Mimmi Delux

Som många redan har förstått så känner jag mig ofta ensam och lever i ett så kallat socialt behov. Jag trivs verkligen inte med att vara ofrivilligt ensam, det är bland det värsta jag vet. Ändå tycker jag att jag är just ofrivilligt ensam alldeles för ofta och det suger verkligen. Jag vill ha vänner och jag vill vara social. Jag vill inte vara ensam, jag hatar det.

På lågstadiet var jag otroligt ensam och utanför. När jag bytte skola i fyran hade jag höga förhoppningar. Nu skulle jag äntligen få kompisar, massor med kompisar. Jag skulle få en självklar plats i gänget och jag skulle slippa känna mig så förbannat ensam, bortvald och förnekad. Det var nu mitt liv skulle förändras. Som jag såg fram emot det. Mellanstadiet skulle bli en ny och positiv vändning, det var jag säker på. Tyvärr blev det inte riktigt så. Jag fick några enstaka kompisar, men inte så många som jag hade hoppats. Dessutom träffades vi mest i skolan. Det var väldigt sällan vi sågs på fritiden, vilket jag tycker är synd. För mig är det ganska viktigt att jag får träffa mina kompisar privat, inte bara i skolan, på jobbet, eller helt enkelt på ett ställe där man måste ses, vare sig man vill eller inte.

När jag började gymnasiet hade jag dumt nog ännu större förhoppningar. Jag såg så fram emot gymnasiet, det gjorde jag verkligen. En del kanske trodde att det var skolarbetet och läxorna jag längtade efter. Äähh, inte riktigt va. Jag som alltid har hatat att plugga skulle aldrig någonsin komma på tanken att längta efter något sådant. Nej, det jag längtade efter var alla kompisar, fester och killar. I min fantasi skulle hela mitt liv förändras. Nu skulle jag ha en hel flock av polare runt mig och min mobil skulle i stort sätt aldrig vara tyst, för det skulle alltid vara någon som hörde av sig och ville ses. Så tänkte jag. När jag dessutom gick med i Aktiva Tjejer i Kristianstad tänkte jag att: "Nu så! Nu ska jag få kompisar". Men så gick det som det gick. Jag fick inte en enda polare på Aktiva Tjejer, och allt för få i skolan. Förmodligen berodde det på att miljön inte riktigt var anpassad för mig. Det var fullt av tjejer som alla pratade i mun på varandra och var allmänt högljudda, och där satt jag och kunde inte, hur mycket jag än försökte, delta i samtalet. Jag hörde ju inte alls vad som sades och kunde för mitt liv inte framstå som den sociala, roliga och pratglada tjej jag faktiskt är. Istället satt jag tyst och marinerade mig i ångest och utanförskap. Ångest över att jag inte lyckades agera som jag ville och att det alltid skulle vara så jäkla svårt för mig att hitta kompisar. I ärlighetens namn vet jag inte ens vad någon inom Aktiva Tjejer i Kristianstad hette. Än idag kan jag namnet på en, EN, tjej som gick där, plus ledarna. Sorgligt, men sant. Samma sak när jag åkte på läger. Jag hade starka förhoppningar om att träffa nya vänner, helst sådana som jag kunde fortsätta träffa även efteråt. Men varje gång kände jag mig enormt besviken när det var dags att åka hem, för att jag inte hade lyckats få en relation med någon, eller för att ingen som jag verkligen ville umgås med bodde i närheten. Det är mycket tack vare detta som jag har slutat åka på läger. Jag orkar inte längre se mitt hopp falla. Även om jag inte skulle anstränga mig för att knyta kontakten med någon, så känns det ändå väldigt ensamt att se att alla andra pratar, skrattar och har kul mest hela tiden, medan jag står i utkanten.

På sistone har jag insett att det här med kompisar är ungefär som med kärleken. Att hålla på och leta leder oftast ingen vart. Det kommer när man minst anar det. Jag menar, jag åkte egentligen enbart på läger för att skaffa nya kompisar. Detta gjorde att jag varje dag satt där och verkligen ansträngde mig till det yttersta för att alla andra skulle tycka om mig. Jag ansträngde mig för att alla skulle se upp till mig och vilja fortsätta ha kontakt med mig. Samtidigt gjorde jag allt jag kunde för att hitta den perfekta vännen och även det ledde till besvikelse. I mitt huvud har jag länge haft en bild av hur en riktigt bra kompis ska vara för att vi ska passa varandra, och aldrig hittar jag den personen när jag verkligen letar. Jag har med andra ord slutat åka på aktiviteter med olika organisationer för att leta efter vänner. Jag har insett att det inte är någon idé. Inte för mig i alla fall. Jag kan ju inte träffa någon, oavsett om det gäller vänner eller partners, på högljudda tillställningar som fester eller läger. Då hör jag inte tillräckligt bra och det är då jag sluter mig och blir tyst och blyg istället.

De senaste veckorna har jag märkt att jag har lättare att träffa nya vänner när jag känner mig mer avslappnad. Då kommer det mycket mer naturligt. Jag är inte på ett ställe för att träffa kompisar, men det blir så ändå. Jag kan börja prata med någon annan i min ålder med liknande intressen och tänker: "Wow! Vilken tjej/kille, definitivt någon som kan bli en vän när vi känner varandra bättre". Då försöker jag prata så mycket som möjligt med den här personen, så att vi i framtiden kan skapa en sorts vänskap. Det som jag tycker är svårt vid sådana här tillfällen, det är att jag ofta känner mig rädd att personen som jag mer än gärna vill utveckla en vänskap med inte känner detsamma. Personen i fråga kanske bara ser mig som någon de har råkat träffa och sen är det inget mer med det. Så jag försöker visa min absolut bästa, härligaste, roligaste, skönaste och mest omtänksamma och sociala sida, för att alla andra ska se mig som en eventuell framtida vän. Jag har låg självkänsla, det vet jag. Det är därför jag ständigt är rädd för att vara för mycket, men också att vara för lite. Jag vill ju inte tvinga mig på. Sådant kan bara sluta med att personen i fråga blir irriterad, obekväm och drar sig undan. Men jag vill verkligen framstå som härlig och rolig och att andra ska få en lika god uppfattning om mig som jag har av dem. Det har nämligen allt för ofta hänt att jag känner mig bortvald. Lite som om vissa inte ser mig som en kompis, utan mer som en bekant. Sådant gör mig alltid ledsen. Jag vill ju vara en kompis, inte en jäkla bekant. Jag vill vara en del av vänskapskretsen och jag vill att andra ska få en bra uppfattning om mig. Jag vill inte att mina kompisar mer ska se mig som en lillasyster än en vän. För så vill jag absolut inte bli sedd. Jag vill bli uppfattad som en god vän som man kan göra roliga saker och prata om allt med, inte som en jobbig lillasyster som hänger på av bara farten. Fattar ni hur jag menar? Det är svårt att veta vilka som verkligen vill inleda en vänskap och vilka som bara pratar lite då och då och sen går vidare och glömmer bort att de någonsin träffat mig.

I jakten på fler vänner, speciellt sådana som bor närmre och kan ses lite oftare än andra, har jag upptäckt att jag numera försöker ställa mig in hos alla som kan tänkas bli mina vänner och visar mitt absolut bästa jag. Jag menar inte att jag spelar teater och låtsas vara någon jag inte är. Jag försöker helt enkelt ge folk den bästa möjliga uppfattningen av mig och samtidigt slappna av och vara mig själv. Nu för tiden försöker jag inleda en vänskapsrelation med i stort sätt alla som jag tycker verkar roliga. Jag är rädd att missa en riktigt god vän eller tappa bort någon på vägen. Därför försöker jag verkligen göra allt för att upprätthålla vänskapen, samtidigt som jag (som vanligt) är sjukt rädd för att verka påstridig. Det är två saker som krockar. Jag vill ge ett så gott intryck som möjligt och försöker hålla kontakten, samtidigt som jag anstränger mig till det yttersta för att inte vara för mycket. För jag är livrädd att andra ska tycka att jag hör av mig för ofta, pratar för mycket eller uppfattar mig som konstig, för det kan i slutänden leda till att de drar sig undan och undviker mig.