Mimmi Delux

Under min tid som hundägare har jag lagt märke till några saker. En av dem är att det finns två sorters människor. Det finns de som alltid frågar om de får klappa någon annans hund och respekterar svaret, oavsett om det är ett ja eller nej. Den andra sorten skiter i att fråga och gör precis som de vill, utan att bry sig om ägarens åsikter. Visst, de kanske hade backat om jag hade sagt något från början, men problemet är att de är så snabba, så jag märker inte ens att de håller på att börja klappa Sigge förrän det är för sent och sådana människor kan irritera mig så jäkla mycket.

Jag tycker att man alltid borde fråga innan man klappar någon annans hund. Att klappa en hund är inget man bara ska göra i förbifarten. Tänk så här. Om du är ute och promenerar och råkar få syn på en urgullig vovve, som du väldigt gärna vill klappa, men du har lite bråttom så du hinner inte fråga ägaren om lov. Åtminstone inte en hörselskadad ägare, för då finns det en risk att du måste upprepa det flera gånger och det tar bara ännu mer tid. Då kanske du helt enkelt ska låta det vara och hoppas att du får se hunden en annan mindre stressig dag, så att du hinner fråga. Det är inte mer med det.

Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om jag var gående. Hade fler frågat om lov om jag hade stått upp på mina ben? Då finns det ju ingen risk att jag inte kan prata. Men nu, när jag sitter i den här rullstolen, så är ju folk så rädda för att prata med mig, för tänk om jag inte svarar. Det kanske är det som gör att vissa människor bara tar sig rätten att böja sig ner och klappa min hund, utan att fråga. De tror helt enkelt inte att de behöver fråga. Nej, de tror inte att jag kan prata, bara för att jag sitter i rullstol. Så om någon kommer runt hörnet och får syn på Sigge, så kanske deras första tanke är att fråga ägaren om de får klappa sötnosen, men sen ser de det. "Hoppsan! Hon sitter ju i rullstol, då kan hon säkert inte prata heller". Och så bara gör de det. Helt sjukt! Hatar verkligen att det ska behöva vara så!

Jag menar, nu för tiden är det nästan ingen som klappar Sigge utan att fråga, om vi möts på en promenad, när assistenten är med. Men om jag och Sigge skulle råka sitta någonstans själva och ingen assistent är inom synhåll, då är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. För jag sitter ju i rullstol och risken att jag inte kan prata är allt för stor. Folk vågar helt enkelt inte ta risken att säga något till en person i rullstol, ifall hon/han inte kommer att svara.

Nej, nu kanske jag överdriver lite. Visserligen stör det mig som fan att vissa människor tar förgivet att jag inte kan prata bara för att jag sitter i en rullstol, men jag vet inte om det är anledningen till att en del inte frågar om de får hälsa på Sigge. Det kan mycket väl röra sig av okunskap. De kanske inte har hundar själva och tror därför att det är okej att hälsa bara så där. Jag hoppas att det är så, för jag står inte ut med tanken på att min funktionsnedsättning skulle vara anledningen till att vissa låter bli att fråga. Min funktionsnedsättning orsakar redan så mycket bekymmer, så det behövs inte ett till. NEJ TACK!!

När Sigge hade ett rullkoppel sprang han fram till varenda människa han såg, även om jag spände in kopplet och gjorde det kort. Det kan faktiskt också vara en orsak till att de bara böjde sig ner till hunden som kom fram till dem. Men nu har han ett vanligt koppel och jag kortar alltid ner det när det kommer en människa, så att han inte ska kunna springa fram. Och även när han försöker, drar jag honom emot mig. Så, ja, jag tycker faktiskt att jag har fått bättre koll på honom, bara genom att använda ett vanligt koppel. Helt ärligt så vet jag inte om jag vill börja med rullkopplet igen, för det känns som om jag har mycket mer kontroll över honom nu. Vi får se om jag börjar med rullkopplet när han har blivit riktigt duktig och lärt sig att inte springa fram till människor utan mitt godkännande, fast jag är lite tveksam till det.

Men ibland händer det att jag bara sitter någonstans utomhus utan min assistent, och då kommer någon förbi och hälsar på Sigge, som om jag inte ens var där. Det hände faktiskt idag. Jag, Sigge och assistenten skulle åka till Skrylle. Vi gick ut genom dörren, men då kom jag på att vi måste ta med oss lite vatten till min underbara lilla vovve, så assistenten gick in igen för att fixa det. Jag satt kvar utanför dörren med Sigge i kopplet. När jag tittade på honom såg jag plötsligt att en gammal dam hade böjt sig ner och klappade honom, utan att säga ett ord till mig eller ens titta på mig. Först trodde jag att det var min assistent, så jag reagerade inte, men när jag såg att damen gick därifrån fick jag lust att ropa efter henne:

"Såg du att jag också satt här?! Du kanske inte tänkte på att det är min hund och att du borde ha frågat mig om lov?"

För man ska egentligen fråga, det ska man faktiskt. Både för hundens skull, men också för sin egen och för ägarens. Jag menar, tänk om hunden är farlig, fast den ser totalt ofarlig ut. Den kanske börjar bita och morra så fort en okänd person kommer fram till den. Och ägaren då? Jag kanske varken har tid eller lust att stanna och låta någon hälsa på min hund just då, men jag får liksom inte chansen att säga det, om personen bara gör det. Jag tror att det hade varit lättare att säga: "Nej, tyvärr, vi måste gå vidare", om personen har frågat om hon/han får hälsa. Sen är det ju också det att jag inte alltid ser att någon är på väg att hälsa på honom. Jag vet, det är där mina assistenter måste hjälpa till. De ser ju och kan meddela mig att det är på gång, eller hejda personen och säga att den måste fråga mig. Men jag har ju faktiskt inte någon assistent hängandes över axeln varje sekund. Någon gång kan jag vara själv och då är det extra viktigt att folk frågar, så att jag får friheten att säga ja eller nej.

Ibland när jag är på dåligt humör och verkligen inte pallar snacka med någon alls, försöker jag skynda mig förbi folk som jag och Sigge passerar. För även om de inte frågar om de får klappa honom, så undrar de alltid vad han heter eller vad han är för ras, och sådana frågor orkar jag bara inte svara på när jag mår dåligt. Jag vet faktiskt inte om jag verkligen måste skynda mig förbi varenda människa för att slippa svara på det, eller om jag faktiskt kan säga:

"Jag har lite bråttom och hinner därför inte prata just nu".

Jag har liksom aldrig vågat göra det förut, inte ens om jag använder en trevlig ton när jag säger det. Men att bli tvungen att mumla fram svaret och samtidigt tänka: "Fan, fan, fan! Jag orkar inte!" Det är ju bara plågsamt för mig. Fast trots att jag använder en vänlig ton, är jag ändå rädd att uppfattas som otrevlig, om jag säger att jag inte hinner prata. Samtidigt är det så att om jag tvingas hålla upp en sorts jävla fasad och svara på frågor, även om jag mår skit, så kanske jag en dag inte orkar hålla emot, utan börjar snäsa åt folk, och det vill jag inte. Jag vill att andra ska tycka att jag är snäll och trevlig, för det är jag ju. Men ibland måste det väl vara okej att säga att det tyvärr inte finns tid för småprat och frågor, eller? Jag behöver ju inte säga att det är för att jag mår dåligt, jag kan bara säga att det är lite stressigt just nu. Då tänker väl den andra personen inte: "Vilken otrevlig tjej", så länge jag håller en god ton? Jag menar, alla människor är ju stressade ibland. Alla har vi någon gång haft så bråttom någonstans, att vi helt enkelt inte hinner stanna till och växla ett par ord med någon. Jag kanske måste åka till veterinären med Sigge och då finns det inte så mycket tid över, eller hur?

Fast det är fortfarande bara jag som ska säga ifrån. Även om assistenten som är med mig är medveten om att vi har ont om tid, så är det inte hon som ska säga till mig: "Nej Mikaela, vi hinner faktiskt inte, vi måste gå". Assistenten ska inte heller svara personen som vill hälsa på Sigge: "Tyvärr, vi hinner inte". Det är bara min sak att svara på tilltal. Det enda assistenten ska göra är att upprepa om jag inte hör, resten sköter jag själv. För även om vi egentligen inte har så jättemycket tid på oss, så kan det funka att låta någon klappa Sigge lite snabbt, eller svara på en enda fråga. Man måste faktiskt inte bli stående och småprata i flera minuter.