Mimmi Delux

Ni som följer mig på YouTube, vilket jag i och för sig inte vet om någon överhuvudtaget gör, vet nog att jag inte har uppdaterat kanalen på väldigt länge. Faktum är att det senaste filmklippet jag lade upp är flera månader gammalt, närmare bestämt före jul. Visst har jag tänkt på det flera gånger, att det är dags att lägga upp något nytt. Det har bara inte blivit så på grund av många olika saker. Det har hänt så mycket, jag har mått dåligt och helt enkelt aldrig fått tummarna loss. Sen kan det också vara så att jag inte har vetat vad jag ska spela in. För ett tag sen var jag helt inne på att publicera ännu en egen låt på YouTube, men det har tagit emot. Nu har jag börjat fundera på om jag kanske ska prova att spela in mina dikter och publicera på YouTube. Då blir det i alla fall något nytt. Ibland har jag funderat på om jag kanske ska starta en YouTube-blogg och prata om saker istället, men jag vet inte om jag pallar. Det är nog inte riktigt min grej och helt ärligt så tror jag inte att det skulle locka så många att besöka min kanal. Jag vet inte riktigt varför. Det känns bara inte som om jag har så mycket spännande att prata om att det skulle bli bra. Men mina dikter kanske kan hamna på min kanal. Det är värt att testa i alla fall. På senaste har jag tänkt mycket på det. Jag har en specifik dikt som jag absolut skulle kunna tänka mig att publicera. Frågan är bara när jag orkar ta mig i kragen att göra det. Den senaste veckan har jag knappt ens orkat skriva på min bok, ännu mindre uppdatera bloggen. Det är hektiska dagar just nu. Så mycket som händer och så många nya intryck, tankar och känslor. Det är därför jag är så trött när jag kommer hem på eftermiddagarna, att jag bara vill slänga mig på sängen och slippa tänka. Min hjärna går på högvarv, från måndag till fredag, och när jag kommer hem är jag helt slut i huvudet. Det är knappt att jag har orkat skapa nya dikter ens. Det har hänt att jag har skrivit titeln till en dikt, men sen bara suttit och stirrat tomt på skärmen, innan jag raderar alltihop och går och lägger mig. Ja, ungefär så är det. Jag har rent utsagt kört fast och det är för att jag måste ha fokus på så mycket annat om dagarna, att jag inte pallar bry mig om någonting sen. Jag har även fått idéer till dikter, men sen aldrig riktigt orkat ta tag i det.

Så, kanske är det där med YouTube-poesi något jag tar tag i när jag får mer energi till saker och ting. Jag funderar på det i alla fall.

Jag tror att min bristande förmåga att kunna samla tankarna kring det kreativa är att jag på sistone har utvecklat en enorm rastlöshet och inre stress. Ibland känns det som om jag måste ha många bollar i luften samtidigt, för att liksom inte fastna i mig själv och min inre stress. Det är därför jag känner ett starkt behov av att träffa kompisar, den ena efter den andra. Det är därför jag mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt när jag tappar kontrollen över mig själv. Det är även därför jag måste träffa kompisar, för att jag inte ska känna mig så himla, himla ensam. En del människor försöker säga till mig att fokusera på en sak i taget, att jag borde koncentrera mig på det som är viktigast just nu. Det är bara det att det inte går. Inom mig tickar en sorts klocka, som kräver att jag ständigt är aktiverad och har folk runt mig, samtidigt som jag försöker hålla koll på allt annat. Skulle jag släppa fokus på något av det så skulle jag få panik. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är som om jag ständigt måste ha något att göra och vara uppkopplad hela tiden, annars börjar jag anklaga mig själv för att jag gör för lite saker. Ungefär så. Och även om jag inte alltid orkar göra något speciellt, så är det som om hela mitt inre skriker åt mig att jag måste ta tag i något. Och vet jag inte vad jag ska göra så får jag ångest och blir sjukt låg. Och jag får panik om något tar för lång tid, utan att jag kan påverka det. Då blir jag frustrerad och får ännu mer ångest. Min inre stress och otålighet triggas igång och gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det kliar i fingrarna, dunkar i huvudet och jag känner mig fången i min egen kropp. Det är så jag känner.

Ni som följer mig på YouTube, vilket jag i och för sig inte vet om någon överhuvudtaget gör, vet nog att jag inte har uppdaterat kanalen på väldigt länge. Faktum är att det senaste filmklippet jag lade upp är flera månader gammalt, närmare bestämt före jul. Visst har jag tänkt på det flera gånger, att det är dags att lägga upp något nytt. Det har bara inte blivit så på grund av många olika saker. Det har hänt så mycket, jag har mått dåligt och helt enkelt aldrig fått tummarna loss. Sen kan det också vara så att jag inte har vetat vad jag ska spela in. För ett tag sen var jag helt inne på att publicera ännu en egen låt på YouTube, men det har tagit emot. Nu har jag börjat fundera på om jag kanske ska prova att spela in mina dikter och publicera på YouTube. Då blir det i alla fall något nytt. Ibland har jag funderat på om jag kanske ska starta en YouTube-blogg och prata om saker istället, men jag vet inte om jag pallar. Det är nog inte riktigt min grej och helt ärligt så tror jag inte att det skulle locka så många att besöka min kanal. Jag vet inte riktigt varför. Det känns bara inte som om jag har så mycket spännande att prata om att det skulle bli bra. Men mina dikter kanske kan hamna på min kanal. Det är värt att testa i alla fall. På senaste har jag tänkt mycket på det. Jag har en specifik dikt som jag absolut skulle kunna tänka mig att publicera. Frågan är bara när jag orkar ta mig i kragen att göra det. Den senaste veckan har jag knappt ens orkat skriva på min bok, ännu mindre uppdatera bloggen. Det är hektiska dagar just nu. Så mycket som händer och så många nya intryck, tankar och känslor. Det är därför jag är så trött när jag kommer hem på eftermiddagarna, att jag bara vill slänga mig på sängen och slippa tänka. Min hjärna går på högvarv, från måndag till fredag, och när jag kommer hem är jag helt slut i huvudet. Det är knappt att jag har orkat skapa nya dikter ens. Det har hänt att jag har skrivit titeln till en dikt, men sen bara suttit och stirrat tomt på skärmen, innan jag raderar alltihop och går och lägger mig. Ja, ungefär så är det. Jag har rent utsagt kört fast och det är för att jag måste ha fokus på så mycket annat om dagarna, att jag inte pallar bry mig om någonting sen. Jag har även fått idéer till dikter, men sen aldrig riktigt orkat ta tag i det.

Så, kanske är det där med YouTube-poesi något jag tar tag i när jag får mer energi till saker och ting. Jag funderar på det i alla fall.

Jag tror att min bristande förmåga att kunna samla tankarna kring det kreativa är att jag på sistone har utvecklat en enorm rastlöshet och inre stress. Ibland känns det som om jag måste ha många bollar i luften samtidigt, för att liksom inte fastna i mig själv och min inre stress. Det är därför jag känner ett starkt behov av att träffa kompisar, den ena efter den andra. Det är därför jag mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt när jag tappar kontrollen över mig själv. Det är även därför jag måste träffa kompisar, för att jag inte ska känna mig så himla, himla ensam. En del människor försöker säga till mig att fokusera på en sak i taget, att jag borde koncentrera mig på det som är viktigast just nu. Det är bara det att det inte går. Inom mig tickar en sorts klocka, som kräver att jag ständigt är aktiverad och har folk runt mig, samtidigt som jag försöker hålla koll på allt annat. Skulle jag släppa fokus på något av det så skulle jag få panik. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är som om jag ständigt måste ha något att göra och vara uppkopplad hela tiden, annars börjar jag anklaga mig själv för att jag gör för lite saker. Ungefär så. Och även om jag inte alltid orkar göra något speciellt, så är det som om hela mitt inre skriker åt mig att jag måste ta tag i något. Och vet jag inte vad jag ska göra så får jag ångest och blir sjukt låg. Och jag får panik om något tar för lång tid, utan att jag kan påverka det. Då blir jag frustrerad och får ännu mer ångest. Min inre stress och otålighet triggas igång och gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det kliar i fingrarna, dunkar i huvudet och jag känner mig fången i min egen kropp. Det är så jag känner.