En tickande klocka

De flesta människor har någon typ av kontrollbehov. Det behöver inte vara sådant som märks. Vissa är så kontrollerande att det bara blir jobbigt för omgivningen, medan andra har andra behov som inte märks utåt. Mitt kontrollbehov handlar om att jag verkligen vill och behöver veta om det jag planerar kommer att hända eller inte. Om jag till exempel planerar en fest eller en aktivitet, vill jag gärna veta i så god tid som möjligt om det verkligen blir av. Även om jag vet att det är flera veckor kvar, så vill jag ändå veta så fort som möjligt. Detta beror helt enkelt på att jag vill kunna vara säker på om det är lönt att se fram emot det. Jag hatar nämnligen att behöva se fram emot något i onödan. Jag menar, att det inte blir exakt som jag planerat är en annan sak. Jag kan ta att bara två eller tre personer kan komma till en fest, trots att jag egentligen bjudit femton stycken. Men då blir det åtminstone av, bara med färre personer. Hellre det än att bli tvungen att ställa in allt. Men ibland händer det ju att ingen kan och då måste man ställa in det. Jag vet att det egentligen inte har med mig att göra när det blir så, men sådana situationer får ändå min självkänsla att sjunka. Man känner sig misslyckad för att man ansträngt sig så och ändå blir det inget. Jag tror att det hänger ihop med min prestationsångest. Att jag så otroligt gärna vill göra saker och träffa kompisar för att livet överhuvudtaget ska ha någon mening. Jag måste få känna att jag har kompisar och att jag gör saker, om jag inte ska känna mig misslyckad. För jag har redan så mycket prestationsångest, som förvärras ju mer ensam jag känner mig.

Jag skrev en dikt om det idag. Om att ständigt ha en mental klocka i kroppen, som bara tickar och tickar. Att känna stress över att tiden rinner ut och maktlöshet över att inte kunna göra så mycket åt det. Kanske kan någon känna igen sig på sitt sätt.

Den tickande klockan

 

Klockan tickar och slår, tickar och slår, tickar och slår

Sekund för sekund

Minut för minut

Dag för dag

För varje dag som går

Rinner sandkornen ut

Som ett timglas

De sista sandkornen

Rinner alltid alldeles för fort

Jag vill veta om det är lönt att vara glad

Om det är lönt att längta

Om det är värt väntan

Så säg mig nu

Är det värt det?

Jag står inte ut med att inte veta

Vill inte bli sårad och mållös

Jag vill veta om det blir av

Det jag planerar

Det jag längtar till

Behöver veta om jag vågar längta

Klockan tickar

Och tiden rinner ut

De sista sandkornen

Tar snart slut

1 Faster :

skriven

Mikaela ❤️Återigen en helt fantastisk dikt. Du är bara så bra
Kram

Kommentera här: