Hur svårt ska det vara?

Alltså, jag blir knäpp på det här! Försöker leta jobb, men kommer ingenstans. Ingen kan ta emot mig, ingen kan ens erbjuda mig en liten arbetsprövning någonstans. Arbetsförmedlingen har försökt hjälpa mig. De har kontaktat olika personer, men har bara fått negativa svar än så länge. Börjar faktiskt bli fett lack på allt detta! Fattar inte att det ska vara så himla omöjligt. Visst fattade jag att det kunde bli svårt, men inte så här svårt.

Sen kan jag ju inte arbetsträna precis var som helst heller. Det behöver inte vara mitt absolut största drömjobb, fast det måste ändå vara något som jag kan tänka mig att göra. Framför allt så måste det vara något som jag klarar av att utföra. Kanske något som inte kräver 100 procents syn eller 100 procents hörsel. Jag kan ju knappast sitta i kassan i en affär eller svara i telefon hela dagarna. Måste inte nödvändigtvis vara något som riktar sig just till människor med syn och hörselnedsättning heller, utan helt enkelt något där det funkar att se och höra lite dåligt. Men det finns ju så himla mycket mer att göra, det vet jag. Ändå får jag inte napp någonstans. Suck!

Ibland går det inte att låta bli att undra om det trots allt har med min funktionsnedsättning att göra. Hade det varit lättare om jag inte satt i rullstol och kunde höra och se till 100 procent? Okej, jag erkänner. Egentligen är jag inte jätteintresserad av att veta svaret på den frågan, för tänk om svaret är ja. Tänk om det faktiskt hade varit lättare om jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Mycket lättare, alltså, inte bara lite. Ja, men vad ska jag göra åt det då? Nu är det ju helt enkelt så här. Jag ska inte behöva vara arbetslös, bara för att jag råkar ha tre funktionsnedsättningar. Never! Jag ska ha ett jobb, det måste jag bara!

Men ibland känner jag att jag börjar tappa hoppet. Jag börjar faktiskt bli så jäkla trött på det här, att aldrig hitta något. Försöker bita ihop och fortsätta kämpa, hålla huvudet högt och fortsätta framåt, fast ibland börjar det vackla. I tisdags, till exempel, när jag fick ett mail från arbetsförmedlingen om att ännu en person tyvärr inte kunde erbjuda mig någon arbetsprövning. Då ville jag bara kasta telefonen i väggen och vråla: "MEN JAG DÖR!!!" Som tur var gjorde jag inte det, fast arg och ledsen blev jag, det kan jag lova. För hur svårt ska det egentligen behöva vara? Alldeles väldigt mycket svårare än jag trodde från början, tydligen, men seriöst! Det börjar ändå kännas lite väl överdrivet. Jag är ju bara en helt vanlig tjej på snart 23 år, som vill arbeta som vilken normal människa som helst. Är det så himla mycket begärt? Visst, jag har vissa svårigheter som gör att en del saker måste anpassas, men det fixar man ju. Jag förväntar mig knappast att en arbetsplats ska vara 100 procent anpassad redan första dagen när jag kommer dit. Vissa saker får man ju lösa efter hand, men så svårt är det faktiskt inte. Det är bara folk som tror att det är omöjligt, men jag vet att det inte är det. Detta är bara ett onödigt drama, men kom igen! Hur svårt ska det vara?!

Och det där med att utbilda sig på en högskola är inget alltenativ för mig. Jag skulle aldrig klara det. Fast man kan ju få jobb utan att ha en högskoleutbildning. Det kanske inte är lika lätt, men det går. Och de jobb som verkligen kräver utbildning har jag inte ens tänkt söka. Så de som säger att man alltid måste ha en utbildning för att kunna få ett jobb, de har fel. Vissa yrken kräver utbildning, men det är långt ifrån alla. Tro mig. Jag har träffat många människor som aldrig har gått på högskola, men alltid har haft jobb. Och ibland kan personligheten vara viktigare än utbildningen. Så är det faktiskt. Så det finns egentligen ingenting som säger att man aldrig kan få jobb, bara för att man inte har pluggat på högskola. Absolut inte. Som sagt, det kanske är lättare, men definitivt inte omöjligt.

Jag är så otroligt frustrerad över att det ska vara så onödigt svårt att hitta någon arbetsprövning. Och inte blir det bättre av att jag inte riktigt vet själv vad jag kan tänka mig att göra. Förut ville jag ju jobba på bibliotek, men det har jag släppt nu, för det verkar helt omöjligt. Sen har jag en annan idé som jag tror skulle vara något, men efter allt det här strulet har jag börjat bli mer och mer orolig att det inte ska gå. Jag känner själv att jag blir allt mer passiv och börjar förlora hoppet, eftersom ingenting verkar gå. Ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag ska orka. Om jag fortfarande inte har hittat något i slutet på året, eller i början på nästa år... Suck! Jag vill så himla gärna ha ett jobb. Nej, mer än så. Jag MÅSTE ha ett jobb, annars vet jag inte vad jag gör. Men det blir allt svårare att tänka positivt när ingenting går som jag vill. Jag måste ständigt påminna mig själv om att absolut inte sluta hoppas. En vacker dag måste det hända. Jag kan faktiskt inte vara arbetslös hela livet, det går inte. Då kan jag lika gärna ge upp allting. Förr eller senare MÅSTE jag hitta ett jobb!!

Kommentera här: