Förbannade ensamhet
Det här med ensamhet är ett stort problem för mig och säkert för många andra också. Vissa människor tycker att det är skönt att vara ensamma. Visst, ibland kan det vara skönt att bara få vara för sig själv, men inte om det är bekostat på ens mående. Det vill säga, när ensamheten får en att må dåligt så är det inte alls skönt längre, det är bara deprimerande. Då börjar man underskatta ensamheten och sakta men säkert brytas ner av det.
Det är stor skillnad mellan att vara ensam och att känna sig ensam. Jag känner mig inte alltid ensam, även om jag sitter själv vid min dator. Vissa saker måste jag göra ensam. Till exempel skriva på min bok, blogga eller skriva en låt. Även lyssna på ljudböcker eller poddar måste jag göra själv, för sådana saker går det inte att göra tillsammans med andra. Inte för mig i alla fall. Men då har jag valt att vara ensam och då mår jag därför inte dåligt av det. Fast när jag känner mig ensam, då är det ingenting jag har valt och heller ingenting jag kan uppskatta. På så sätt kan man skilja på att vara fysiskt ensam och att vara det psykiskt. Bara för att man är fysiskt ensam, så behöver det inte betyda att man är det psykiskt, eller tvärtom. Det är när man känner sig ensam som man är det psykiskt, för det är då det känns i hjärtat och i själen.
Jag är i ett socialt behov, tror jag. Jag måste ha människor omkring mig och känna att jag har folk att umgås med när jag känner för det. Annars mår jag så fruktansvärt dåligt. Vid vissa sammanhang kan jag känna mig stressad över att inte ha någon att vara med. På nyår, till exempel. Nyår är ju så himla socialt. Det är verkligen inte alla som spenderar nyårsafton tillsammans med någon, men det är oftast folk som verkligen inte har någon att vara med, eller folk som av någon anledning inte vill fira nyår. Eller människor som mår så dåligt, att de inte kan eller orkar. Jag däremot skulle må extremt dåligt psykiskt om jag en enda nyår tvingades vara helt själv. Och då menar jag inte utan assistent, för det lär jag ju aldrig bli. Men jag står inte ut med tanken på att enbart fira nyår med en assistent, utan vare sig kompisar eller släktingar. Visst kan jag umgås med mina assistenter, men det är inte alls samma sak som att vara med kompisar. Därför känner jag varje år ett slags behov av att hitta någon att vara med på nyår, vilket inte alltid är så lätt. Skulle min nyårspartner bli tvungen att ställa in, vilket faktiskt är precis vad som har hänt nu, drabbas jag av stor stress och ytterst motvilja över att behöva vara ensam. För jag klarar verkligen inte av att fira in ett nytt år ensam. Seriöst, det gör jag bara inte. Jag är rent utsagt livrädd för att behöva vara ensam på nyårsafton. Blotta tanken gör mig alldeles matt av motvilja. Att behöva sitta ensam hemma som en deprimerad elefant på nyårsafton är verkligen inget jag har någon som helst lust att utsätta mig själv för. Inte nu i alla fall. Möjligtvis när jag blir gammal och inte pallar fira, men definitivt inte nu. No way, never in the life!
Jag är sååå rädd för att behöva fira nyår ensam och det är därför jag alltid försöker vara ute i jättegod tid. Redan på hösten, eller kanske till och med i slutet av sommaren, försöker jag kolla om någon kan och vill fira in det nya året tillsammans med mig. Annars får jag bara mer ångest ju mer tiden går, för då kanske alla redan är upptagna om jag väntar för länge.
Varför är det egentligen så? Varför är jag så rädd att behöva vara ensam på nyår och andra högtider? För att jag är social och aktiv och inte står ut med att i princip alla utom jag skulle vara med kompisar på nyår. Egentligen tycker jag nog inte att nyårsafton är världens viktigaste högtid. Det handlar mer om att det är så otroligt socialt, att jag skulle känna mig totalt värdelös om jag inte hade någon att fira med. I år har jag ändå tack och lov en lösning. Aldrig att jag tänker sitta hemma som en deprimerad elefant om jag inte hittar någon att vara med. Då tänker jag dra ut och festa istället. Visst, det hade varit roligare att göra det med någon kompis, men det är ändå ett betydligt bättre alltenativ än att sitta hemma i lägenheten och stirra in i väggarna. Jag är bara inte en sådan person. Jag är inte skapad för att sitta ensam. Förresten lär det ju vara fler som festar, även om de flesta kanske är fler som gör det tillsammans. Vem vet? Jag kanske hittar någon att snacka med på klubben. Om inte så är jag åtminstone omringad av människor, så jag är inte fysiskt ensam. Förhoppningsvis inte psykiskt heller.
Ensamheten i övrigt är extremt tuff för mig. Jag har alltid saknat vänner. Både vänner att prata med om olika saker, men också vänner att hitta på saker med. Festa, resa, sjunga karaoke, eller bara gå ut på stan. Jag vill inte alltid sitta hemma, varje gång jag har en kompis hos mig, utan även gå ut och göra något. Jag känner mig så instängd. Nästan som om jag är fast i min egen kropp. Visst, jag kan alltid gå ut, men det är betydligt roligare att göra det med kompisar än med en assistent.
Jag har ett begränsat socialt liv, det vet jag. Men jag vill leva livet fullt ut som vilken annan icke funktionsnedsatt människa som helst. Jag vill kunna göra det jag är skapad för och jag är inte skapad till att sitta ensam dag ut och dag in. Det tar otroligt mycket på mitt mående. Jag behöver vara med kompisar. Problemet är bara att jag ibland kan känna att jag inte är på samma nivå som de flesta av mina kompisar. De är inte alltid lika sociala som jag. Åtminstone inte på samma sätt. Jag vill göra så mycket mer än att bara sitta hemma och fika, eller äta lunch på stan och sen gå hem. Jag är inte skapad till det heller och jag måste få passa på att göra det jag tycker är kul.
För någon helg sedan var jag faktiskt ute och festade. Jag och min assistent var först på bio. Efter filmen käkade vi, innan vi drog vidare till Fridays och drack drinkar. Eller, jag drack drinkar.
Där och då slogs jag av en ny insikt. Även om jag hör dåligt och inte kan prata med folk inne på en nattklubb när det spelas hög musik, så hade jag ändå galet kul. Det var en sådan jäkla känsla av frihet att äntligen vara ute och festa, som jag så länge har velat. Bara att sitta på en klubb med en cool drink i handen och känna musikens rytm i kroppen, det var en sjukt mäktig känsla. Det slog mig att jag faktiskt hade kunnat dra ut på en klubb med en eller flera kompisar också. Det trodde jag inte att jag kunde förut, just för att jag har svårt att kommunicera när det är så hög musik. Men på en klubb behöver man egentligen inte prata för att känna att man är tillsammans. Det funkar ju att sitta vid samma bord, skåla, dricka och kanske gå upp och dansa då och då, om man känner för det. Inte ens fullt hörande människor hade kunnat prata så mycket på ett sådant högljutt ställe, men de har kul ändå och det slog mig att jag faktiskt också kan ha det. Om jag bara lyckas hitta någon polare som kan tänka sig att göra det, så hade det kunnat bli hur kul som helst. Men det är även där den stora skillnaden mellan mig och mina kompisar ligger. Det verkar inte vara så många som är sugna på det. Efter studenten frågade jag en kompis om hon ville hänga med till Ice i Malmö, där de även har karaoke, men jag förstod snabbt på hennes tvekan att det där med att gå ut på krogen inte var något för henne. Fast jag vill inte festa, bara för att det är något många i min ålder gör då och då. Jag gör det inte heller för att ragga killar, för det gör jag absolut inte. Har tagit en paus från dejtande och pojkvänner för tillfället, efter allt som hänt detta året. Nej, jag vill festa för att jag tycker att det är kul. Jo, det gör jag verkligen. Det insåg jag under min senaste party-kväll. Det är verkligen något jag vill göra och nog hade det varit roligare att göra det med en eller flera polare än att göra det med en assistent. Men om jag inte hittar någon som vill, så går det trots allt bra att göra det med en assistent. Särskilt om det är någon som jag är kompis med också.
Att gå ut och festa betyder faktiskt inte automatiskt att man måste bli full. Man kan skippa alkoholen helt om man vill. Det enda viktiga är att man har kul, med eller utan alkohol i kroppen. Jag tror att det är därför en del jag känner är så tveksamma till att gå ut på krogen. De tror att de måste dricka, men det måste de inte alls. Det finns säkert många på uteställen som enbart dricker läsk eller vatten och det går naturligtvis lika bra, det är upp till var och en. Alkohol är aldrig, verkligen ALDRIG ett måste för de som inte vill. Det går att följa med ut och ha kul ändå. Så jag tror inte att folk ska känna sig så låsta och inte våga gå ut, bara av den anledningen. Spriten är som sagt inget måste, det är bara något vissa tar in automatiskt. Fast det betyder inte att alla måste göra det. Vill man gå ut och enbart dricka alkoholfria drinkar så ska man absolut göra det.