Väljer man att må dåligt?

Så många gånger jag har försökt övertyga folk om svaret på den frågan. Väljer man att må dåligt? Nej, det gör man inte. Man kan inte välja om man ska må dåligt eller inte. Om man hade kunnat det, så hade ingen mått dåligt. Inte jag i alla fall. Jag hade definitivt inte lidit av panikångest, depression och låg självkänsla, om det var något jag kunde välja. Vänner och partner kan man välja, men psykisk ohälsa går inte att undvika och styra över på samma sätt. Visst kan man försöka tänka positivt, men vem har sagt att man mår bättre av det? Man kan må exakt lika dåligt ändå. Man kan le och skratta på utsidan och gråta och vara helt förkrossad inombords. För psykisk ohälsa är inget man bara kan tänka bort, det finns där ändå. Bara för att man är glad vid vissa tillfällen, så betyder det inte att ohälsan har försvunnit ut i tomma intet. Det är situationen eller personen man är med som gör en glad, men ohälsan finns kvar.

Psykisk ohälsa handlar inte alltid om yttre faktorer. Jag har flera gånger fått höra att så länge man har en bra familj, boende, pengar, vänner och kanske till och med partner, så kan man inte må dåligt. Men låt mig tala om att så är det inte, inte alls! Man kan må dåligt oavsett vad och hur mycket man har, för psykisk ohälsa finns inuti själen, medan allt det andra finns utanpå. Varje gång jag hör någon predika att jag inte kan må dåligt bara för att jag har familj, hund, lägenhet, vänner och pojkvän, så får jag lust att skrika rakt ut. De människorna som säger det vet ingenting, absolut ingenting om det! De vet inte vad de snackar om. Självklart är jag glad för det jag har, men att vara glad för det man har är en helt annan sak. Man kan må dåligt ändå.

Jag vet att detta kan vara extremt svårt att förstå för dem som aldrig har varit med om det själva. De vet inte hur det är och kan därför inte sätta sig in i situationen. Det är därför jag har valt att skriva lite mer om psykisk ohälsa på min blogg. Jag vill dela med mig av mina egna tankar och erfarenheter och öka förståelsen.

Det är klart att det är svårt att förstå om man själv aldrig har varit med om det. Då vet man inte hur hårt det kan påverka både den drabbade och omgivningen. Här kommer lite tips till dig som känner någon som lider av ångest, depression eller någon annan form av psykisk ohälsa.

Säg aldrig: "Men skärp dig, ryck upp dig, tänk positivt". Detta kommer inte att få personen att må bättre, snarare tvärtom. Personen kommer att känna sig missförstådd och ensam, eftersom du anser att hon/han bara ska "kasta bort problemen" och sen är allt över. Så är det inte. Visst kan man lära sig att leva med sin ångest och hitta olika sätt att inte bli så deprimerad, men att behöva höra att man ska "skärpa sig" och "rycka upp sig" gör ingenting bättre. Sådana kommentarer stjälper mer än hjälper, det kan jag lova.

Försök aldrig trycka ner eller förminska personens problem. Ibland vet man varför man mår dåligt, ibland inte. Men även om man inte vet, så blir problemen inte mindre för det. Tvärtom skulle jag vilja säga er. För om man vet varför man mår som man gör så kan man åtminstone försöka göra något åt det, men vet man inte så är det mycket svårare att bryta mönstret. Tro mig, jag vet vad jag snackar om.

Innan jag började lida av ångest hade jag precis lika lite erfarenhet och kunskap som alla andra som inte vet vad det är. Jag hade fattat att ångest var stark oro och rädsla, men jag förstod inte att det faktiskt kunde komma utan anledning. Man är liksom inte orolig helt utan anledning, då måste ångesten också alltid ha en orsak. Så tänkte jag då. Då visste jag inte heller att jag själv också hade ångest ibland, fast inte så mycket och ofta, så det var inget jag tänkte på. Det var nog först på gymnasiet som min ångest verkligen kom igång och ökade allt mer, så nu vet jag mycket mer än jag gjorde tidigare. Jag vet att den ibland kommer utan anledning, vilket jag inte fattade då.

Jag minns att jag först blev rädd när min ångest kom igång på allvar och bara ökade och ökade, utan att jag fattade varför eller var skiten kom ifrån. Jag blev riktigt skrämd, för det var så nytt och främmande. Jag minns en kväll på elevhemmet i Kristianstad när jag i ren panik ringde min pappa, eftersom min ångest nu hade blivit så påtaglig att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Och det vet jag fortfarande inte alltid. Ibland blir det ohållbart.

Försök aldrig tvinga en person med psykisk ohälsa att berätta vad det är! Det är alltid bra att ha någon att dela problemen med, för man mår bara sämre om man ska behöva gå och hålla det inom sig och lida i tysthet. Det vet jag själv. Men samtidigt måste man få välja vem eller vilka man vill berätta för. Man kanske inte kan, vill eller orkar berätta för alla i sin omgivning. Det är viktigt att ha minst en person i ens närhet som man litar på och känner att man kan prata med och då är det oftast den personen man väljer att berätta för om sina psykiska besvär. Man kanske helt enkelt inte vill prata med någon annan, åtminstone inte vem som helst. Detta måste respekteras. Så om du frågar och får till svar: "Jag vill/orkar inte prata om det" så ska du aldrig försöka tvinga fram det. Däremot kan du alltid säga: "Okej, men jag finns här om du skulle ångra dig i alla fall". Då vet personen i fråga att du lyssnar och det uppskattas alltid. Sen kanske man inte berättar lika mycket för alla och det är också okej. Allt hänger på personen och hans/hennes vilja. Om personen som mår dåligt är din vän så betyder det inte att er vänskap behöver gå åt helvete, bara för att hon/han inte vill/orkar berätta för dig just nu. Som sagt, alla har rätt att själva ta ställning till när och hur man vill berätta och vem man vill prata med.

Sist men inte minst, vad du än gör, sluta inte att höra av dig! En människa som till exempel är deprimerad kan ha extremt svårt att orka svara i telefon eller på sms, men du kan fortfarande höra av dig. Dina sms, oavsett om du får svar eller inte, betyder oftast väldigt mycket. Sen behöver du kanske inte tränga dig på och höra av dig exakt varje dag, om du ändå inte får svar, men säg inte upp kontakten helt. En deprimerad människa behöver respekt, förståelse, stöd och tålamod. Lämna inte personen av anledning att du tycker att han/hon är för "negativ". Vet du hur sjukt svårt det är att vara positiv när man mår riktigt dåligt? Extremt svårt, till och med omöjligt ibland. Säg absolut aldrig till en deprimerad människa: "Om du inte hör av dig snart så är du inte min kompis längre", för detta kommer bara leda till att personen i fråga säger upp kontakten med dig istället! Stanna kvar i relationen, vänskapen eller förhållandet och ha tålamod! En vacker dag kommer personen med största sannolikhet att höra av sig.

Författar-intervjun

Hej kära läsare!

Några av er har säkert märkt att jag inte har varit så aktiv här på sistone. Det beror på flera olika saker. Dels så är det för att jag har haft en hel del annat att göra och lägga ner min fokus på. Sen är det att jag inte har mått så bra på sistone och har inte haft ork att skriva. Ett tag orkade jag knappt skriva till någon på facebook. Men den största anledningen till mina allt färre inlägg måste vara att jag faktiskt inte har känt att jag har haft så mycket att skriva om. Det har hänt att jag har velat blogga, men det har inte blivit av, eftersom jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag har helt enkelt inte vetat vilka ämnen som är lämpliga att ta upp i ett blogginlägg. Sen har det förstås inte blivit bättre av att jag inte har mått bra. Mitt dåliga mående har gjort att jag helt enkelt inte har kunnat förmå mig att blogga, för sådant är svårt att lägga energi på när man har fullt upp med att orka hålla sig uppberett.

Men nu tänkte jag i alla fall få ihop ett inlägg. Inte för att jag vet exakt vad jag ska skriva om den här gången heller, men ska i alla fall försöka. Haha!

Den senaste veckan har varit intensiv för mig. I måndags fick jag ett mail från taltidningen Popcorn om att de ville göra ett reportage om att skriva böcker. Därför ville de ringa mig och göra en intervju. Vi pratades vid i fredags, dagen efter att min pojkvän hade åkt hem. Reportern ställde frågor till mig om min författardröm, varför jag ville bli författare och så vidare. Och självklart frågade hon också om min bok "Hur korkad får man bli", eftersom det är den jag är aktiv med.

Det var väldigt roligt att bli intervjuad, jag kände mig som en riktig författare. Reportern ställde flera frågor och jag svarade. När jag beskrev den komplicerade kärleken i boken, använde jag till och med ett dramatiskt sätt att berätta. Sa ungefär:

"Ellinor är 14 år och har en önskan om att träffa någon att bli kär i. Och det blir hon också, hon blir superkär i Adrian. MEN... Problemet är bara att Adrian är Ellinors storasyster Sabinas pojkvän, så Ellinor blir alltså kär i sin egen systers kille och det är verkligen inte bra!"

Ja, jag skulle ju berätta vad den handlar om, så jag kunde lika gärna göra det på ett dramatiskt sätt, eftersom det är en dramatisk bok. Jag försökte framstå som en riktig författare och svara ordentligt på alla frågor, samt lägga in lite djupare beskrivningar här och där. Inte när det gällde boken, men till andra frågor. Ibland märkte jag att jag kanske babblade lite för mycket, men skit samma. Bättre att snacka för mycket än för lite. Hur som helst så gjorde jag mitt bästa för att framstå som den författare jag faktiskt är, men som förlagen inte har fattat än. Försökte berätta självsäkert och lite dramatiskt, som om jag verkligen visste till 100 procent vad jag snackade om. Ja, det visste jag ju, men det skulle höras också, tyckte jag. Nu hade jag min chans att vara en riktig författare, även om det bara skulle höras i Popcorn och inte i radio eller TV.

Efter samtalet fick jag en släng av författarenvishet. Jag tänkte att nu jävlar skulle jag ta tag i det igen! Så jag satte igång att skriva ett så kallat följebrev till förlaget. Herregud, det var en betydligt svårare uppgift än man kan tro. Jag var till och med ute på nätet och läste vad som ska tas med i det där följebrevet, men det var ändå skitsvårt. Ibland kändes det som de bedömer brevet och inte manuset, eftersom man skulle vara så noga. Men jag skrev i alla fall brevet och sen skickade jag det och boken till ett förlag som jag inte har provat med förut. Två sekunder efter att jag tryckt på "skicka" trillade det in ett mail och jag tänkte i ren frustration:

"Åh, nej! Säg inte att det är ett sådant där automatiskt mail, som talar om att det inte gick att skicka. Jag hatar sådant!"

Det var visserligen ett automatiskt svar, men det talade om att de hade mottagit mitt manus och att de hör av sig så fort de kan, så det är ju bra. Egentligen hatar jag automatiska svar också. Det känns så opålitligt, liksom. Det är ju aldrig en riktig människa som skriver, det kommer av sig själv. Just därför kan man aldrig veta om ens mail överhuvudtaget har blivit läst. Skitstörigt! Men ja, nu vet jag åtminstone att de har fått mitt manus. Alltid något.

Jag har ju bestämt att jag ska skicka in boken till vanliga förlag i åtminstone några år till. Vet inte hur många år det blir. Om inget förlag har tackat ja inom ett visst antal år så får jag försöka ge ut den själv. Frågan är bara hur. Det finns ju flera sätt att göra det på, men det måste vara på ett sätt som ändå gör att boken "når ut" ordentligt. Alltså, att den når ut till folk, så att de vet att den finns och vill köpa den, utan att jag eller min familj behöver berätta det för dem. Annars finns det en risk att den bara blir köpt och läst av min familj, släkt, vänner, pojkvän och möjligtvis assistenter, och det vill jag inte. Jag vill ha många läsare, även sådana som jag inte känner, så att säga. Det är så man vet att man är en "riktig" författare, om boken finns tillgänglig för alla. Men då kan jag ju inte ge ut den på vilket sätt som helst. Jag måste kolla upp om det är värt att satsa på, om boken kommer att nå ut. Om jag ger ut "Hur korkad får man bli" själv så betyder det kanske inte att jag måste göra likadant med alla andra böcker. När jag har givit ut en bok, kanske jag får något förlag att faktiskt vilja ge ut nästa. Det vet vi ju inte. Men ja, vi får se hur det blir med det där. Jag ska i alla fall ge ut "Hur korkad får man bli", det måste jag bara!

Sen har jag faktiskt skrivit en uppföljare till den boken, fast där är det en annan huvudperson. Uppföljaren är jag också rätt nöjd med. Kanske kan jag även ge ut den i framtiden. Fast jag måste börja med "Hur korkad får man bli".

Jag har även skrivit en bok som heter "Amys bästa vän i himlen". Det är en helt annan historia, mycket djupare och allvarligare än dem två andra. Ibland tänker jag att jag kanske kan ge ut den också så småningom. För min vision är inte att ge ut en bok och sen är det bra med det, utan jag vill bidra med flera böcker, precis som de allra flesta andra författare. Sen är det klart att jag inte alltid bara kan ta böcker som redan är skrivna. Jag lär bli tvungen att skriva fler också, men det är helt okej. Bara jag får uppnå min stora författardröm, som jag har haft så länge jag kan minnas.

Hur svårt ska det vara?

Alltså, jag blir knäpp på det här! Försöker leta jobb, men kommer ingenstans. Ingen kan ta emot mig, ingen kan ens erbjuda mig en liten arbetsprövning någonstans. Arbetsförmedlingen har försökt hjälpa mig. De har kontaktat olika personer, men har bara fått negativa svar än så länge. Börjar faktiskt bli fett lack på allt detta! Fattar inte att det ska vara så himla omöjligt. Visst fattade jag att det kunde bli svårt, men inte så här svårt.

Sen kan jag ju inte arbetsträna precis var som helst heller. Det behöver inte vara mitt absolut största drömjobb, fast det måste ändå vara något som jag kan tänka mig att göra. Framför allt så måste det vara något som jag klarar av att utföra. Kanske något som inte kräver 100 procents syn eller 100 procents hörsel. Jag kan ju knappast sitta i kassan i en affär eller svara i telefon hela dagarna. Måste inte nödvändigtvis vara något som riktar sig just till människor med syn och hörselnedsättning heller, utan helt enkelt något där det funkar att se och höra lite dåligt. Men det finns ju så himla mycket mer att göra, det vet jag. Ändå får jag inte napp någonstans. Suck!

Ibland går det inte att låta bli att undra om det trots allt har med min funktionsnedsättning att göra. Hade det varit lättare om jag inte satt i rullstol och kunde höra och se till 100 procent? Okej, jag erkänner. Egentligen är jag inte jätteintresserad av att veta svaret på den frågan, för tänk om svaret är ja. Tänk om det faktiskt hade varit lättare om jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Mycket lättare, alltså, inte bara lite. Ja, men vad ska jag göra åt det då? Nu är det ju helt enkelt så här. Jag ska inte behöva vara arbetslös, bara för att jag råkar ha tre funktionsnedsättningar. Never! Jag ska ha ett jobb, det måste jag bara!

Men ibland känner jag att jag börjar tappa hoppet. Jag börjar faktiskt bli så jäkla trött på det här, att aldrig hitta något. Försöker bita ihop och fortsätta kämpa, hålla huvudet högt och fortsätta framåt, fast ibland börjar det vackla. I tisdags, till exempel, när jag fick ett mail från arbetsförmedlingen om att ännu en person tyvärr inte kunde erbjuda mig någon arbetsprövning. Då ville jag bara kasta telefonen i väggen och vråla: "MEN JAG DÖR!!!" Som tur var gjorde jag inte det, fast arg och ledsen blev jag, det kan jag lova. För hur svårt ska det egentligen behöva vara? Alldeles väldigt mycket svårare än jag trodde från början, tydligen, men seriöst! Det börjar ändå kännas lite väl överdrivet. Jag är ju bara en helt vanlig tjej på snart 23 år, som vill arbeta som vilken normal människa som helst. Är det så himla mycket begärt? Visst, jag har vissa svårigheter som gör att en del saker måste anpassas, men det fixar man ju. Jag förväntar mig knappast att en arbetsplats ska vara 100 procent anpassad redan första dagen när jag kommer dit. Vissa saker får man ju lösa efter hand, men så svårt är det faktiskt inte. Det är bara folk som tror att det är omöjligt, men jag vet att det inte är det. Detta är bara ett onödigt drama, men kom igen! Hur svårt ska det vara?!

Och det där med att utbilda sig på en högskola är inget alltenativ för mig. Jag skulle aldrig klara det. Fast man kan ju få jobb utan att ha en högskoleutbildning. Det kanske inte är lika lätt, men det går. Och de jobb som verkligen kräver utbildning har jag inte ens tänkt söka. Så de som säger att man alltid måste ha en utbildning för att kunna få ett jobb, de har fel. Vissa yrken kräver utbildning, men det är långt ifrån alla. Tro mig. Jag har träffat många människor som aldrig har gått på högskola, men alltid har haft jobb. Och ibland kan personligheten vara viktigare än utbildningen. Så är det faktiskt. Så det finns egentligen ingenting som säger att man aldrig kan få jobb, bara för att man inte har pluggat på högskola. Absolut inte. Som sagt, det kanske är lättare, men definitivt inte omöjligt.

Jag är så otroligt frustrerad över att det ska vara så onödigt svårt att hitta någon arbetsprövning. Och inte blir det bättre av att jag inte riktigt vet själv vad jag kan tänka mig att göra. Förut ville jag ju jobba på bibliotek, men det har jag släppt nu, för det verkar helt omöjligt. Sen har jag en annan idé som jag tror skulle vara något, men efter allt det här strulet har jag börjat bli mer och mer orolig att det inte ska gå. Jag känner själv att jag blir allt mer passiv och börjar förlora hoppet, eftersom ingenting verkar gå. Ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag ska orka. Om jag fortfarande inte har hittat något i slutet på året, eller i början på nästa år... Suck! Jag vill så himla gärna ha ett jobb. Nej, mer än så. Jag MÅSTE ha ett jobb, annars vet jag inte vad jag gör. Men det blir allt svårare att tänka positivt när ingenting går som jag vill. Jag måste ständigt påminna mig själv om att absolut inte sluta hoppas. En vacker dag måste det hända. Jag kan faktiskt inte vara arbetslös hela livet, det går inte. Då kan jag lika gärna ge upp allting. Förr eller senare MÅSTE jag hitta ett jobb!!