Självständighet är så otroligt viktigt för mig
Kan folk inte bara lägga av? Lägga av med att trycka ner mig och försöka tvinga mig att använda min assistans vid sådana tillfällen då jag inte anser att de behövs. Eller, för att göra långhistorien kort, vid sådana tillfällen då jag mer än gärna faktiskt vill försöka klara mig själv och vara lite självständig, för en gångs skull. Visst kan jag ta hjälp med något om jag har försökt själv och det absolut inte går, men inte förrän då. Jag vill åtminstone prova själv. Okej, vissa saker är det ingen idé att försöka. Jag vet till exempel att jag inte kan gå ut med Sigge utan att en assistent eller någon annan är med. Jag vet hur det skulle gå om jag försökte. Jag skulle köra vilse, tappa kopplet och kanske till och med råka köra ut i gatan. Om jag försökte handla utan en assistent, skulle det antagligen sluta med att jag körde vilse i hela butiken, för jag ser ju inte var jag är eller vad jag tar. Det skulle antagligen även sluta med att jag kom hem med filmjölk eller jordgubbskräm istället för vanlig mjölk, bara för att förpackningarna känns exakt likadana. Det där sista var ett skämt. Man behöver faktiskt lite skämt och skratt mitt i eländet.
Men det är sådana saker som jag vet att jag behöver hjälp med, sådant som inte är lönt att försöka själv. Men det kan dyka upp saker som jag faktiskt inte vet om jag klarar själv och då vill jag gärna försöka, innan jag kan säga att det inte går. För visst blir jag självständig med mina assistenter, absolut. Det är tack vare de som jag ens har kunnat flytta till en egen lägenhet, istället för att tvingas bo på ett boende för människor med funktionsnedsättning. Men ibland, vid vissa tillfällen, kan jag faktiskt bli självständig utan mina assistenter också. Och hur blir jag det? Jo, genom att försöka och hitta lösningar för att klara det utan dem. Jag behöver till exempel inte ropa på min assistent så fort datorn krånglar eller talsyntesen stängs av, utan jag kan se om jag själv kan fixa det, eller helt enkelt starta om datorn. Och jag låter aldrig min assistent sitta med när jag till exempel umgås med en kompis, oavsett om det är högljutt eller lugnt runt omkring. Jag skulle aldrig kunna känna mig bekväm om en assistent satt bredvid mig när jag pratar med en kompis. Vissa kanske gör det, men inte jag. Att assistenten kör min rullstol när jag och min polare är på väg någonstans är en annan sak, men så fort vi slår oss ner någonstans för att äta, ta en öl eller bara snacka, får assistenten sätta sig någon annanstans. För jag skulle inte kunna slappna av och kunna känna att jag kan snacka med min polare om vad som helst, om en assistent satt i samma rum eller vid samma bord. Inte för att jag snackar skit om mina assistenter eller så, för det gör jag inte. Men seriöst, vissa saker vill jag ju kunna prata om utan att de ska lyssna. De har redan så himla mycket koll på mitt liv, någon enda sak kan jag vilja ha privat.
Och ingen, INGEN annan ska bestämma vid vilka tillfällen mina assistenter ska vara med och vad de ska göra, det bestämmer jag och ingen annan. Vill jag ha assistenten i samma rum så får hon vara det, vill jag inte så får hon sätta sig i ett annat rum. Så enkelt är det.
Tänk sen när jag får ett jobb. Alltså, vaddå? Är det meningen att min assistent alltid ska behöva sitta bredvid mig när jag jobbar eller? Nej tack! Kanske när jag är ny på en arbetsplats och inte vet hur saker fungerar eller vad jag ska göra, då kan jag säkert vilja ha assistenten närvarande. Men när jag har kommit in i det, kan mina arbetsuppgifter och vet exakt vad jag ska göra, då börjar det bli dags för assistenten att dra sig tillbaka, sätta sig i ett annat rum och stanna där tills jag ropar och behöver hjälp. Annars försvinner min självständighet. Ibland blir jag orolig att ingen arbetsplats skulle vilja anställa mig, just för att jag alltid har assistenter i närheten. I närheten betyder framför allt i samma rum. Om jag arbetar i ett rum och assistenten sitter i ett annat, då lär det ju inte påverka vare sig arbetsuppgifterna eller arbetsgivarens/kollegornas uppfattning om mig och min arbetsförmåga samt självständighet.
Jag har en värsta mardröm och det är att bli placerad i den där kategorin "Funktionsnedsatt människa som absolut inte kan göra något själv, totalt osjälvständig", men ibland får jag en känsla av att det är just det som håller på att hända. Är det verkligen fel att försöka vara självständig? Är det fel att vara lite envis och inte vilja ta hjälp av en assistent, förrän jag är 100 procent säker på att det inte går? Vissa saker kan vara lite svårare, men det går. Jag måste åtminstone få prova några gånger och se om det går. Om jag pallar, förstås. Ibland kan det vara skönt att bara ta hjälp, men inte alltid.
Jag måste få vara så självständig jag bara kan. Jag måste verkligen det.