Förra helgen var jag på Svedala-rocken. Både torsdag, fredag och lördag. Jag har varit där en gång för flera år sen, men det såg annorlunda ut nu. Förra gången jag var där uppträdde artisterna i tält. Där fanns flera tält, så det kunde vara flera artister som uppträdde samtidigt. Så var det inte nu. Nu var det en enda stor scen. Den här gången var det inte så jättemånga artister som jag kände igen. Inte som jag såg i alla fall. Oscar Zia såg jag på fredagen. Sen på lördagen var det både Molly Hammar, Måns Celmerlöv, Hasse Andersson och Molly Sandén. Molly Sandén var sist i programmet. Hon uppträdde kvart i elva. Därför tänkte jag att det vore smartast att komma dit senare på kvällen, så jag skulle orka. Därför såg jag bara henne, men vad fan är det för bara med det? Molly Power!! Igen! :D
I torsdags öppnade alltså festivalen. Jag var där runt 18:00 ungefär. Det var så himla typiskt, för så fort vi klev ur bilen började det störtregna. Alltså, verkligen. Regnet smattrade så hårt och liksom aggressivt att det nästan kändes som om det innehöll ström. Och jag som hade sminkat mig så omslagsfullt. Hade även skinnkläder på mig för att se riktigt rockig ut. Den svarta skinnkjolen och ett matchande skinnlinne, som jag bara inte kunde låta bli att köpa när jag såg det i affären. Det var tak vid biljettluckan, så där stod vi kvar en stund för att komma ur det värsta regnet. Först när det började lugna ner sig något, gick vi in på festivalen.
I torsdags var det inga artister jag kände igen. Det var två rockband, men det var inte riktigt i min smak. Jag gick i alla fall till serveringsområdet och köpte en hamburgare och ett glas vin. Eller, ja. Egentligen var det nog bara ett halvt glas. Det var sådana små, små plastglas. Därför beställde jag två på en gång de andra dagarna. Två glas var egentligen ett, med tanke på storleken.
Jag fick parkera på artistparkeringen. Fatta! Jag stod alltså på samma parkering som kändisarna. Fast jag såg ingen, tyvärr.
På lördagen var det dags för Molly!! Det såg jag mycket fram emot. Jag är ju ett äkta Molly-fan.
Det var meningen att jag skulle gå dit med en tjejkompis på lördagen, men hon blev tyvärr sjuk. Eftersom konserten började så sent, tog jag ett beslut att käka middag hemma istället för på Svedala-rocken. Jag hade nämligen ätit där på fredagen också. Då var jag i och för sig hemma ganska tidigt, men den här gången skulle det ju bli betydligt senare.
Jag tycker inte om att sova utan Sigge. Jag blir så orolig då. Trots det gav jag för en gångs skull med mig och lät honom sova över hos mina föräldrar. Lika bra det. Konserten var slut halv ett och jag hade aldrig orkat köra och hämta honom så sent.
Molly var sååå bra!! Lika bra som när jag såg henne i våras. Jag stod allra längst fram vid scenen, tillsammans med alla andra Molly-fans. Vi dansade och dansade hela kvällen. Alla tjejer som stod närmast ville dansa med mig. Vi rockade verkligen på hela kvällen.
Snacka om att jag var hes dagen efter. Jag sjöng med till alla låtar. Jag kan ju typ alla utantill. Förut tyckte jag att det var pinsamt att dansa och sjunga på konserter. Till och med att klappa takten hade jag svårt för. Jag kände mig fånig. Tyckte att det kändes som om folk tittade konstigt på mig. Det gjorde de förstås inte. Det var bara en känsla. Det finns ju många som beter sig helt hysteriskt på konserter. Jag klarar inte ens av att sjunga i duschen. Fast då handlar det mer om att jag blir vill vill att mina assistenter ska tro att jag ropar på dem, om de hör min röst från badrummet. När jag bodde på elevhemmet kunde jag vråla för full hals i duschen, fast då var personalen inte inne i rummet. Då var det en annan sak, så att säga. Eftersom jag nästan alltid har någon i närheten, känner jag mig inte helt bekväm med att gå runt och sjunga, nynna eller mumla för mig själv. Det blir liksom inte samma sak. Jag kan inte låta bli att tänka på att någon hör mig så gott som hela tiden. Det händer fortfarande att jag drar mig från att sjunga, dansa och klappa takten. Åtminstone om jag inte ser någon annan som gör det. För det är just det som det handlar om. Att jag inte uppfattar vad andra gör och därmed blir rädd att se löjlig ut.
Fast den här gången såg jag tydligt hur alla andra betedde sig och vågade därför släppa loss och svepas med. Jag hängde med när publiken skrek: "Molly, Molly, Molly, Molly!!" Det var packat med folk, så det var tur att jag var vid scenen i så god tid. Redan typ tjugo över tio stod jag beredd längst fram. Det var fler som hade haft samma tanke, för det var verkligen full folkträngsel. En kille hamnade i mitt knä när han snubblade över mig. "Hallå, vad tänkte du göra?" frågade jag lite kaxigt, fast samtidigt med glimten i ögonen. Jag var poppis den kvällen. Killarna kollade efter mig och tjejerna dansade med mig. Det var en helt galen kväll.
Molly sjöng alla mina favoritlåtar på scen. "Utan dig", "Den som e den", "Nån annan nu", "Större", "Sand" och "Vi ska aldrig gå hem". Jag sjöng med till alla låtarna och dansade vilt. Det var skitkul. Världens partykväll.
