Mimmi Delux

Hej kära läsare!

Några av er har säkert märkt att jag inte har varit så aktiv här på sistone. Det beror på flera olika saker. Dels så är det för att jag har haft en hel del annat att göra och lägga ner min fokus på. Sen är det att jag inte har mått så bra på sistone och har inte haft ork att skriva. Ett tag orkade jag knappt skriva till någon på facebook. Men den största anledningen till mina allt färre inlägg måste vara att jag faktiskt inte har känt att jag har haft så mycket att skriva om. Det har hänt att jag har velat blogga, men det har inte blivit av, eftersom jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag har helt enkelt inte vetat vilka ämnen som är lämpliga att ta upp i ett blogginlägg. Sen har det förstås inte blivit bättre av att jag inte har mått bra. Mitt dåliga mående har gjort att jag helt enkelt inte har kunnat förmå mig att blogga, för sådant är svårt att lägga energi på när man har fullt upp med att orka hålla sig uppberett.

Men nu tänkte jag i alla fall få ihop ett inlägg. Inte för att jag vet exakt vad jag ska skriva om den här gången heller, men ska i alla fall försöka. Haha!

Den senaste veckan har varit intensiv för mig. I måndags fick jag ett mail från taltidningen Popcorn om att de ville göra ett reportage om att skriva böcker. Därför ville de ringa mig och göra en intervju. Vi pratades vid i fredags, dagen efter att min pojkvän hade åkt hem. Reportern ställde frågor till mig om min författardröm, varför jag ville bli författare och så vidare. Och självklart frågade hon också om min bok "Hur korkad får man bli", eftersom det är den jag är aktiv med.

Det var väldigt roligt att bli intervjuad, jag kände mig som en riktig författare. Reportern ställde flera frågor och jag svarade. När jag beskrev den komplicerade kärleken i boken, använde jag till och med ett dramatiskt sätt att berätta. Sa ungefär:

"Ellinor är 14 år och har en önskan om att träffa någon att bli kär i. Och det blir hon också, hon blir superkär i Adrian. MEN... Problemet är bara att Adrian är Ellinors storasyster Sabinas pojkvän, så Ellinor blir alltså kär i sin egen systers kille och det är verkligen inte bra!"

Ja, jag skulle ju berätta vad den handlar om, så jag kunde lika gärna göra det på ett dramatiskt sätt, eftersom det är en dramatisk bok. Jag försökte framstå som en riktig författare och svara ordentligt på alla frågor, samt lägga in lite djupare beskrivningar här och där. Inte när det gällde boken, men till andra frågor. Ibland märkte jag att jag kanske babblade lite för mycket, men skit samma. Bättre att snacka för mycket än för lite. Hur som helst så gjorde jag mitt bästa för att framstå som den författare jag faktiskt är, men som förlagen inte har fattat än. Försökte berätta självsäkert och lite dramatiskt, som om jag verkligen visste till 100 procent vad jag snackade om. Ja, det visste jag ju, men det skulle höras också, tyckte jag. Nu hade jag min chans att vara en riktig författare, även om det bara skulle höras i Popcorn och inte i radio eller TV.

Efter samtalet fick jag en släng av författarenvishet. Jag tänkte att nu jävlar skulle jag ta tag i det igen! Så jag satte igång att skriva ett så kallat följebrev till förlaget. Herregud, det var en betydligt svårare uppgift än man kan tro. Jag var till och med ute på nätet och läste vad som ska tas med i det där följebrevet, men det var ändå skitsvårt. Ibland kändes det som de bedömer brevet och inte manuset, eftersom man skulle vara så noga. Men jag skrev i alla fall brevet och sen skickade jag det och boken till ett förlag som jag inte har provat med förut. Två sekunder efter att jag tryckt på "skicka" trillade det in ett mail och jag tänkte i ren frustration:

"Åh, nej! Säg inte att det är ett sådant där automatiskt mail, som talar om att det inte gick att skicka. Jag hatar sådant!"

Det var visserligen ett automatiskt svar, men det talade om att de hade mottagit mitt manus och att de hör av sig så fort de kan, så det är ju bra. Egentligen hatar jag automatiska svar också. Det känns så opålitligt, liksom. Det är ju aldrig en riktig människa som skriver, det kommer av sig själv. Just därför kan man aldrig veta om ens mail överhuvudtaget har blivit läst. Skitstörigt! Men ja, nu vet jag åtminstone att de har fått mitt manus. Alltid något.

Jag har ju bestämt att jag ska skicka in boken till vanliga förlag i åtminstone några år till. Vet inte hur många år det blir. Om inget förlag har tackat ja inom ett visst antal år så får jag försöka ge ut den själv. Frågan är bara hur. Det finns ju flera sätt att göra det på, men det måste vara på ett sätt som ändå gör att boken "når ut" ordentligt. Alltså, att den når ut till folk, så att de vet att den finns och vill köpa den, utan att jag eller min familj behöver berätta det för dem. Annars finns det en risk att den bara blir köpt och läst av min familj, släkt, vänner, pojkvän och möjligtvis assistenter, och det vill jag inte. Jag vill ha många läsare, även sådana som jag inte känner, så att säga. Det är så man vet att man är en "riktig" författare, om boken finns tillgänglig för alla. Men då kan jag ju inte ge ut den på vilket sätt som helst. Jag måste kolla upp om det är värt att satsa på, om boken kommer att nå ut. Om jag ger ut "Hur korkad får man bli" själv så betyder det kanske inte att jag måste göra likadant med alla andra böcker. När jag har givit ut en bok, kanske jag får något förlag att faktiskt vilja ge ut nästa. Det vet vi ju inte. Men ja, vi får se hur det blir med det där. Jag ska i alla fall ge ut "Hur korkad får man bli", det måste jag bara!

Sen har jag faktiskt skrivit en uppföljare till den boken, fast där är det en annan huvudperson. Uppföljaren är jag också rätt nöjd med. Kanske kan jag även ge ut den i framtiden. Fast jag måste börja med "Hur korkad får man bli".

Jag har även skrivit en bok som heter "Amys bästa vän i himlen". Det är en helt annan historia, mycket djupare och allvarligare än dem två andra. Ibland tänker jag att jag kanske kan ge ut den också så småningom. För min vision är inte att ge ut en bok och sen är det bra med det, utan jag vill bidra med flera böcker, precis som de allra flesta andra författare. Sen är det klart att jag inte alltid bara kan ta böcker som redan är skrivna. Jag lär bli tvungen att skriva fler också, men det är helt okej. Bara jag får uppnå min stora författardröm, som jag har haft så länge jag kan minnas.