vem säger att det är värre att sitta i rullstol än att lida av panikångest? Vem har sagt att depression är lättare att leva med än dövblindhet? Det kan faktiskt vara tvärtom, för det är väldigt svårt för många som är deprimerade.

Men jag vill egentligen inte förvandlas till min psykiska ohälsa heller och det är därför jag säger att jag vill fokusera på annat också.

Samma sak om jag ska föreläsa. Jag vill inte bara prata om funktionsnedsättning. Okej, jag måste ju hålla mig till ett ämne under en enda föreläsning, men nästa gång jag ställer mig någonstans och ska prata kanske jag väljer ett annat ämne. Framför allt vill jag välja sådana ämnen som känns viktiga för mig, fast självklart ska det också vara intressant för publiken att lyssna på.

Jag menar bara att om jag inte får föreläsa eller skriva om det jag vill, utan hela tiden blir tvungen att hålla mig till min funktionsnedsättning, så finns det liksom inga poäng med det. Då tappar jag intresset och kan även få slut på idéer. I värsta fall kan jag bli en bitter människa, som bara går omkring och tänker på mina svårigheter hela tiden. Det gjorde jag när jag var yngre och jag vill absolut inte hamna där igen, för när jag var yngre kunde jag inte ens acceptera min situation. Nej, jag vill inte hamna där igen. Istället vill jag växa som människa och göra något meningsfullt med mitt liv.

 

Det här blev ett väldigt långt inlägg och självklart vill jag inte gnälla eller klaga på någonting. Det jag vill ha sagt är att jag inte gillar att lägga ner så mycket fokus på min funktionsnedsättning, för då förvandlas jag långsamt till den. Det finns så mycket annat som jag brinner för och tycker är viktigt. Sigge, arbetsliv, skrivande, musik och mycket, mycket, mycket mer. Bara för att jag sitter i rullstol och har en kombinerad syn och hörselnedsättning, så betyder det verkligen inte att jag tycker att det är det viktigaste i hela världen. Jag vill inte bli identifierad med min funktionsnedsättning, för jag är så mycket mer. Jag är jag, en 22-årig tjej, som är både rolig och aktiv och älskar att hitta på saker. Däremot älskar jag inte att hitta på saker som på något sätt förknippas med mina svårigheter. Alltså, sådana saker som enbart syftar på människor med särskilda behov och svårigheter.

Menar bara att jag är så otroligt mycket mer än min funktionsnedsättning, den är inte en del av mig. Om någon är en del av mig så är det världens bästa hund Sigge. Han kommer förevigt att vara en del av mig, men det får han mer än gärna vara! <3

Prata med en person i rullstol!

Under min tid som hundägare har jag lagt märke till några saker. En av dem är att det finns två sorters människor. Det finns de som alltid frågar om de får klappa någon annans hund och respekterar svaret, oavsett om det är ett ja eller nej. Den andra sorten skiter i att fråga och gör precis som de vill, utan att bry sig om ägarens åsikter. Visst, de kanske hade backat om jag hade sagt något från början, men problemet är att de är så snabba, så jag märker inte ens att de håller på att börja klappa Sigge förrän det är för sent och sådana människor kan irritera mig så jäkla mycket.

Jag tycker att man alltid borde fråga innan man klappar någon annans hund. Att klappa en hund är inget man bara ska göra i förbifarten. Tänk så här. Om du är ute och promenerar och råkar få syn på en urgullig vovve, som du väldigt gärna vill klappa, men du har lite bråttom så du hinner inte fråga ägaren om lov. Åtminstone inte en hörselskadad ägare, för då finns det en risk att du måste upprepa det flera gånger och det tar bara ännu mer tid. Då kanske du helt enkelt ska låta det vara och hoppas att du får se hunden en annan mindre stressig dag, så att du hinner fråga. Det är inte mer med det.

Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om jag var gående. Hade fler frågat om lov om jag hade stått upp på mina ben? Då finns det ju ingen risk att jag inte kan prata. Men nu, när jag sitter i den här rullstolen, så är ju folk så rädda för att prata med mig, för tänk om jag inte svarar. Det kanske är det som gör att vissa människor bara tar sig rätten att böja sig ner och klappa min hund, utan att fråga. De tror helt enkelt inte att de behöver fråga. Nej, de tror inte att jag kan prata, bara för att jag sitter i rullstol. Så om någon kommer runt hörnet och får syn på Sigge, så kanske deras första tanke är att fråga ägaren om de får klappa sötnosen, men sen ser de det. "Hoppsan! Hon sitter ju i rullstol, då kan hon säkert inte prata heller". Och så bara gör de det. Helt sjukt! Hatar verkligen att det ska behöva vara så!

Jag menar, nu för tiden är det nästan ingen som klappar Sigge utan att fråga, om vi möts på en promenad, när assistenten är med. Men om jag och Sigge skulle råka sitta någonstans själva och ingen assistent är inom synhåll, då är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. För jag sitter ju i rullstol och risken att jag inte kan prata är allt för stor. Folk vågar helt enkelt inte ta risken att säga något till en person i rullstol, ifall hon/han inte kommer att svara.

Nej, nu kanske jag överdriver lite. Visserligen stör det mig som fan att vissa människor tar förgivet att jag inte kan prata bara för att jag sitter i en rullstol, men jag vet inte om det är anledningen till att en del inte frågar om de får hälsa på Sigge. Det kan mycket väl röra sig av okunskap. De kanske inte har hundar själva och tror därför att det är okej att hälsa bara så där. Jag hoppas att det är så, för jag står inte ut med tanken på att min funktionsnedsättning skulle vara anledningen till att vissa låter bli att fråga. Min funktionsnedsättning orsakar redan så mycket bekymmer, så det behövs inte ett till. NEJ TACK!!

När Sigge hade ett rullkoppel sprang han fram till varenda människa han såg, även om jag spände in kopplet och gjorde det kort. Det kan faktiskt också vara en orsak till att de bara böjde sig ner till hunden som kom fram till dem. Men nu har han ett vanligt koppel och jag kortar alltid ner det när det kommer en människa, så att han inte ska kunna springa fram. Och även när han försöker, drar jag honom emot mig. Så, ja, jag tycker faktiskt att jag har fått bättre koll på honom, bara genom att använda ett vanligt koppel. Helt ärligt så vet jag inte om jag vill börja med rullkopplet igen, för det känns som om jag har mycket mer kontroll över honom nu. Vi får se om jag börjar med rullkopplet när han har blivit riktigt duktig och lärt sig att inte springa fram till människor utan mitt godkännande, fast jag är lite tveksam till det.

Men ibland händer det att jag bara sitter någonstans utomhus utan min assistent, och då kommer någon förbi och hälsar på Sigge, som om jag inte ens var där. Det hände faktiskt idag. Jag, Sigge och assistenten skulle åka till Skrylle. Vi gick ut genom dörren, men då kom jag på att vi måste ta med oss lite vatten till min underbara lilla vovve, så assistenten gick in igen för att fixa det. Jag satt kvar utanför dörren med Sigge i kopplet. När jag tittade på honom såg jag plötsligt att en gammal dam hade böjt sig ner och klappade honom, utan att säga ett ord till mig eller ens titta på mig. Först trodde jag att det var min assistent, så jag reagerade inte, men när jag såg att damen gick därifrån fick jag lust att ropa efter henne:

"Såg du att jag också satt här?! Du kanske inte tänkte på att det är min hund och att du borde ha frågat mig om lov?"

För man ska egentligen fråga, det ska man faktiskt. Både för hundens skull, men också för sin egen och för ägarens. Jag menar, tänk om hunden är farlig, fast den ser totalt ofarlig ut. Den kanske börjar bita och morra så fort en okänd person kommer fram till den. Och ägaren då? Jag kanske varken har tid eller lust att stanna och låta någon hälsa på min hund just då, men jag får liksom inte chansen att säga det, om personen bara gör det. Jag tror att det hade varit lättare att säga: "Nej, tyvärr, vi måste gå vidare", om personen har frågat om hon/han får hälsa. Sen är det ju också det att jag inte alltid ser att någon är på väg att hälsa på honom. Jag vet, det är där mina assistenter måste hjälpa till. De ser ju och kan meddela mig att det är på gång, eller hejda personen och säga att den måste fråga mig. Men jag har ju faktiskt inte någon assistent hängandes över axeln varje sekund. Någon gång kan jag vara själv och då är det extra viktigt att folk frågar, så att jag får friheten att säga ja eller nej.

Ibland när jag är på dåligt humör och verkligen inte pallar snacka med någon alls, försöker jag skynda mig förbi folk som jag och Sigge passerar. För även om de inte frågar om de får klappa honom, så undrar de alltid vad han heter eller vad han är för ras, och sådana frågor orkar jag bara inte svara på när jag mår dåligt. Jag vet faktiskt inte om jag verkligen måste skynda mig förbi varenda människa för att slippa svara på det, eller om jag faktiskt kan säga:

"Jag har lite bråttom och hinner därför inte prata just nu".

Jag har liksom aldrig vågat göra det förut, inte ens om jag använder en trevlig ton när jag säger det. Men att bli tvungen att mumla fram svaret och samtidigt tänka: "Fan, fan, fan! Jag orkar inte!" Det är ju bara plågsamt för mig. Fast trots att jag använder en vänlig ton, är jag ändå rädd att uppfattas som otrevlig, om jag säger att jag inte hinner prata. Samtidigt är det så att om jag tvingas hålla upp en sorts jävla fasad och svara på frågor, även om jag mår skit, så kanske jag en dag inte orkar hålla emot, utan börjar snäsa åt folk, och det vill jag inte. Jag vill att andra ska tycka att jag är snäll och trevlig, för det är jag ju. Men ibland måste det väl vara okej att säga att det tyvärr inte finns tid för småprat och frågor, eller? Jag behöver ju inte säga att det är för att jag mår dåligt, jag kan bara säga att det är lite stressigt just nu. Då tänker väl den andra personen inte: "Vilken otrevlig tjej", så länge jag håller en god ton? Jag menar, alla människor är ju stressade ibland. Alla har vi någon gång haft så bråttom någonstans, att vi helt enkelt inte hinner stanna till och växla ett par ord med någon. Jag kanske måste åka till veterinären med Sigge och då finns det inte så mycket tid över, eller hur?

Fast det är fortfarande bara jag som ska säga ifrån. Även om assistenten som är med mig är medveten om att vi har ont om tid, så är det inte hon som ska säga till mig: "Nej Mikaela, vi hinner faktiskt inte, vi måste gå". Assistenten ska inte heller svara personen som vill hälsa på Sigge: "Tyvärr, vi hinner inte". Det är bara min sak att svara på tilltal. Det enda assistenten ska göra är att upprepa om jag inte hör, resten sköter jag själv. För även om vi egentligen inte har så jättemycket tid på oss, så kan det funka att låta någon klappa Sigge lite snabbt, eller svara på en enda fråga. Man måste faktiskt inte bli stående och småprata i flera minuter.