Panikångest och depression

Hur är det egentligen att lida av panikångest och depression? Det kan vara olika från person till person, men så är det ju med allt här i livet. Bara för att det är på ett sätt för en person, så behöver det inte nödvändigtvis vara likadant för någon annan. Så är det mycket när det kommer till psykisk ohälsa. Man kan aldrig förvänta sig att det ska vara likadant för alla, för det är så himla olika. Fast det beror ju också på vilken form av psykisk ohälsa man har. Det finns ju väldigt många olika typer, bland annat panikångest, ångestsyndrom, depression, stressyndrom och bipolär. Sen beror det nog också mycket på hur stora problem man har med sin psykiska ohälsa. Vissa med depression gör ju verkligen ingenting annat än att ligga i sängen hela dagarna, medan andra kanske gör saker, men ändå är väldigt ledsna inombords.

Jag är nog den sista sorten. Även om jag ibland kommer ut och hittar på saker (vilket har blivit allt mer sällan nu på sistone) så känner jag mig konstant olycklig och ledsen. Jag kan också vara på bra humör och gör något roligt, men helt plötsligt blir jag jättenedstämd och då är ingenting roligt längre. Då vill jag bara krypa ner i min säng och dra täcket över huvudet. Vissa dagar är bättre än andra, tack och lov. Men ibland kommer det dagar då jag bara känner mig så värdelös och tycker att precis allt jag gör är fel. Då är det lätt hänt att jag fastnar i det och tänker att det är lika bra att sluta att ens försöka, eftersom allt jag gör ändå bara går åt helvete. Jag vet att man inte ska tänka så, men det är extremt svårt att låta bli när man mår riktigt dåligt.

Vad är då anledningen till depression? Oftast finns det en eller flera anledningar, men ibland tar det tid innan man kommer på vad det är som orsakar det dåliga måendet. Ibland kan det också finnas någon anledning, fast man mår mycket sämre över det än man egentligen borde göra. För om man mår dåligt redan från början, så tar man åt sig mycket mer än man skulle ha gjort om man inte mådde som man gör.

Ett exempel är om ens partner har gjort slut. Det kan ju vem som helst bli ledsen över. Jag menar, finns det en enda människa som inte blir sårad när man blir lämnad av sin partner? Nej, knappast. Skillnaden är att om man redan mår dåligt och är deprimerad, så reagerar man mycket, mycket mer. Man bryter ihop fullständigt och världen blir totalt bäcksvart runt omkring en. Kanske får man till och med självmordstankar. Om det nu är så som jag nyss beskrev, så kan det lätt hända att man mår ännu sämre av andra människors försök att trösta. Ni vet, varje gång någon har blivit dumpad så säger andra alltid: "Glöm honom, det går över. Livet går vidare, det finns andra killar/tjejer. Tiden läker alla sår". "Men visst, sure!" kanske man får till svar då. Jag skulle ha svarat så och det har jag gjort också, innan jag träffade min nuvarande pojkvän. Men varje gång någon sa något sådant till mig förut blev jag galen. Vad visste de om saken? De visste inte hur det kändes, de hade ingen aning om någonting! De där orden kan egentligen såra och uppröra vem som helst som är mitt inne i en hjärtesorg, men jag tror att det är värst för någon som har mått dåligt redan innan detta hände. För den personen reagerar så mycket mer och kan känna sig mer ledsen än någon annan skulle ha gjort.

Sen kan det givetvis finnas tusen andra orsaker till depression, det behöver inte alls ha med kärlek och hjärtesorg att göra. Det var bara ett exempel för att få folk att förstå hur mycket värre det kan vara för en person med dåligt mående. Och som sagt, det behöver inte bara finnas en anledning, det kan finnas massor av orsaker.

Vad finns det för anledningar till panikångest då? Den frågan är lite svårare att besvara. Oftast finns det ett eller flera skäl till panikångest också, men inte alltid, tror jag. Fast där kan det också vara som med depressionen, att man får ångest och reagerar starkare på saker än andra.

Panikångest kan utlösas av stress. Stress och ångest hänger ihop väldigt mycket. För man får ju ofta ångest när man blir stressad, eller hur? Jag får det i alla fall.

Ibland blir jag superstressad av Sigge när han springer runt och skäller, precis när jag försöker blogga, skriva på min bok, jobba med Funkarredaktionen eller något annat. Sigge vill helst att jag bara ska fokusera på honom 24 timmar om dygnet, men det går ju inte. Ibland när han skäller envist precis när jag måste försöka ha fokus på något annat, blir jag stressad och känner ångesten stiga. Samtidigt får jag dåligt samvete. Jag vet egentligen inte varför. Jag gör ju så gott jag kan och försöker leka med min hund och aktivera honom, men jag kan ju inte göra det precis hela tiden, det går inte. Och då trycker jag ner mig själv och känner mig dålig, vilket ger mig ännu mer ångest. Vissa dagar känner jag mig som världens sämsta hundägare, trots att jag med all säkerhet inte är det. Det är mitt dåliga mående som spökar.

Det värsta med att lida av panikångest och depression är att man inte blir förstådd. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så fattar folk inte alltid att man faktiskt inte väljer att må dåligt. Men seriöst! Tror de verkligen att man sitter hemma med grov och svår ångest, panikattacker och depression frivilligt? Det verkar så ibland. Och när man är bland folk så kan man uppfattas som sur, otrevlig och kanske till och med konstig, för att man sitter och inte säger någonting. Men låt mig tala om en sak. När man mår dåligt så är det precis som om man inte kan säga någonting. Man försöker, men det går bara inte. Rösten har tagit semester, hjärnan vägrar att formulera den allra enklaste mening och ångesten ligger som ett tjockt och kletigt lager över stämbanden och gör det nästan omöjligt att säga något. Exakt så är det faktiskt. Eller så vågar man inte prata, för att man riskerar att börja gråta eller få en panikattack, så fort man öppnar munnen. Man mår helt enkelt för dåligt för att kunna vara social. Vissa dagar kan man vara med vänner och dölja hur trasig man är inuti, men oftast går det inte. Ha förståelse för detta.

Sen förstår jag såklart helt och hållet att det kan vara väldigt svårt att veta om en person är blyg, sur eller mår dåligt. Många är ju inte öppna med sin psykiska ohälsa. Många är till och med rädda för att visa hur de mår. Men om du träffar en person som du vet har psykiska besvär så vet du varför hon/han sitter tyst. Personen orkar eller kan helt enkelt inte umgås som vanligt och spela glad. Det är viktigt att förstå och respektera detta. För även om du själv inte lider av psykisk ohälsa och därför har svårt att förstå det, så borde du ändå försöka, för de allra flesta människor du möter har troligtvis ett eller annat psykiskt besvär. Sorgligt, men tyvärr sant. Det är extremt många som lider av panikångest, depression, låg självkänsla eller någon annan form av psykisk ohälsa. Väldigt, väldigt många, faktiskt. Det är därför det är ett så viktigt ämne, något som bör pratas och skrivas mer om och uppmärksammas, så att fler människor får förståelse för det.