Fången
FÅNGEN I MIG SJÄLV
Ingen förstår
Ingen lyssnar
Ingen verkar villig
Att höra på det jag har att säga
Jag försöker verkligen
Försöker göra mig hörd
Skriker ut min frustration
Tills min röst är öm
Gråter ut min förtvivlan
Tills alla tårar har torkat
Jag försöker och försöker
Angdas tungt av ansträngningen
Men jag kommer ingen vart
För ingen lyssnar på mig
Ingen kan höra mig skrika
Jag är fast i mig själv
Fången
Fängslad
Och jag hittar inngenm väg ut
Så jag anförtror mig
Till det enda jag har kvar
Ångesten river i mig
Får abstinensen att öka
Längtan är så påtaglig
Det är som ett starkt sug
Som hotar att sllita mig i stycken
Behöver bara anförtro mig
Till en enda liten grej
För ingen lyssnar på mig
Nej, ingen lyssnar på mig
Ingen alls
Hur är det egentligen att brottas med psykisk ohälsa, ha en funktionsnedsättning och vara beroende av personlig assistans dygnet runt samtidigt? Hur är det att känna sig fången och ibland vara mer eller mindre tvungen att göra samma saker som vissa andra i ens omgivning, för att man varken har kraft eller möjlighet att vända sig åt ett annat håll? Hur är det att alltid känna sig ohörd? Att gång på gång försöka uttrycka sina känslor, bara för att bli totalt missförstådd. Att då och då råka såra någon man älskar, för att man inte vet vad man ska säga och därför säger helt fel istället. Att jämt och ständigt kämpa för att formulera de rätta orden, utan att någonsin hitta dem. Kan ni förstå hur det känns? Nej, tänkte väl det. Låt mig förklara så noggrant och välformulerat jag bara kan.
Ibland känns det som om jag är inträngd i ett hörn. Som om jag ständigt kommer i kläm. Alla andra kräver saker av mig, medan jag sitter där som en fånge, som bara väntar på något bra tillfälle att bryta mig loss. Jag kan verkligen inte förklara varför jag beter mig som jag gör i olika sammanhang, och omgivningens påfrestande och krävande sätt gör ingenting lättare. Om jag mår dåligt, så mår jag dåligt. Så är det bara. Sen varför jag mår dåligt är en annan sak. Jag behöver lugn och ro för att trassla ut tankarna och kunna sätta ord på dem. Ibland kan människor i min omgivning ha ett väldigt stressande sätt att kräva att få veta vad det är som är fel. De överröstar mina egna tankar, genom att först göra klart för mig att de tycker att jag har betett mig "omoget" och sen göra allt för att tvinga fram någon typ av förklaring. En förklaring som jag inte har, men ändå försöker pressa fram. Men de som går emot mig verkar bara bli mer och mer upprörda, vad jag än säger. Orden: "Jag lyssnar och förstår vad du säger", är inte värda ett skit om man inte menar det. Tänk dig själv. Du sitter redan i en position som gör att du just nu inte kan komma någon vart, (till exempel i en rullstol). Du känner dig oförstådd och orättvist behandlad. Personen/personerna framför dig "trycker in dig mot väggen" genom att tala om för dig hur fel de tycker att du har, hur omogen du är och att du inte har rätt att känna som du gör. Du blir förtvivlad och känner ett desperat behov av att förklara dig, men det är ändå ingen som lyssnar. Och när du försöker lite till blir det bara fel och allting blir totalt kaos.
Så känns det. Precis just så. Ibland tror jag inte att det finns någon som verkligen förstår mig. Inte på riktigt. Det är svårt att förklara, men det är precis som att jag har så mycket mer inom mig än någon människa känner till. Så många traumatiska minnen och jobbiga upplevelser. Så mycket sorg, smärta, ångest och rädslor. Och nej, jag har inte "valtt" eller "tillåtit" dessa upplevelser att påverka mig negativt. Ingen människa väljer att må dåligt. Hade man kunnat det, så hade ingen någonsin mått dåligt. Då hade psykisk ohälsa, depression, ätstörningar och fysiska sjukdomar inte existerat.
Något som jag har kommit underfund med på sistone är att jag är oerhört rädd för att bli ifrågasatt. Om jag upplever att jag blir ifrågasatt och oförstådd, går jag automatiskt in i försvarsläge och blir mer och mer frustrerad och uppretad. Jag begär inte att alla ska tycka samma sak som jag. Jag försöker inte heller locka över någon på min sida. Allt jag så desperat strävar efter är förståelse. Får jag inte det, kan det sluta med att jag bryter ihop. Det handlar inte om att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Tvärtom. Jag vill bara att någon enda människa ska lyssna på mig. Om jag istället får höra att jag tänker fel, känner fel, uppträder fel... Ja, det är då desperationen och frustrationen tar sig uttryck i känslomässiga sammanbrott. Då kan människor i min omgivning uppfatta mig som arg, men det stämmer inte. Jag är verkligen inte arg. Inte alls. Jag känner mig bara så sjukt pressad och stressad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är varken en överdrift eller en metaforisk formulering. Det är precis så jag känner, på alla plan. En stark klaustrofobisk känsla kommer över mig och får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Eller ännu hellre, vända tvärt på klacken (den där klacken som jag inte ens har) och fly för mitt liv. Bort, bort, bort! Fortare, fortare, fortare! För jag klarar inte av konflikter. Klarar inte av att bli intensivt ifrågasatt. Inte när det gäller känsliga saker av något slag. Det har säkert med min inre stress att göra. Jag känner ett starkt behov av att försvara mig, men när jag väl gör det blir jag missförstådd och feltolkad. Så jag gör ett desperat försök att förklara, men då är det som om hjärnan går i baklås och alla orden sviker mig. Till slut står jag där, som en naken och darrande kattunge i kylan. Samtidigt fortsätter mina motståndare att trycka upp mig mot väggen, medan de själva pressar på från olika håll och skriker i mitt öra. Ungefär så känns det när ingaen vill lyssna och förstå mig. Det är då det blir närmast olidligt att sitta fast i en rullstol. Att inte kunna resa sig upp och gå därifrån när situationen blir ohållbar. Jo, visst. Jag kan ju alltid ta någorlunda kontroll över rullstolen och förflytta mig till ett annat rum. Problemet är att det aldrig går att komma iväg fort nog. När jag får den sortens panik så vill jag fly. Med andra ord så vill jag komma iväg snabbt, utan att behöva slösa ännu mer energi på att be om hjälp.
Det här handlar inte om att jag råkar sitta i rullstol. Inte egentligen. Det är inte själva rullstolen det är fel på. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska ta mig till när flyktkänslorna fullkomligen överrumplar mig. Jag måste liksom göra av kroppen någonstans. Det är precis som om det är något fysiskt (eller, kanske egentligen psykiskt) som hindrar mig från att sitta kvar i rullstolen och göra ingenting. Något måste jag göra. Klättra ut genom fönstret, kasta mig ut genom dörren, slå sönder något, kasta mig raklång på golvet och skrika rakt ut... Ja, vad som helst. Den glödheta och oövervinnliga paniken får det att spritta i hela kroppen på mig. Jag blir desperat, helt enkelt.
Jag undrar ofta om det egentligen finns en enda människa som verkligen känner mig, på riktigt. Ibland känns det inte så. När ingen förstår vad jag försöker säga, inte vill ta in hur jag mår eller tar mig på allvar när jag försöker berätta saker. Viktiga saker. Ni kanske tror att ni känner mig och vet hur jag fungerar. Kanske tror ni till och med att ni vet hur min ångestproblematik fungerar, men det gör ni inte. Tro mig. Det är så fruktansvärt mycket som ligger under ytan. Sådant som jag är rädd för att släppa fram, eller bara inte kan sätta ord på. Jag har så många rädslor inom mig. Rädslor som jag aldrig har fått chansen att bearbeta. Ibland kommer allting upp till ytan. Det kan komma i samband med händelser som triggar mig. Ibland kan det kanske uppfattas som att det enbart är en enskild händelse som utlöser reaktionen, men så är det sällan. Ofta har jag haft känningar av ångest redan tidigare. Jag har bara dolt det för omgivningen. Hållit känslorna inom mig. Att andra tror att den där enskilda händelsen är den enda orsaken till irritationen eller ångestattacken, beror allt som oftast på att det är först då man får se reaktionen. För då klarar jag inte längre av att knipa igen munnen och hålla alltihop inom mig, även om jag verkligen försöker. Det blir helt enkelt för mycket, för svårt och alldeles för tungt att bära.
Det finns mycket att skriva kring det här ämnet, men nu har detta inlägget redan blivit allt för långt. Därför tänkte jag avsluta med en av dem senaste låtarna av min stora idol och förebild, Demi Lovato! Det skulle kunnat vara jag som skrev texten till "Anyone". Den berör mig så otroligt mycket. Just det där med att ingen lyssnar osv, det relaterar jag starkt till mig själv. Jag rekommenderar er alla att lyssna, både på texten och musiken. Den är bara bäst!