Ibland undrar jag om jag lever med en sorts kontrollbehov. Kanske är det därför jag får sådan panik när jag inte fattar vad som händer. Min hjärna inbillar sig att något är fel. Att något är på väg att gå åt helvete. Att jag inte kommer hitta dit jag ska, eller något annat hemskt. Det är skitjobbigt att ha det så, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det sitter lite i min personlighet. Och så hör det såklart ihop med min panikångest och ständiga stress, samt att jag har svårt att lita på andra människor. Då blir det ännu svårare.
Vad händer när jag tror att något är fel, att det inte funkar eller att jag inte kommer hitta dit jag ska? Det enklaste sättet jag kan förklara det på är att jag liksom spårar ur. Jag får panik, helt enkelt. Jag tror att jag känner något slags behov av att rädda situationen. Jag vill göra så att det blir rätt, men det kan jag inte alltid. Då blir paniken ännu mer påtaglig. Jag känner mig så sjukt hjälplös, och ännu värre blir det när jag inte kan göra något åt det. Då blir jag plötsligt maktlös också. Jag kan inte alltid hjälpa det. Tror att min hjärna bubblar över och går i baklås när jag upplever kontrollbrist.
Ok, nu får ni inte tro att jag är ett sådant där jobbigt kontrollfreak. Jag är inte kontrollberoende på det sättet. Inte så att jag har ett behov av att kontrollera min omgivning. Jag vill bara ha koll på min egen vardag. Veta att saker och ting fungerar som det ska. I så gott som hela mitt liv har jag upplevt att jag inte alltid har koll på mitt eget liv. Inte på det där självklara sättet som andra har. Jag har nästan alltid haft någon vuxen vid min sida som ser till att jag gör vad jag ska, på rätt tid och plats. Föräldrar, assistenter och skolpersonal. Vuxna har alltid talat om för mig vad jag ska göra, och jag har inte haft så mycket att säga om saken. Jag tror att det är därför jag drabbas av en sådan kontrollinstinkt. Jag vill veta att allting i min vardag fungerar på rätt sätt. Det är väl inte så konstigt? Jag har ju inte alltid samma koll på vardagen som andra icke funktionsnedsatta människor har. Det handlar inte bara om att jag behöver hjälp att förflytta mig. Inte heller att jag tvingas ha främmande händer på dem mest privata delarna på kroppen. Nej, det är något annat som skaver. Det faktum att jag inte ens kan genomföra ett 100 procent smärtfritt toalettbesök, eller gå hem till mina föräldrar helt själv. Bara sådana saker. Saker som är självklara för andra, men som kan vara jätteknepiga för mig. Det tar enormt mycket energi. Jag blir bara så stressad när saker och ting inte fungerar. Jag har svårt att förlita mig helt och hållet på mina assistenter. Saker som hänt förut kommer upp till ytan och gör sig ohjälpligt påminda. Mitt psyke flippar ur. Stressen tar över hela min kropp och gör att jag helst vill krypa ur mitt eget skinn. Tänk om man faktiskt kunde göra det. Om man liksom kunde krypa ur sin egen kropp, bara för en stund. Bara tills allt har lugnat ner sig. Sen kan man krypa in igen och fortsätta att köra på. Gud, vad skönt det hade varit!
Jag har ju skrivit att jag försöker fylla min kalender med kompisträffar, fester osv. Det är dels för att stilla min rastlöshet och känslan av ensamhet, men jag tror samtidigt att det bottnar lite i mitt kontrollbehov. Att jag vill ha koll på vad som ska hända, liksom. Att jag vill veta att det händer något. Jag brukar säga att jag vill få ordning på mitt liv. Det kan betyda många olika saker, beroende på vid vilket tillfälle jag säger det. Jag vill bli något. Något alldeles speciellt. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska komma dit. Det är också störigt, för det innebär ju att jag inte vet hur jag ska uppfylla min önskan. Jag behöver inte bara ett mål. Jag behöver vägledning också. Dvs, instruktioner. Sen vet jag ju att det inte alltid finns några instruktioner. Det är där jag måste försöka släppa på kontrollbehovet och tänka att: "Det som ska hända, händer. Förr eller senare". Det är dock inte alltid så lätt. Jag blir lätt stressad när det inte händer något, för då kan jag inte planera. Vad jag inte vet är att det kanske pågår saker utan min vetskap. Alltså, att det kanske pågår en plan. Bara det att informationen inte kommer fram till mig, förrän allting är 100 procent klart.
I hela mitt liv har jag haft en dröm. Att komma ut med min kreativitet. Att hitta mig själv och samtidigt bli något riktigt stort. När jag var liten uttryckte jag det som att jag ville bli känd, men jag ser det inte riktigt på det sättet längre. Inte enbart i alla fall. Jag vill bara komma ut med mitt författarskap, konst och kreativitet. Vill nå ut till andra och att andra ska läsa mina böcker, köpa mina tavlor osv. Till hösten ska jag verkligen försöka anordna en vernissage. Det är något jag har tänkt på länge och nu tänker jag banne mig ta tag i saken. Och så arbetar jag ju för fullt med min självbiografi. Allt för att den ska bli utgiven någon gång. Jag vill inte sitta här som en oviktig amatör och behålla alla mina kreativa talanger för mig själv. Det känns inte värt det. Varför ska jag sitta här i min egen lägenhet och fylla datorn med böcker, dikter och berättelser, samt ha lägenheten full med tavlor och annat kreativt material? Varför inte satsa på det istället? Det är min fråga.