Väljer man att må dåligt?

Så många gånger jag har försökt övertyga folk om svaret på den frågan. Väljer man att må dåligt? Nej, det gör man inte. Man kan inte välja om man ska må dåligt eller inte. Om man hade kunnat det, så hade ingen mått dåligt. Inte jag i alla fall. Jag hade definitivt inte lidit av panikångest, depression och låg självkänsla, om det var något jag kunde välja. Vänner och partner kan man välja, men psykisk ohälsa går inte att undvika och styra över på samma sätt. Visst kan man försöka tänka positivt, men vem har sagt att man mår bättre av det? Man kan må exakt lika dåligt ändå. Man kan le och skratta på utsidan och gråta och vara helt förkrossad inombords. För psykisk ohälsa är inget man bara kan tänka bort, det finns där ändå. Bara för att man är glad vid vissa tillfällen, så betyder det inte att ohälsan har försvunnit ut i tomma intet. Det är situationen eller personen man är med som gör en glad, men ohälsan finns kvar.

Psykisk ohälsa handlar inte alltid om yttre faktorer. Jag har flera gånger fått höra att så länge man har en bra familj, boende, pengar, vänner och kanske till och med partner, så kan man inte må dåligt. Men låt mig tala om att så är det inte, inte alls! Man kan må dåligt oavsett vad och hur mycket man har, för psykisk ohälsa finns inuti själen, medan allt det andra finns utanpå. Varje gång jag hör någon predika att jag inte kan må dåligt bara för att jag har familj, hund, lägenhet, vänner och pojkvän, så får jag lust att skrika rakt ut. De människorna som säger det vet ingenting, absolut ingenting om det! De vet inte vad de snackar om. Självklart är jag glad för det jag har, men att vara glad för det man har är en helt annan sak. Man kan må dåligt ändå.

Jag vet att detta kan vara extremt svårt att förstå för dem som aldrig har varit med om det själva. De vet inte hur det är och kan därför inte sätta sig in i situationen. Det är därför jag har valt att skriva lite mer om psykisk ohälsa på min blogg. Jag vill dela med mig av mina egna tankar och erfarenheter och öka förståelsen.

Det är klart att det är svårt att förstå om man själv aldrig har varit med om det. Då vet man inte hur hårt det kan påverka både den drabbade och omgivningen. Här kommer lite tips till dig som känner någon som lider av ångest, depression eller någon annan form av psykisk ohälsa.

Säg aldrig: "Men skärp dig, ryck upp dig, tänk positivt". Detta kommer inte att få personen att må bättre, snarare tvärtom. Personen kommer att känna sig missförstådd och ensam, eftersom du anser att hon/han bara ska "kasta bort problemen" och sen är allt över. Så är det inte. Visst kan man lära sig att leva med sin ångest och hitta olika sätt att inte bli så deprimerad, men att behöva höra att man ska "skärpa sig" och "rycka upp sig" gör ingenting bättre. Sådana kommentarer stjälper mer än hjälper, det kan jag lova.

Försök aldrig trycka ner eller förminska personens problem. Ibland vet man varför man mår dåligt, ibland inte. Men även om man inte vet, så blir problemen inte mindre för det. Tvärtom skulle jag vilja säga er. För om man vet varför man mår som man gör så kan man åtminstone försöka göra något åt det, men vet man inte så är det mycket svårare att bryta mönstret. Tro mig, jag vet vad jag snackar om.

Innan jag började lida av ångest hade jag precis lika lite erfarenhet och kunskap som alla andra som inte vet vad det är. Jag hade fattat att ångest var stark oro och rädsla, men jag förstod inte att det faktiskt kunde komma utan anledning. Man är liksom inte orolig helt utan anledning, då måste ångesten också alltid ha en orsak. Så tänkte jag då. Då visste jag inte heller att jag själv också hade ångest ibland, fast inte så mycket och ofta, så det var inget jag tänkte på. Det var nog först på gymnasiet som min ångest verkligen kom igång och ökade allt mer, så nu vet jag mycket mer än jag gjorde tidigare. Jag vet att den ibland kommer utan anledning, vilket jag inte fattade då.

Jag minns att jag först blev rädd när min ångest kom igång på allvar och bara ökade och ökade, utan att jag fattade varför eller var skiten kom ifrån. Jag blev riktigt skrämd, för det var så nytt och främmande. Jag minns en kväll på elevhemmet i Kristianstad när jag i ren panik ringde min pappa, eftersom min ångest nu hade blivit så påtaglig att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Och det vet jag fortfarande inte alltid. Ibland blir det ohållbart.

Försök aldrig tvinga en person med psykisk ohälsa att berätta vad det är! Det är alltid bra att ha någon att dela problemen med, för man mår bara sämre om man ska behöva gå och hålla det inom sig och lida i tysthet. Det vet jag själv. Men samtidigt måste man få välja vem eller vilka man vill berätta för. Man kanske inte kan, vill eller orkar berätta för alla i sin omgivning. Det är viktigt att ha minst en person i ens närhet som man litar på och känner att man kan prata med och då är det oftast den personen man väljer att berätta för om sina psykiska besvär. Man kanske helt enkelt inte vill prata med någon annan, åtminstone inte vem som helst. Detta måste respekteras. Så om du frågar och får till svar: "Jag vill/orkar inte prata om det" så ska du aldrig försöka tvinga fram det. Däremot kan du alltid säga: "Okej, men jag finns här om du skulle ångra dig i alla fall". Då vet personen i fråga att du lyssnar och det uppskattas alltid. Sen kanske man inte berättar lika mycket för alla och det är också okej. Allt hänger på personen och hans/hennes vilja. Om personen som mår dåligt är din vän så betyder det inte att er vänskap behöver gå åt helvete, bara för att hon/han inte vill/orkar berätta för dig just nu. Som sagt, alla har rätt att själva ta ställning till när och hur man vill berätta och vem man vill prata med.

Sist men inte minst, vad du än gör, sluta inte att höra av dig! En människa som till exempel är deprimerad kan ha extremt svårt att orka svara i telefon eller på sms, men du kan fortfarande höra av dig. Dina sms, oavsett om du får svar eller inte, betyder oftast väldigt mycket. Sen behöver du kanske inte tränga dig på och höra av dig exakt varje dag, om du ändå inte får svar, men säg inte upp kontakten helt. En deprimerad människa behöver respekt, förståelse, stöd och tålamod. Lämna inte personen av anledning att du tycker att han/hon är för "negativ". Vet du hur sjukt svårt det är att vara positiv när man mår riktigt dåligt? Extremt svårt, till och med omöjligt ibland. Säg absolut aldrig till en deprimerad människa: "Om du inte hör av dig snart så är du inte min kompis längre", för detta kommer bara leda till att personen i fråga säger upp kontakten med dig istället! Stanna kvar i relationen, vänskapen eller förhållandet och ha tålamod! En vacker dag kommer personen med största sannolikhet att höra av sig.

1 Monica :

skriven

Så förbanat bra skrivet du är fantastisk på att sätta ord på saker och ting 👍❤️
Kram faster

2 Marlene:

skriven

Du har så rätt i det du skriver, exakt dem här känslorna och tankarna hade jag själv när min ångest var som värst och okontrollerbar. Detta inlägget måste spridas, så viktigt!!

3 marlene:

skriven

Mer sådana här inlägg, så viktigt. Och det måste spridas så att folk vet att dem inte är ensamma i sina situationer.
Du kan verkligen sätta ord på saker och ting.

4 Sofia:

skriven

Håller verkligen med, så bra skrivet! Du sätter ord på det perfekt och beskriver väldigt sakligt och tydligt förklarat hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa!

Kommentera här: