Du som mår dåligt - du är inte ensam
Det är verkligen inte någon nyhet att väldigt många människor mår dåligt. Psykisk ohälsa blir allt vanligare och vi är allt fler som drabbas. Oftast är det unga människor som blir drabbade, men självklart finns det äldre med psykiska besvär också. Så gott som alla människor i dagens samhälle har en god vän, familjemedlem, släkting, kollega, klasskamrat eller granne som kämpar med någon form av psykisk ohälsa. Det är verkligen något som kan drabba vem som helst.
Jag tycker att det är viktigt att lyfta det ämnet och sprida kunskap och förståelse om psykisk ohälsa. Det är viktigt för alla som mår dåligt att förstå att vi inte är ensamma. För ibland känns det verkligen så. Som om ingen annan bär på samma jobbiga tankar eller får samma typ av ångest. Visst, vi kanske inte direkt känner någon som får ångest av precis samma anledningar som vi, men ofta finns det någon som gör det, bara att vi inte vet vilka de är. Ibland måste man vara i samma sits för att fullt ut kunna förstå. Oftast kan man inte räkna med att någon som inte alls befinner sig i samma situation ska kunna sätta sig in i situationen.
Så är det egentligen med allt här i livet. Man kan alltid tänka sig hur det är för någon, men man kan inte helt förstå förrän man är med om det själv. Samma sak när det gäller psykisk ohälsa. Jag kan tycka att det är lättare att prata med andra som också mår dåligt. Man känner sig mer förstådd då.
Det finns så många olika typer av ångest och alla är lika viktiga. Ingenting är rätt eller fel, äkta eller fejkat. All ångest är "riktig ångest", oavsett hur stark den är eller vad som utlöser den. En gång på gymnasiet fick jag höra att jag inte hade "riktig" ångest, bara för att anledningen råkade vara att jag hade ett prov inom idrott, som verkligen inte är mitt bästa ämne. Klart att det också är ångest. Vissa verkar tro att ångesten bara är "riktig" om den kommer konstant, med eller utan anledningar, men så behöver det inte alls vara. Ångest är oftast väldigt kraftig oro och rädsla och den är aldrig fejkad eller oriktig, bara för att den inte kommer varje dag. Så man kan aldrig säga: "Om du är orolig inför ett prov så är det ingen riktig ångest". Jo, det är det. Särskilt med tanke på hur många det är som faktiskt mår dåligt i skolan och skolmiljön. Somliga går typ in i väggen på grund av skolstressen. Det gjorde inte jag, men jag kan säga att jag konstant kände en tyngd på axlarna under min gymnasietid. Vissa mornar orkade jag knappt släpa mig upp ur sängen och ta mig till skolan, för jag mådde för dåligt. Jag minns att jag hatade när läraren för klassen som skrev för skoltidningen alltid skrev i sina instruktioner: "Deadlinen är absolut och definitiv". Det lät så jäkla stressigt. Det räckte med att hon skrev datum för deadline, då visste vi ju det. Det kanske fanns anledningar till att hon skrev så, men jag mådde otroligt dåligt av det. Jag valde frivilligt att skriva för skoltidningen och ibland tänkte jag bara: "Herregud, vad har jag gett mig in på?" För att jag älskar att skriva, givetvis, men all stress jag kände gjorde att det till slut inte var kul längre. Varenda vecka hade jag bara tankar på det i huvudet och det blev svårt att ens ta sig dit. Det var förstås inte bara det ämnet som gjorde att jag mådde dåligt, det var bara ett exempel. Det ämnet hade jag bara under mitt sista år och jag kände mig stressad under nästan hela min gymnasietid. Jag tror att många som går i skolan kan känna igen sig i min känsla, oavsett om det gäller ett speciellt ämne eller allt med plugget. För skolstressen och pressen blir allt hårdare. Så gott som alla mina vänner och bekanta som fortfarande går i skolan nämner att de känner sig sjukt stressade.
Jag har mått psykiskt dåligt så länge jag kan minnas. Det är svårt att säga när det började, men jag skulle gissa på början på högstadiet, eller kanske lite tidigare. Men det var inte förrän någon gång på gymnasiet som jag reflekterade över det. Det var då det drog igång på allvar, så att säga. När jag först fattade att jag led av ångest så blev jag rädd, för det var något nytt för mig. Jag vet att jag en kväll ringde hem till min pappa i ren panik och bara: "Jag har ångest! Vad gör jag? Tänk om det aldrig går över". Så tänker jag fortfarande ibland, att det kanske aldrig ska gå över. Fast egentligen vet jag att det gör det. I alla fall för stunden. Själva ångesten kommer jag nog alltid att bära med mig, men det går att lära sig att leva med det.
Det är viktigt att våga prata om och lyfta psykisk ohälsa, för att man ska förstå att man inte är ensam. Ofta när jag får en riktigt kraftig ångestattack av någon anledning, känner jag mig dum för att jag reagerar så starkt på det lilla. Detta gör att jag inte alltid vågar berätta varför jag känner som jag gör, av rädsla för att framstå som knäpp. Jag blir rädd att få höra från min omgivning: "Äh, det där. Det är ingenting". Sen vet jag att alla reagerar olika starkt på saker. Det som är enormt stort och ångestframkallande för mig kan upplevas som litet för andra, eller tvärtom. Det vet jag ju. Men det är inte direkt något man vill höra. Jag menar, det är en sak om någon säger: "Jag vet inte hur det känns för dig, för jag reagerar inte själv på det". Men det är en helt annan sak att höra att man är dramatisk, löjlig eller patetisk som känner som man gör på grund av något så "litet" och "obetydligt". Något som är helt obetydligt för dig kan vara asjobbigt för mig och tvärtom. Om man redan har fått höra att det är dumt att reagera på något, börjar man till slut tro på det själv och då vågar man aldrig mer berätta hur man känner, vilket bara skapar ännu mer ångest.
Exempelvis gällande assistansen. Allt för ofta vågar jag inte öppna mig och berätta att jag har ångest över något inom min assistans, för jag får en stark känsla av att jag inte borde känna så här och att ingen kommer att ta det på allvar. Allt som ofta visar det sig att jag har oroat mig helt i onödan. Jag har gått runt och inte vågat öppna mig, men när jag väl gör det så är det ingen som tycker att jag är puckad. Alla har ju rätt till sina känslor. Trots det så upprepar det sig alldeles för ofta. Jag får stark ångest och vågar inte öppna mig, vilket bara ger mig dubbelt så mycket ångest som kan sluta med en panikattack. Och när jag väl samlar mod och motvilligt berättar hur jag känner, då är det ingen som tar illa upp. Men trots att jag vet att det brukar bli så, finns rädslan ändå kvar. Jag kan inte skaka av mig den.
Jag hatar ångest. Det är ett rent helvete. Men det finns något positivt också. När jag skriver mina böcker, använder jag mig mycket av min ångest. Nu för tiden brukar mina karaktärer nästan alltid lida av ångest och psykisk ohälsa. Det är ett sätt för mig att bearbeta det. Jag kan även bearbeta händelser som har påverkat mig hårt, genom att ta med något liknande i boken. I mina böcker finns det alltid något som kommer från mig själv och mitt eget liv.
Jag ska börja skriva en ny bok med ett svårt och viktigt ämne. Jag har aldrig kunnat skriva om det förut, men det tänker jag göra nu. Även det är något som jag själv upplever. Jag går inte in på det nu, för nu har det här inlägget redan blivit långt.
Till alla er (eller snarare oss) som mår dåligt, glöm inte att vi aldrig är ensamma! Det finns alltid någon med samma problem!