Mimmi Delux

Ibland tycker jag att vissa människor lägger alldeles för mycket fokus på min funktionsnedsättning. Alltså, de vill hela tiden att jag ska prata om min dövblindhet och om att jag sitter i rullstol. Som om de försöker förvandla mig till en enda stor levande funktionsnedsättning.

Jag är trött på det! Jag är faktiskt så innerligt trött på det, att jag snart inte kommer att vilja snacka mer om min funktionsnedsättning alls. Självklart är det jätteviktigt att skaffa sig kunskap och se till att vi i rullstol inte blir diskriminerade och illa bemötta. Det är även viktigt att vi alla får den hjälp och stöd vi behöver, även att vi får tillgång till de hjälpmedel vi skulle ha nytta av. Självklart, det är det absolut ingen tvekan om. Det är bara det att jag har fått snacka så jäkla mycket om just det där med funktionsnedsättning och dövblindhet, att jag börjar bli helt slut i hjärnan. Ibland blir jag nästan äcklad bara jag hör orden "rullstolsburen", "dövblind" och "funktionshinder", just för att jag har hört dem ungefär tio tusen miljarder gånger förr. Eller, jag blir inte äcklad så länge det handlar om någon annan, men när det är mig det handlar om vill jag bara skrika:

"Det där är inte det viktigaste i hela världen för min del! Kan jag få lägga ner min fokus på lite annat någon gång, tack?!"

För jag tycker faktiskt att jag blir så jäkla indragen i sådant hela tiden och visst, ibland kan det vara bra, men just nu känner jag att jag måste koncentrera mig på något annat, innan jag börjar förvandlas till min funktionsnedsättning. Jag är inte min dövblindhet, jag är en helt vanlig tjej, som försöker leva mitt liv som en människa utan funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen är bara en pytteliten del av mig. Nej, inte ens det. Funktionsnedsättningen är ingen del av mig alls, det är bara något som ovettigt nog har drabbat mig. Ungefär som ett jättestort monster med vassa huggtänder, som har bestämt sig för att äta upp just mig av alla människor. Jag är attackerad av monstret, men det förvandlar inte mig till ett monster.

Egentligen vill jag inte tänka på min funktionsnedsättning som ett monster heller. Det leder ändå ingen vart. Den kommer aldrig att försvinna, jag kan bara göra det bästa av situationen. Jag vill bara acceptera att jag har den, men ändå försöka leva så mycket som möjligt som om jag inte hade den. Fast om jag ska kunna göra det bästa av situationen, så är det bäst att tänka på funktionsnedsättningen så lite som möjligt och istället fokusera på att försöka vara den jag vill vara.

Detta gör även att jag kan bli så frustrerad över bokskrivandet. Jag har ju hört så jäkla många gånger att det säkert hade blivit lättare att få något förlag att nappa på kroken, om jag hade skrivit en självbiografi. Visst, jag kan göra en självbiografi i framtiden, men då fokuserar jag ju så himla mycket på min funktionsnedsättning och allt jobbigt och tråkigt som har hänt i mitt liv. Alla sjukhusbesök, operationer, stödfamiljer och gamla assistenter som inte ens verkar veta vad det är de jobbar med. Plågsamma minnen som jag helst inte vill ha, men som jag blir tvungen att rota i när jag ska skriva om mitt liv. Det kanske är lite därför jag hellre skriver ungdomsböcker. Då får jag hitta på helt egna icke funktionshindrade människor och skapa deras liv, känslor, tankar och relationer. Allting går på fantasi. Även om jag skriver om sådant som kan hända i verkligheten och som till och med händer eller har hänt, så är ju just mina händelser påhittade.

Jag har provat att skriva en självbiografi, men gav upp. Det blev så jobbigt att behöva resa bakåt i tiden och leva mig in i sådant som hände när jag var 8-9 år och behöva minnas alla dem taskiga klasskamraterna, de okunniga lärarna och den minst lika okunniga fritidspersonalen. Samt behöva minnas tiden då jag var så sjuk och åkte in och ut på sjukhus. Jag blev både ledsen och arg när jag skulle skriva allting i detalj, det vill säga så många detaljer jag kunde komma ihåg, vilket var ganska många. Jag tycker inte om att behöva minnas sådant, särskilt inte just nu. Jag satt och skrev på boken om mig själv, samtidigt som jag nästan grät och tänkte:

"Varför har det där hänt mig? Kunde det inte hända någon annan?"

Och ibland blev jag förbannad och tänkte:

"Fan vilka elaka människor! Hur kan de ta sig rätten att behandla mig på det sättet? Och varför gjorde inte de vuxna något?"

Jag minns till och med en gång, när jag skrev om något som gjorde mig riktigt förbannad, så jag drämde näven i skrivbordet och försökte frenetiskt tänka på något annat, för att jag inte skulle explodera.

Sen fattar jag varför folk vill att jag ska skriva en bok om mig själv. Både för att den skulle vara så pass unik att något förlag säkert skulle vilja ge ut den, men också för att det hade varit bra för andra att läsa och förstå hur jag upplevde min barndom och vad som hände mig. Det hade varit både nyttigt och lärorikt för läsarna att ta del av min historia.

Så okej. Någon gång i framtiden finns det en rätt stor chans att det kommer en självbiografi av och om mig, men just nu orkar jag inte. Jag vill inte behöva tänka på allt det där, eller ens behöva tänka på min funktionsnedsättning. Jag tänker inte slösa bort min energi på det i nuläget. Jag vill leva i nuet!

Här på min blogg har jag ju skrivit ganska mycket om min dövblindhet och om assistans, men just därför vill jag kanske inte göra det på så många andra ställen. Jag är inte ens med i så många grupper på facebook som handlar om funktionsnedsättningar, jag pallar inte det. Det finns saker som känns viktigare för mig, i alla fall just nu.

Sen är det också så här. I framtiden kan jag tänka mig att jobba på en tidning och skriva krönikor. Men då tänker jag faktiskt inte bara skriva om min funktionsnedsättning och dövblindhet. Okej, en och annan krönika om detta kan jag göra, men inte bara. Jag tänker inte vara den funktionsnedsatta krönikören, som bara skriver om funktionsnedsättningar. Jag vill variera och ta upp flera ämnen, för jag har så himla många fler ämnen att skriva och prata om. Därför fattar jag inte varför det där att jag ska skriva om dövblindhet och hur det är att sitta i rullstol alltid ska komma upp som ett självklart alltenativ. Det känns ju som om folk inte tror att jag kan skriva något annat, men det kan jag och det ska jag! Jag är trött på att slösa energi på min funktionsnedsättning. Jag vill vända mig till något annat ämne.

Ett exempel är att jag skulle kunna skriva om psykisk ohälsa, ångest och depression. Det ämnet har jag faktiskt mycket kunskap om, tack vare att jag själv lever med psykisk ohälsa. Fast jag behöver kanske inte alltid skriva om just mig, utan också mer allmänt om hur det kan vara och att andra i omgivningen borde skaffa sig mer förståelse, så att den som kämpar blir bemött på bästa sätt. Jag har till och med börjat läsa mer om psykisk ohälsa. Förra veckan laddade jag ner en talbok som heter "Panikångest och depression". Jag har inte börjat läsa den än, för just nu läser jag en bok som heter "Stressade tjejer", men när jag är klar med den tänkte jag börja med den andra. Jag upplever att det är ganska skönt att läsa sådana böcker, för jag kan känna igen mig, men även förstå lite mer om hur det är.

Tyvärr tycker jag att det inte verkar som om det läggs lika mycket fokus på psykisk ohälsa som på funktionsnedsättningar som syns. Jag menar, det syns ju inte om man lider av panikångest eller depression, men om man sitter i rullstol så fattar alla att man har någon typ av funktionsnedsättning. Det syns visserligen inte om man har dövblindhet, syn eller hörselnedsättning heller, ändå verkar det som om folk bryr sig mer om det än om psykisk ohälsa. Alla funktionsnedsättningar, diagnoser eller andra bekymmer borde uppmärksammas lika mycket. För vem säger att det är värre att sitta i rullstol än att lida av panikångest? Vem har sagt att depression är lättare att leva med än dövblindhet? Det kan faktiskt vara tvärtom, för det är väldigt svårt för många som är deprimerade.

Men jag vill egentligen inte förvandlas till min psykiska ohälsa heller och det är därför jag säger att jag vill fokusera på annat också.

Samma sak om jag ska föreläsa. Jag vill inte bara prata om funktionsnedsättning. Okej, jag måste ju hålla mig till ett ämne under en enda föreläsning, men nästa gång jag ställer mig någonstans och ska prata kanske jag väljer ett annat ämne. Framför allt vill jag välja sådana ämnen som känns viktiga för mig, fast självklart ska det också vara intressant för publiken att lyssna på.

Jag menar bara att om jag inte får föreläsa eller skriva om det jag vill, utan hela tiden blir tvungen att hålla mig till min funktionsnedsättning, så finns det liksom inga poäng med det. Då tappar jag intresset och kan även få slut på idéer. I värsta fall kan jag bli en bitter människa, som bara går omkring och tänker på mina svårigheter hela tiden. Det gjorde jag när jag var yngre och jag vill absolut inte hamna där igen, för när jag var yngre kunde jag inte ens acceptera min situation. Nej, jag vill inte hamna där igen. Istället vill jag växa som människa och göra något meningsfullt med mitt liv.

Det här blev ett väldigt långt inlägg och självklart vill jag inte gnälla eller klaga på någonting. Det jag vill ha sagt är att jag inte gillar att lägga ner så mycket fokus på min funktionsnedsättning, för då förvandlas jag långsamt till den. Det finns så mycket annat som jag brinner för och tycker är viktigt. Sigge, arbetsliv, skrivande, musik och mycket, mycket, mycket mer. Bara för att jag sitter i rullstol och har en kombinerad syn och hörselnedsättning, så betyder det verkligen inte att jag tycker att det är det viktigaste i hela världen. Jag vill inte bli identifierad med min funktionsnedsättning, för jag är så mycket mer. Jag är jag, en 22-årig tjej, som är både rolig och aktiv och älskar att hitta på saker. Däremot älskar jag inte att hitta på saker som på något sätt förknippas med mina svårigheter. Alltså, sådana saker som enbart syftar på människor med särskilda behov och svårigheter.

Menar bara att jag är så otroligt mycket mer än min funktionsnedsättning, den är inte en del av mig. Om någon är en del av mig så är det världens bästa hund Sigge. Han kommer förevigt att vara en del av mig, men det får han mer än gärna vara! <3