Varför måste man egentligen vara som alla andra?
Jag har vid upprepade tillfällen fått frågan varför man måste vara som alla andra, egentligen? Allt eftersom jag så ofta säger att jag vill vara som alla andra.
Sanningen är att jag inte riktigt menar det som det ofta tolkas. Jag vill inte vara exakt på pricken som alla andra, för hur kul är det? Om alla människor var exakt likadana, skulle man ju inte kunna intressera sig för en viss person. Det hade varit mycket svårare att veta vem man vill vara kompis med eller mer än så. Om alla var likadana skulle det minst sagt bli tråkigt.
Så jag menar inte att jag vill vara precis som alla andra, göra som alla andra och se ut som alla andra. Jag menar mer att jag vill kunna fungera som vilken normal 23-åring som helst och kunna göra sådant som andra i min ålder gör, i alla fall om det är något jag är intresserad av. Jag vill också kunna gå ut och festa, vara tillsammans med mer än en kompis, resa med kompisar och mycket mer. Jag vill känna mig normal och då och då kunna glömma bort att jag har en funktionsnedsättning, mer eller mindre. Visst behöver jag hjälp, men ofta önskar jag att det var det enda som behövde påminna mig om min funktionsnedsättning. Jag vet ju hela tiden att jag sitter i rullstol och har en dövblindhet, fast jag vill inte behöva tänka på det och påminnas om det hela tiden. Det är därför jag numera helst inte vill svara på frågor om varför jag sitter i rullstol, så länge det inte är någon som måste veta det. Det påminner mig bara om att jag faktiskt inte är som alla andra, även om jag skulle vilja. Jag har redan fått den frågan så sjukt många gånger och nu orkar jag inte upprepa samma svar fem miljarder gånger. Samt att det känns lite som om vissa människor bara ser min rullstol och inget annat. De verkar inte vara intresserade av mig som person, utan det är just anledningen till min funktionsnedsättning som de är ute efter. När jag väl har svarat på frågan så blir det oftast typ: "Jaha, då vet jag, hejdå". Som om de bara kommer fram och frågar och sen sticker de. Då tänker jag ofta: "Jaha, är jag ingenting mer än en rullstol? Är de inte intresserade av något annat med mig alls?" Därför har jag bestämt mig för att undvika att svara på den frågan, om jag inte är absolut tvungen. I alla fall så länge det inte är en intressant person som vill veta mer än så.
Jag har till och med fått höra att det är mycket svårare för personer i rullstol att ha ett förhållande. Alltså, what?! Det måste vara bland det dummaste jag har hört i hela mitt liv, någonsin. Vi i rullstol eller med andra funktionsnedsättningar har precis lika stor rätt till kärlek som alla andra. Det behöver inte ens vara ett dugg svårare för oss att vara ihop med någon. Om det är något som gör det svårt, så är det den där korkade fördomen, för det stämmer inte. Jag har haft många pojkvänner och det har de allra flesta av mina rullstolsburna kompisar också. Visst kan det vara svårare för vissa människor med mycket omfattande svårigheter att kunna vara 100 procent privata och intima med en partner, men omöjligt är det aldrig. Om man bara hittar rätt sätt, så lovar jag att det fungerar.
När jag var liten ville jag inte vara speciell. Jag såg det som något negativt. Som om jag var speciell på grund av min funktionsnedsättning och det ville jag inte vara. Det tog mig flera år att begripa att begreppet speciell kan vara något väldigt positivt.
Idag vill jag vara unik, men inte för att jag är rullstolsburen. Jag vill vara unik för att jag är jag. För att jag skriver böcker och låtar, bryr mig om andra människor och kämpar trots livets hinder. Jag vill inte att min funktionsnedsättning ska bidra till att jag är speciell. Bara när jag skriver min självbiografi och delar med mig av min unika historia. Men annars vill jag vara som en normal ung tjej. Jag kanske inte kan göra exakt allt som icke funktionsnedsatta kan, men så mycket som möjligt i alla fall. Jag vill vara speciell på grund av min personlighet, inte för det faktum att jag råkar ha en liten funktionsnedsättning. Allt jag vill är att kunna ha ett så normalt och fungerande liv som möjligt. Det är allt.
Så nej, jag begär inte att vara en sorts kopia av någon annan. Jag kör min egen stil. Däremot vill jag inte vara allt för olik, på grund av att jag har vissa svårigheter.
Min funktionsnedsättning syns inte på utsidan. Förutom rullstolen och hörapparaterna, förstås. Och allt det där privata, som ändå bara behöver synas för dem som ska hjälpa mig. Men innerst inne är jag exakt som vilken 23-årig tjej som helst. Jag har inga problem med att tänka och förstå. Bara när det är mycket oväsen och saker och ting händer för snabbt, så jag inte hinner uppfatta vad som sker. Fast då handlar det egentligen inte om att jag inte förstår, utan att jag inte hör och ser. Hur tusan ska jag kunna uppfatta vad som sker, om jag varken hör eller ser? Annars är min hjärna och resten av kroppen en helt normal 23-åring. Det är bara lite begränsat, då jag behöver hjälp med en del och inte kan vara i för stökiga miljöer.
Skolan, framför allt grundskolan, var en tortyr för mig. Jag hatade att vara i koridoren och matsalen, för där var det alltid så sjukt mycket liv och oväsen. Dagens skolbarn och ungdomar nöjer sig ju aldrig med att prata i normal samtalston, utan de måste skrika så att hela skolan ska höra dem. Inte undra på att jag helst lyssnade på musik i mina hörlurar i koridoren, för att öronen inte skulle skrumpna ihop av allt oväsen. Det gör jag fortfarande. Sätter på mig hörlurar och försvinner in i musikens eller ljudböckernas värld, om det är för stökigt runtomkring. Åtminstone om jag inte behöver engagera mig i det som händer, eller bara inte vill att det ska se konstigt ut att jag sitter med hörlurar. För musiken ger mig lugn. Den hjälper mig att inte bryta ihop i en ångestattack när det är för högljutt.
Helst av allt undviker jag allt för stökiga miljöer då det blir mycket svårare för mig att kommunicera. Problemet är bara att många sociala sammanhang brukar vara just på platser då det är högljutt. Ibland känns det nästan som om folk trivs bättre med att umgås när det är andra pratande och skrikande människor runtomkring. Jag fattar inte riktigt varför. Vad är det för fel med att bara sitta och prata, fika eller spela spel hemma hos någon? Om man tycker att det blir för tyst kan man ju bara sätta på lite musik eller något. Det brukar jag göra. Fast jag fattar varför folk hellre går ut på krogen, än tar ett glas vin hemma. Det skulle jag också göra. Av egna erfarenheter vet jag också att det här med att dricka vin hemma för sig själv aldrig är samma sak som att göra det ute. Ok om man har en kompis hemma och dricker tillsammans, men att göra det helt själv blir mest tråkigt och ensamt.
Jag kan fortfarande önska att jag kunde ta en eller flera kompisar och ha en utekväll på krogen. Särskilt när jag så ofta får höra om andra gäng som gör det. För mig blir det mycket svårare. Inte bara för att det är högljutt och stökigt och svårt för mig att höra. Den biten går ju alltid att fixa med teckenspråkstolk, assistenter som kan teckenspråk eller väldigt tydligt tal. Nej, det som gör det mest svårt är att jag tyvärr inte har så många "festpolare". De vill helt enkelt inte göra sådant. Det hjälper inte att jag förklarar för dem att de faktiskt inte behöver dricka sprit och bli fulla, de kan dricka läsk eller vatten om de så vill. Det brukar inte funka ändå. Jag vill ju inte tvinga dem, om de inte tycker att sådant är roligt, men jag önskar ändå att jag hade någon vän som gillade att göra det. För jag gillar det ju. Fast om jag någon gång skulle lyckas övertala en eller flera kompisar att följa med ut och festa, eller resa, så skulle det få mig att känna mig mycket mer normal. Då skulle jag känna mig som en 100 procent vanlig 23-årig tjej, med ett helt normalt liv. Det är allt jag vill. Att känna mig normal och göra, leva och fungera som alla andra.