Mimmi Delux

Jag har ju skrivit förut att det här med föreläsning är något som jag skulle kunna tänka mig att göra. Jag har ju så många tankar att dela med mig av. Men jag vill inte bara snacka om min funktionsnedsättning hela tiden. Både för att det blir tjatigt både för mig och för lyssnarna, fast framför allt för att det inte är det enda jag vill öppna upp om. Jag vill prata om psykisk ohälsa också, för det är ett ämne som nästan är viktigare, tycker jag. Man vet ju inte vilka som lider av psykisk ohälsa i dagens samhälle, men det är väldigt många fler än man tror. På i stort sätt alla skolor eller arbetsplatser finns det minst en person som har ångest eller depression. Och eftersom jag själv har så mycket erfarenhet av psykisk ohälsa, så kan jag tänka mig att föreläsa om det.

Detta skulle jag till exempel kunna göra på en skola, inför både elever och personal. Kanske på min gamla gymnasieskola. För som jag skrev i tidigare inlägg så har jag lite tips på hur man agerar om man känner en person med psykisk ohälsa, inte minst i skolan.

Om en lärare eller annan skolpersonal till exempel märker att en elev har blivit väldigt frånvarande, okoncentrerad och tyst, då är det kanske dags att börja fundera på om allt är som det ska. Om eleven kanske är ofokuserad på lektionen en eller två gånger så kan det absolut ha med skoltrötthet att göra, men händer det många gånger så är det ofta ett tecken på att något inte är som det ska. Samma sak om personen ofta har plåster eller synliga sår och ärr, då är det också något som inte står rätt till.

Jag var själv en av dem tysta och nedslagna under mina två sista år på gymnasiet, men jag tycker att jag ofta blev fel bemött av till exempel elevhemspersonalen. Jag kunde till exempel få höra: "Ursäkta, men man kan faktiskt inte bete sig hur som helst" när jag fick en panikattack. "Men tack för det", tänkte jag då. Jag kunde också få höra att jag var aggressiv och underlig. Ja, underlig kanske jag var, men aggressiv var inte rätt ord, tyckte jag. Så här i efterhand kan jag undra varför personalen inte gav mig mer stöd och frågade om allt var okej eller om det hade hänt något, istället för att enbart reagera på att jag var arg och fråga med irriterade röster: "Men vad är det med dig Mikaela?!" Det är klart att jag mådde dåligt då, för så ska en person med dåligt mående inte behöva bli bemött. Arga kan vi alla bli, men det är samma sak där att om vi blir det för ofta, kanske även lite för arga, då kan det vara något fel. Sen är det också så som jag skrev i mitt förra inlägg, att man är tillbakadragen behöver inte bero på att man är blyg eller helt enkelt inte vill umgås med någon, det kan lika gärna vara för att man inte mår bra. Jag tror att även det var något som personalen missförstod. Allt för ofta fick jag en känsla av att de tyckte att jag bara skulle skärpa till mig och bli lite mer social, men hur lätt är det att göra det när man mår skit?

Jag tror att det är allt för många personal i speciellt skolor som inte visar respekt och förståelse för psykisk ohälsa. Just därför kan det vara bra om jag kommer dit och berättar om det och även om hur jag själv har blivit bemött. Det tror jag skulle vara lärorikt för lyssnarna. Jag kan inte garantera att jag skulle kunna förändra något, men jag skulle förhoppningsvis få folk att använda sina hjärnor och tänka till lite.

Här på slutet kan jag passa på att tipsa om att en av mina texter om psykisk ohälsa kommer att publiceras i tidningen Sydsvenskan nästa vecka. Jag skickade in den för två dagar sen och fick till svar att de ville publicera den. Det känns väldigt bra för mig, för jag hade en stor förhoppning om att någon tidning skulle vilja ta med den. Jag gör inte det här bara för att jag vill bli kändis, utan för att jag har börjat engagera mig allt mer i psykisk ohälsa och faktiskt vill sprida kunskap och erfarenhet. För jag vet hur det är och jag vet vad jag snackar om. Så, håll utkik i Sydsvenskan! Hoppa inte över rubriken "Väljer man att må dåligt", för det är min text!