Ronja Rövardotter
När jag var liten var jag, som många andra barn, ett stort fan av Astrid Lindgren. Jag hade massor av filmer och böcker av henne och kunde varenda replik utantill. Det kan jag förresten fortfarande. Jag har alltid haft extremt lätt för att komma ihåg repliker i huvudet. Det har jag än idag. Skillnaden är att jag idag lägger in fler betydelser än jag gjorde när jag var liten. Om en replik eller en händelse i någon film eller bok fastnar hos mig, så är det nästan alltid något i det som får mig att relatera eller tänka på något. Det är det som gör att det fastnar.
I boken "Himlen måste sakna en ängel" av Linn Maria Wågberg använder hon sig mycket av just Ronja Rövardotter. Linn beskriver kanotolyckan under sonen Leos konfirmationsläger, som kunde ha kostat honom livet. Hon beskriver hur hon flera gånger har fått frågan hur hon egentligen har orkat ta sig igenom allt detta och att hon brukar svara: "Det finns inte så mycket annat att syssla med här". Ungefär som när Birk trillar ner i helvetesgapet och Ronja ropar: "Håll dig kvar!" Och Birk svarar: "Ja, det finns inte så mycket annat att syssla med här". Linn Maria Wågberg skriver också att hon gråter när hon läser Ronja Rövardotter för sin dotter, just när hon kommer till delen då Mattis sörjer Skalle-Per så hårt och skriker: "Han fattas mig så det skär i bröstet!" Ja, man kan enkelt uttrycka det som att även hon relaterar och fastnar för vissa repliker därifrån, och jag har precis upptäckt att jag faktiskt gör detsamma.
Jag kollade på Ronja Rövardotter igår kväll, för ungefär tio tusende gången. När jag satt i mitt vardagsrum och njöt av filmen, lade jag märke till att flera repliker fastnade hos mig och väckte tankar, minnen och framför allt starka känslor. Till och med mer eller mindre elaka repliker fick mig att tänka. Ett exempel är när Ronja och Birk träffas vid helvetesgapet för första gången och Ronja skriker i raseri: "Kommer du hit så ger jag dig en på trynet så näsan ryker av!"
Den repliken kan användas i flera sammanhang och syfta på olika saker. Det behöver inte alltid menas som ett hot mot en person, det kan vara en känsla också. Ångest, till exempel, eller andra jobbiga känslor eller sjukdomar. Hur ofta har jag inte velat skrika ut Ronjas replik åt min panikångest och be den fara åt pipsvängen? Även om det förstås kan finnas en person inblandad vid något sammanhang, så behöver det inte alltid vara så. Det är det jag menar med att det går att relatera till den repliken på flera sätt.
Så, många av de mer eller mindre elaka och grova replikerna går att relatera till, men också de kärleksfulla eller sorgsna. Man kan använda dem hur man vill. Och de elaka replikerna behöver som sagt inte nödvändigtvis användas mot en människa. Det kan lika gärna handla om en sjukdom som man vill bli frisk ifrån, psykiska terror, eller som i mitt fall, ångest och allmän psykisk ohälsa.
Det är jobbigt att leva med psykisk ohälsa, extremt jobbigt. Särskilt när man inte har lärt sig att hantera det. Då vill man bara slänga sig i väggen och ge fingret åt sitt inre krig. De dagarna då det är som allra värst vill man helst av allt bara skrika rakt ut som Mattis. Fast det gör man för det mesta inte. Lite kontroll och självbehärskning är ju alltid bra att ha. Fast nog hade det varit skönt ibland att göra som Mattis och bara vråla allt vad man kan. Då kanske trycket i bröstet hade lättat en aning, om man bara fick skrika ut det och kanske slänga något i väggen då och då. Men den där Mattis har verkligen ingen som helst självbehärskning och det är ganska bra att ha i dagens samhälle. Det är väl därför man försöker att inte göra som han, även om det hade varit sjukt skönt att få göra det lite då och då. Varför kan man inte ta hela ångesten och bara slänga den i väggen med full kraft? Då hade man ju sluppit den. Så skönt det skulle vara.
Jag gillar verkligen Ronja Rövardotter, även om jag har haft svårt att avslöja det för jämngamla. I tonåren skulle jag aldrig i livet avslöja något sådant. Då ville man ju alltid vara så himla cool. Fast just Ronja Rövardotter funkar för alla åldrar, även om den först och främst riktar sig till barn. Det är liksom ingen barnslig film, utan kan funka för vuxna också. Som barn tänker man ändå inte på dem olika replikerna. Egentligen är det rätt mycket i den filmen som man inte reflekterar över när man är liten, men som får en att tänka allt mer ju äldre man blir.
Så är det förresten med rätt många filmer. Man stöter ofta på en och annan scen eller replik som väcker tankar och känslor, även om man inte tänker på det första gången man ser filmen. Jag kan ärligt säga att de allra flesta filmer jag har liggande hemma hos mig berör mig på ett helt annat sätt idag, jämfört med hur det var förut. Även om jag kan hela filmen utantill och vet precis när och hur saker ska sägas, så händer det att jag nästan hajar till och tänker: "Shit, så där hade jag också kunnat säga. Exakt så skulle jag ha gjort". Även om jag sällan gör eller säger det som händer i filmen, så gör jag det inombords. Som om det bor en liten Ronja någonstans inom mig. En modig och stark Ronja, som krigar allt hon kan mot sina fiender och sjunger och dansar tillsammans med sina rövare. En Ronja som skriker åt alla idioter att fara åt pipsvängen, när jag själv inte finner mod att göra det. En frisk och stark Ronja, som kastar ner sin skinnrämm till mig när jag hjälplöst famlar på botten av helvetesgapet. Någon som faktiskt räddar mig och inte bara säger: "Håll dig kvar". Ronja är aldrig rädd. Jag däremot är livrädd. Varför måste det vara så? Det hade varit mycket enklare om jag kunde vara lika modig och tuff som hon.
Jag tror att det var boken av Linn Maria Wågberg och alla hennes beskrivningar av hur replikerna från Ronja kan användas, som gjorde att jag också började tänka mig in lite djupare. Jag gör ofta så när jag ser en film. Vrider och vänder på orden och funderar på vad de egentligen betyder. Det är inget jag gör riktigt medvetet, det bara blir så.
Jag har blivit mycket känsligare för filmer och böcker nu på senare år. När jag var i tonåren kunde jag se hur sorgliga filmer som helst, utan att egentligen bli speciellt ledsen. Idag bölar jag när jag ser en sorglig film, speciellt om jag känner igen mig. Det är ganska skönt, trots allt. Det är en lättnad att kunna känna igen sig så mycket och släppa fram känslorna. Den svenska filmen "Min lilla syster", till exempel. Nu för tiden får den mig nästan alltid att fälla några tårar. Både för att det är en mycket sorglig film och för att den får mig att relatera så sjukt mycket. Samma sak med "Jag saknar dig". De två är nog de sorgligaste, men också bästa svenska filmerna jag har sett. De rekommenderas starkt!