Min bästis

Jag kan inte fatta att Sigge har varit här i två och ett halvt år. Tiden har gått så fort. För varje år som går blir bandet mellan oss starkare och vi blir allt bättre på att förstå varandra. Faktum är att jag kan uppleva att jag känner min lilla busunge mer och mer, ju längre tiden går. Jag har lärt mig att lyssna på honom och förstå vad han vill. Jag vet att när han krafsar med klorna i min säng på kvällen, innan jag har gått och lagt mig, så är det hans sätt att säga: "Nej mamma, nu är det banne mig dags att gå och lägga sig". Vi har fått ett så pass starkt band att vi till och med kan prata med varandra. Antingen så skäller han och jag svarar med ett liknande skall, eller så skäller han till och jag svarar något i stil med: "Nej". På så sätt blir vår kommunikation som ett sådant där tjafs som föräldrar och barn ofta har, när den ena säger "Nej" och den andra säger "Jo". Sigge tycker att det är roligt och fortsätter att skälla. Jag kan också tycka att det är roligt, en stund. Sen vill jag ha lugn och ro, men det vill inte busungen. Annars kommunicerar vi med kroppsspråk och blickar. Jag kan ju inte läsa av kroppsspråk på grund av min synnedsättning, men Sigge är så himla tydlig att jag vet exakt vad han vill. Ibland är det jag som får säga till folk att: "Ja men, han gör bara så där för att han vill detta och detta". För jag känner ju min hund vid det här laget och vet för det mesta vad han vill och inte vill.

Förra helgen hade jag en kompis hos mig. Strax innan hon kom fick Sigge fnatt och skällde oavbrutet. Jag märkte på hela honom att han kände på sig att något skulle hända, han visste bara inte riktigt vad. Det gjorde honom extremt uppspelt och busig.

Vissa mornar kör Sigge och jag ett morgonbus i sängen. Oftast gör vi det precis när jag är på väg upp med liften. Sigge tycker att det är jätteroligt, han älskar verkligen vårt morgonbus. Detta resulterar till att han ofta hoppar upp i min säng när jag precis är på väg upp, för då vet han att det snart är dags för lite bus. Sötisen.

Jag säger ofta till min mysvovve att han är min bästis. Ingen kommer någonsin att kunna älska honom mer än hans mamma. Han är verkligen mitt allt och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag kan inte i min vildaste fantasi komma på hur jag ens orkade stå uppbrett innan den här underbara vovven kom in i mitt liv. Han har verkligen förgyllt mitt liv och det är jag så tacksam för. Han älskar mig och jag älskar honom om hela mitt hjärta. Många gånger är Sigge den enda anledningen till att jag går upp ur sängen på morgonen. Jag märker också hur bra han känner av mig. Han kan komma fram till mig och hoppa upp med framtassarna på mitt ben, precis innan jag får ångest. Som om han känner på sig att det är bäst att göra något innan det bryter ut. Om jag är ledsen vill han gärna slicka bort mina tårar, eller ligga i min famn och värma mig med sin mjuka djurkropp. Om jag har gjort eller ska göra något jobbigt, som att gå på en begravning eller bryta mig ur ett förhållande, är det precis som om Sigge vet vad som är på gång och känner av min oro, nedstämdhet och ångest. Det är då han är som härligast. Samma dag som jag hade brutit upp med min senaste pojkvän, följde Sigge mig vart jag än gick och tittade på mig med en blick som sa: "Mamma, jag finns här om det är något". Samma sak när jag skulle på en jobbig begravning. Då var Sigge verkligen extra mysig och pussig, som om han förstod att jag var superledsen.

Sigge är den som finns där för mig när jag faller in i mina hemska svackor och ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ingen vän eller pojkvän i världen kan någonsin ta Sigges plats i mitt liv. Han hamnar alltid först och jag vet att han tycker detsamma om mig. Varför skulle han annars släppa fokus på allt annat och springa efter mig, så fort jag lämnar rummet? Det händer att även jag tappar koncentrationen på grund av honom. Det kan räcka med en hastig blick på honom för att det ska hugga till i hjärtat och man bara: "Åååh, så sjukt söt du är!"

Förut när jag inte riktigt förstod honom på samma sätt som jag gör nu tog jag illa upp när han inte längre ville sova i min säng på nätterna. Jag trodde att det hade med mig att göra och tog det väldigt personligt. Idag vet jag att det helt enkelt beror på att hans tjocka päls gör att han blir för varm uppe i sängen. Däremot tror jag att han hoppar upp till mig emellanåt, när han känner att han vill ha lite värme och kärlek. Jag märker bara inte det, eftersom jag sover då.

Min kärlek till Siggelito har gjort att jag till och med har skrivit en dikt till honom. En dikt med en riktig kärleksförklaring till min älskade bebis.

 

Min skyddsängel

 

Varje gång jag vaknar

Finns du där

Varje gång jag sluter ögonen

Finns du där

Varje gång jag går

Följer du efter mig

Du ser på mig

Med dina vackra, kloka ögon

Dina svarta ögon ser rakt in i mig

Din lilla, mjuka kropp värmer mig

Du ligger i min famn

Ditt huvud vilar mot mitt bröst

Du torkar mina tårar

Och intalar mig

Att allt kommer att bli bra

Din kärlek är villkorslös

Det finns ett starkt band

Som aldrig brister

En osynlig drivkraft

Som för oss närmare varandra

Vad som än händer

Älskar vi varandra, alltid

Jag vill inte leva mitt liv

Utan att du finns där

Jag är ingen utan dig

 

Kommentera här: