Stinkande minnen
Igår skrev jag ännu en ny dikt. En dikt som jag blev otroligt nöjd med. Det finns de som säger att det är den bästa dikt jag har skrivit och det kan jag nog hålla med om, faktiskt. Den har ett otroligt målande och uttrycksfullt innehåll och jag tror att det är en dikt som de allra flesta kan relatera till, på ett eller annat sätt. Den ska givetvis vara med i min framtida diktsamling.
Stinkande minnen
En långsam svängdörr
En stor entré
Och en underlig lukt
Som tränger sig på
De välbekanta hissarna
Med den mekaniska, entoniga rösten
Som får det att dunka i huvudet
Stanken tränger sig på
Den fastnar i kläderna och på händerna
Och framkallar hemska minnesbilder
Här och där sipprar matlukt ut
En lukt som gör mig illamående
Så många gånger jag spenderat
I det unkna huset
Jag har blivit allt för bekant
Med den färglösa miljön
De stinkande rummen
Och det vitklädda folket
Som även de bär på den unkna lukten
Det framkallar ångest
Och jag vill bara vända om och fly
För allt det förflutna
Allt jag varit med om, just här
Gör sig ohjälpligt påmint
I just denna stund