Sluta fokusera på min funktionsnedsättning, se mig som den jag är!

Nu fortsätter jag att skriva om jobb. Jag måste få fler människor att inse, inse på riktigt, att jag faktiskt kan arbeta, om jag bara hittar rätt sorts jobb. För i hjärnan är jag så gott som icke funktionsnedsatt. Okej, jag kanske har lite svårare än andra för att hänga med, ta in och förstå ibland. Ibland måste man förenkla det som sägs till mig, men det betyder inte att jag är dum i huvudet. Det handlar bara om att jag måste få rätt information, rätt ord, rätt tolkning för att kunna hänga med och förstå. Jag kan tänka mig att det har en del med min syn och hörselnedsättning att göra, faktiskt. Det är svårt att förklara, men på något sätt tror jag att det hänger ihop. Man kan ju inte peka på något och förvänta sig att jag ska kunna veta vad det är, liksom man inte kan peka på något och använda fel ord för det man menar. För jag ser ju inte vad man pekar på och kan därför inte veta vad man är ute efter. Ibland kan jag räkna ut det, men inte alltid.

Jag kan ta ett exempel på när man måste vara tydlig och berätta vad som händer. Om andra till exempel får syn på två fåglar som flyger tätt intill varandra och pussas samtidigt, så kanske de börjar skratta, men eftersom jag inte ser det så måste jag ju få det tolkat. Och då räcker det inte att bara säga: "Vi såg två fåglar som flög ganska nära varandra", för då fattar jag inte. "Ja, och? Vad var det med det? Har ni aldrig sett fåglar som flyger nära varandra förut?" kan jag säga då. Men bara för att jag inte uppfattar det roliga på en gång, så betyder det inte att jag aldrig kommer att göra det. Jag måste bara få rätt tolkning, vilket innebär att de andra måste tala om exakt vad det var som var så kul.

Det kan också vara så att jag blir sårad eller arg, för att jag har tolkat något fel eller hört fel. Då måste man förklara att det inte alls var så man menade.

Förut hände det ofta att mina assistenter frågade varandra vad jag hade sagt, istället för att bara fråga mig direkt. "Vad sa hon? Hörde du vad hon sa?" Detta gjorde mig oerhört frustrerad och ledsen. För ett tag sen trodde jag att det hände igen, för jag var nästan säker på att min assistent hade sagt: "Vad sa hon?" istället för: "Vad sa du?" Men när jag frågade henne, fick jag veta att hon faktiskt hade sagt "Du" och inte "Hon". Men det är också något som lätt kan hända, att jag missförstår och tolkar någonting fel och därför kan bli både upprörd, arg och sårad.

Men bara för att jag har speciella behov, så betyder det inte att jag inte kan jobba. Och vad är det egentligen för snack att jag aldrig skulle kunna ha ett "vanligt" jobb? Visst, jag kan inte jobba 8 till 17, det fattar jag också. Men det kan vara ett vanligt och riktigt jobb ändå. Det finns massvis av människor som bara jobbar halvtid och som ändå har ett vanligt jobb. För begreppet vanligt innebär inte bara ett heltidsjobb, måndag till fredag, 8 till 17. Ett vanligt jobb är ett yrke som inte enbart riktar sig till funktionsnedsatta, alltså något som man bara kan bli anställd på. Sen om man nu vill och klarar av att arbeta tio timmar och om det finns möjlighet att göra det på just den arbetsplatsen, då ska man självklart få göra det, men även om man bara arbetar fyra till sex timmar, kanske varannan dag, så betyder det inte att det inte är ett vanligt jobb. Det är många i dagens samhälle, inte bara funktionsnedsatta, som bara arbetar halva dagar. Okej, kanske mest funktionsnedsatta, det vet jag inte, men absolut inte bara.

Jag tycker att dagens samhälle fokuserar alldeles på tok för mycket på vad vi funktionsnedsatta personer inte kan och alldeles för lite på det vi faktiskt kan. Jag tror att det är det som gör att det är så svårt för oss som har en funktionsnedsättning att få jobb. Folk tror inte att vi kan, bara för att vi har vissa svårigheter. De lägger alldeles för mycket fokus på våra svårigheter och funktionsnedsättningar, istället för att se det vi faktiskt kan (eller åtminstone det vi kan lära oss). Det är därför jag knappt längre vill berätta i mitt CV att jag sitter i rullstol, utan hellre låter arbetsgivaren lägga märke till det när vi väl ses. Annars ser de bara min funktionsnedsättning och svarar "Nej, tyvärr" direkt, utan att ge mig en chans att bevisa hur mycket jag klarar av, trots mina svårigheter. För som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är jag inte min funktionsnedsättning, jag är tjejen bakom. Men allt för många människor, framför allt inom arbetsmarknaden, ser bara min funktionsnedsättning och gör därför omedelbart bedömningen att: "Nej, hon kommer aldrig att kunna jobba här" eller: "Nej, tyvärr, vi vill inte ha några handikappade på den här arbetsplatsen". Detta gör mig galen! Varför kan de inte ge mig en chans åtminstone? Jag kan nästan svära på att om de bara ger mig en chans och träffar mig, då kommer de att bli chockade, för då inser de att deras första bedömning inte stämmer. Jag är en stark, envis, målmedveten, social och erfaren tjej, trots mina funktionsnedsättningar. Jag har redan gjort människor både förvånade och imponerade av min kappasitet, envishet och styrka. Vem säger att det inte skulle kunna bli likadant inom arbetsmarknaden, om de bara ger mig en chans? För jag låter inte själv mina funktionsnedsättningar stoppa mig och begränsa mitt liv, det är andra som gör det genom att fokusera på det jag inte kan. Det är där problemet ligger och det är också det som gör att jag börjar tvivla på mig själv och mina förmågor.

Sen vet jag ju att arbetsmarknaden är tuff för alla, det är jag fullt medveten om. Jag blir bara så otroligt lack på att det nödvändigtvis måste vara ännu tuffare för mig, bara för att jag råkar ha en liten funktionsnedsättning. Seriöst! Det finns ju som sagt människor som har ännu svårare funktionsnedsättningar än jag och som faktiskt jobbar, och då handlar det inte alltid om specialanpassade ställen som enbart riktar sig till funktionsnedsatta. Nej, de har vanliga jobb. Varför skulle inte jag också kunna ha det?

Det är så sorgligt att jag inte ens har fått gå på en enda arbetsintervju förutom den på Funkarredaktionen. Det är så störigt, för det är liksom där det börjar. Jag tror faktiskt inte alltid att det stämmer när de jag söker jobb och de svarar: "Vi har tyvärr inga lediga tjänster" eller: "Vi har inte råd med fler anställda". Ibland kan det säkert vara så, men jag tror främst att det handlar om att de inte vågar chansa och kalla mig till en intervju, bara för att jag skriver i min presentation att jag sitter i rullstol och har en syn och hörselnedsättning. För då tror de att jag inte kan jobba och tycker därför inte att det är någon idé att satsa på mig. Och då hjälper det inte ens att jag är noga med att förtydliga att jag inte har några som helst talsvårigheter och att jag är i mitt sinnesfulla bruk, de har ändå samma inställning. Jag säger inte att det alltid är så, men ofta får jag en stark känsla av att det är så.

Så hur ska jag göra? Ska jag sluta nämna min funktionsnedsättning när jag söker jobb och istället berätta det först när jag blir kallad till en intervju eller studiebesök? Eller ska jag försöka vara ännu mer tydlig med att min funktionsnedsättning inte påverkar min arbetsförmåga, så länge det inte är för högljutt eller så? Jag vet inte.

En annan anledning till att jag så gärna vill ha ett jobb är att man känner sig (och blir) så himla behövd. Man känner sig så viktig, man måste komma till arbetet och arbetsplatsen behöver en. Jag skulle inte alls känna mig lika behövd om jag bara hade en sysselsättning att gå till för att det är kul. För då känns det inte alls lika viktigt att jag kommer. Visst kan någon sakna mig om jag inte dyker upp på en aktivitet, men min närvaro är ändå betydligt viktigare på ett jobb. Det handlar mycket om det också, att jag vill känna mig behövd. Och jag behöver känna att jag inte kan komma och gå som jag vill, som jag kan när det gäller en aktivitet eller en sysselsättning. Jag behöver känna mig viktig och behövd, på riktigt, och det känns som om det främst är på ett jobb som jag kan göra det.

Kommentera här: