Hur svårt kan det vara att fixa tillgängligheten?!

Många av er har säkert hört talas om historien som utspelade sig på Filmstaden Storgatan i Malmö för ett tag sen. De lät inte mig sitta längst fram och se filmen, trots att de visste att jag måste sitta på första raden för att kunna se något och hänga med i filmen. Men nix, alltenativen var antingen att sitta längst bak (och inte se och fatta ett endaste skit) eller inte se filmen alls! Ni som känner till min synnedsättning måste förstå att det egentligen bara var ett alltenativ för mig, för jag kan inte se en film från sista raden. Alltså, allvarligt, det går bara inte. Och ja, jag har försökt en gång och när jag släpptes ut från biosalongen visste jag knappt vad jag hade suttit och glott på. Så råda mig inte att prova att se en film från sista raden, för det har jag redan gjort och nej, det funkar inte. Men varför skulle jag förresten göra det, bara för att tillgängligheten är så kass?

Ni som läste mitt inlägg efter att händelsen på Filmstaden Storgatan inträffade vet säkert också att jag skickade in en arg insändare till Sydsvenskan, där jag skrev hur kränkt och sårad jag var och att det här inte kunde beskrivas som något annat än ren diskriminering! Jag var verkligen så sjukt förbannad, ledsen, besviken och framför allt chockad. Chockad för att det här var något helt nytt. Jag hade alltid gått på bio på Filmstaden i Malmö och det hade aldrig, verkligen ALDRIG varit några problem förrän nu.

Problemet finns kvar än idag. Det är fortfarande inte löst, inte på något sätt alls. Detta känns så förnedrande. Vi som sitter i rullstol ska också kunna gå på bio. Vi har lika stor rätt till det som alla andra. För de som ser 100 procent funkar det säkert att sitta längst bak i biosalongen, men inte för mig. Jag MÅSTE sitta på främsta raden, annars kan jag lika gärna låta bli att gå på bio och det vill jag inte, jag har alltid varit en bioälskare.

Så nu börjar jag undra om det inte är dags att skriva en ny insändare om detta eftersom inte ett skit har gjorts, det är fortfarande samma idiotiska, kränkande och förnedrande regel. Okej, egentligen fattar jag varför det blev så här. Det är på grund av säkerhetsrisk som det inte är bra att bära ner rullstolen för trapporna. Men helt ärligt! Hur svårt kan det vara att fixa en bättre anpassning i så fall? För det gör ju fortfarande att alla inte kan gå på bio där. Det hjälper inte att till exempel Entré är mer anpassad så man ska kunna sitta längst fram med rullstolen, för det är inte ens alla filmer som går där. De måste fixa det på Filmstaden Storgatan, för det här är som sagt ren diskriminering. Vi som sitter i rullstol ska också kunna gå på bio och sitta var vi vill, precis som alla andra. Vi ska inte behöva bli nekade ett biobesök, bara för att vi råkar sitta i rullstol och dessutom ha en synnedsättning. Så ska det absolut inte vara.

Jag vill inte behöva avstå från ett biobesök, bara för att filmen inte går på just Entré! Jag vill kunna gå på Filmstaden Storgatan och sitta längst fram, utan att det ska behöva bli en massa problem. Visst, där är branta trappor ner till första raden, men hur svårt kan det vara att fixa det? Om någon bara kan ta sitt ansvar och titta på tillgängligheterna i biosalongerna, är jag säker på att de kan komma fram till en lösning på hur en rullstolsburen person ska kunna sitta på första raden. Om det nu är så himla farligt att bära ner rullstolen för de långa och branta trapporna (för det förstår jag faktiskt att det är, både för mig och för dem som bär) så måste det väl gå att anpassa skiten på ett annat sätt? Ta bort trapporna och bygg dit en ramp eller något. Nu menar jag inte nödvändigtvis en sådan ramp som man lägger ovanpå trappstegen, utan en ramp som man liksom bygger dit, så det blir som en backe typ. Sådant har jag sett på flera andra ställen och det har inte varit några större problem. Det kan väl inte vara så omöjligt? Sen fattar jag såklart att det kommer ta tid att fixa det och säkert kostar det mycket pengar också. Men man gör ju ändå det för att bion ska vara tillgänglig för alla, oavsett funktionsnedsättning! För vi ska inte behöva diskrimineras på grund av att vi har en funktionsnedsättning! Vi har inte valt att ha det så, men vi vill ändå kunna gå på bio, konserter och andra saker som vem som helst. Vi förtjänar inte att bli triggade och diskriminerade på grund av att vi råkar ha en eller flera funktionsnedsättningar. Däremot förtjänar vi att leva som vanliga människor och kunna göra det vi tycker är roligt. Och om vi gillar att gå på bio, varför i helvete ska vi inte få göra det då? Nej, någon måste fixa detta!

Acceptera vår relation

Mitt liv har verkligen fått en vändning. För cirka ett halvår sen hade jag helt tappat tron och hoppet på det där med kärlek. Jag kände mig så fruktansvärt förtvivlad, ledsen, besviken och upprörd och trodde aldrig att jag någonsin skulle hitta någon. Jag trodde på fullt allvar att det var något fel på mig, eftersom ingen verkade vilja ha mig, åtminstone inte på riktigt. Jag ville ha ett förhållande, inte dejta den ena idioten efter den andra och behöva bli ledsen hela tiden. Till slut funderade jag på att ge upp och helt enkelt bara acceptera att jag skulle få vara singel resten av mitt liv, för det här kändes bara så meningslöst. Jag orkade inte mer, höll på att tappa bort mig själv fullständigt.

Ja, exakt så tänkte jag då. Om någon hade sagt till mig att den saken skulle förändras redan i slutet på 2018, så hade jag säkert skrattat och sagt: "Sure baby! Yeah, right!"

Men det säger jag inte nu, inte alls. För nu har jag faktiskt hittat någon. Ofattbart, men sant. Nu har jag en kille och det är helt underbart.

Vi träffades via en grupp på facebook och började chatta allt mer med varandra. När vi hade haft kontakt i cirka två månader, bestämde vi att vi skulle ses i hans hemstad Finspång, så det gjorde vi. Vi upptäckte snabbt hur mycket vi hade att prata om och att vi hade en hel del gemensamma intressen. När det var dags för mig att återvända hem till Staffanstorp, bestämde vi att vi skulle ses igen, vilket vi också har gjort. Vi har träffats varje månad ända sen dess. Och nu är vi alltså tillsammans och jag tror verkligen att han är den rätta för mig. Han ger mig allt som jag har saknat, allt som jag aldrig trodde att jag kunde få.

Tyvärr har vi båda mött en del skeptiska kommentarer om vår relation. Eller, om jag ska vara helt ärlig så har jag inte hört så många sådana kommentarer än, men jag har en stark känsla av att det snart kommer. Jag kan riktigt höra i mitt huvud hur det skulle låta och jag blir trött bara jag tänker på det. Varför ska man inte kunna vara i fred med sitt förhållande och bestämma själv vad man vill göra och inte? Hur svårt kan det vara att acceptera vår frivilja och låta oss fatta våra egna beslut? Vi är båda vuxna nog att bestämma själva över våra liv. Vi har faktiskt all rätt i världen att styra vår relation själva, så låt oss få göra det! Vi gör bara det som känns rätt för oss, resten har ingen annan med att göra. Sen är det klart att vissa beslut som vi tar kan påverka omgivningen, men det är ändå bara vi som kan säga om det är rätt eller fel.

Vi går helt och hållet vår egen väg. Det som är rätt för alla andra behöver inte nödvändigtvis vara rätt för oss, liksom det som är rätt för oss inte behöver vara rätt för andra. Men låt mig få säga en sak. Det finns inga rätt eller fel när det gäller kärlek, för hade det funnits det så hade ju alla gjort exakt likadant och hur kul är det? Det är bara man själv som kan sätta gränser och bestämma vad som är rätt och fel. För vi tassar inte i andras fotspår, vi gör bara det som känns bra för oss. Ingen annan kan komma och säga till oss: "Nej, det där är fel, det funkar inte". Det är bara vi som kan säga så till varandra, för det är vi som är experter på just vår relation.

Sen kan vi dra vår relation hur långt vi vill och när vi vill. Vi vet båda två att man inte ska stressa och det gör vi inte heller, vi följer bara våra hjärtan.

Under den senaste tiden har jag märkt att jag har svårt att prata om vår relation med vissa andra. Det är just för att jag är rädd att få höra någon säga att vi gör fel eller att vi stressar. Därför skriver jag detta inlägget. Lägg er inte i vår relation. Försök inte styra oss och tala om för oss vad vi ska och inte ska göra. Jag har aldrig lagt mig i någon annans relation och det borde inte ni andra heller göra. Det är en sak att komma med tips och råda en att vara försiktig, fast att tala om för oss att vi gör fel, går fort fram eller något annat, det behöver man inte göra. Vi märker själva om något känns fel och då försöker vi rätta till det så gott det går. Sen kan vi självklart komma till våra vänner eller familjemedlemar och be om råd och det gör vi frivilligt.

Jag personligen kan tro att en orsak till att folk kan vara så skeptiska till vår relation är det faktum att vi har träffats på nätet. Fast vet ni hur vanligt det är att man träffar sin blivande partner på nätet nu för tiden? Det är många fler än man tror. Så egentligen borde man inte vara så kritisk och tveksam, bara för att vi har funnit varandra på nätet. Tvärtom så hade vi helt gått miste av varandra om inte facebook fanns, just för att vi inte direkt bor i samma stad. Det hade varit en väldigt stor förlust för oss båda. Det finns många idioter på nätet, det vet jag av egna erfarenheter. Men alla är inte idioter. Det är min kille ett starkt bevis på. Och vem har sagt att idioter och psykopater bara finns på nätet? Det finns ju idioter på krogen också. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så lycklig, viktig och betydelsefull som han. Ingen har lyft upp mig från botten på samma sätt som han gör. Ingen har fått mig att känna mig så älskad och värdefull. Ingen! Så vad spelar det egentligen för roll om vi har funnit varandra på nätet? Om inte facebook fanns så hade vi aldrig träffats, och då hade jag än idag gråtit och rasat över att jag inte hittar någon.

Så till alla er som ska försöka styra vår relation så vill jag bara säga, låt oss sköta det själva! Vi vet vad som funkar bäst för oss, inte ni. Var glada för vår skull istället, för vi är superlyckliga över att vi har hittat varandra. Allt skulle bli så mycket enklare för oss om alla kunde acceptera vår relation. Det skulle göra att vi kan visa vår kärlek mer öppet. Sen har vi inte gjort den mest traditionella resan, men vem säger att man måste göra det? Vad vi än gör, vilka beslut vi än tar, så är det fortfarande vi som bestämmer hur vi vill ha det. Vi kan och får göra precis vad vi vill i vår relation.