I lördags var jag på ett dop. Det var en av mina bästa vänners son som döptes. Det var otroligt vackert i kyrkan. Jag sjöng också. I all hemlighet hade jag valt att framföra "Av längtan till dig" med Kajsa-Stina Åkerström. Det var ingen mer än jag och kantorn som visste vad jag skulle sjunga. Jag ville att det skulle vara en överraskning.
Det finns ett skäl till att jag ville sjunga just den sången, vid just det tillfället. När jag var cirka 7 år och fortfarande kunde gå sjöng jag och min mamma den på ett dop. Det var egentligen bara tänkt att hon skulle sjunga, fast då blev jag sur.
"Jag vill också sjunga", muttrade jag tjurigt och skjöt trotsigt fram underläppen.
Ja, sagt och gjort. Hela vägen till kyrkan lyssnade vi på "Av längtan till dig" på hög volym i bilen. Jag lärde mig förstås refrängen direkt. Och så stod vi längst fram i kyrkan med vars sin mikrofon framför oss. Mamma och Mimmi. På den tiden nådde jag henne bara upp till midjan. Hon sjöng verserna och jag stämde in i refrängen. Vi berörde alla. Inte ett öga tort.
Idag, runt 20 år senare, valde jag att sjunga solo på den här lilla godingens dop. Just för att jag sjöng den när jag var liten ville jag göra om det igen. Det kändes liksom speciellt och extra fint. Jag hade övat och övat hemma med både Sigge och mina assistenter som publik. Dock hann jag inte öva med kantorn då det blev ganska stressigt på morgonen, men det gick ändå mycket bättre än väntat. Jag fokuserade bara på att sjunga rakt ut från hjärtat. Det fick bära eller brista. Jag behövde inte låta lika proffsig som Demi Lovato, för det var ju ändå själva känslan som räknades.
Min assistent filmade och självklart publicerade jag det på YouTube. Igår när jag kollade hade den redan hunnit få över 100 visningar. Kan ni fatta? 100 visningar på typ två dagar. Wow! Jag måste verkligen bli bättre på att uppdatera min YouTube. Har ju tänkt lägga upp videos hur länge som helst. Måste ta tag i det när allt annat runt omkring har lugnat ner sig en aning.
https://www.youtube.com/watch?v=YP8v4dfQqjM
