Mimmi Delux

En gång hade jag en diskussion med min pappa om bland annat kompisar. Jag önskar ju verkligen att jag kunde träffa kompisar mer. Min pappa sa att jag faktiskt hade assistenterna och att jag kan umgås med dem, men det är inte alls samma sak. Även om jag kan göra det mesta tillsammans med mina assistenter som jag kan göra med mina polare, så är det väldigt stor skillnad, för assistenterna är inte mina kompisar. Okej, en assistent är som min kompis, men det är ändå inte samma sak. För assistenterna jobbar ju med mig. De får betalt för att vara här hos mig. Om de inte fick betalt, så hade de aldrig kommit hit. De riktiga kompisarna däremot är ju med mig frivilligt, bara för att de tycker att det är kul att umgås med mig. Och kompisarna hjälper inte mig som assistenterna gör, de gör bara det de och jag tycker är roligt.

Jag är så djupt och innerligt trött på att assistenterna faktiskt är de jag umgås mest med nu för tiden. Om jag ens umgås med dem. Jag skulle vilja ta med en vän på restaurang, bio, konsert, till puben eller ut på en resa, men allt det där gör jag med assistenterna istället. Det är väldigt tröttsamt.

Men anledningen till det är att jag faktiskt inte har så många vänner som jag kan träffa så ofta. Jag kan träffa en vän och sen går det flera månader innan vi ses igen. Inte för att vi inte vill ses. Vi har bara så mycket annat i våra liv som vi måste planera, plus att vi kanske inte bor så nära varandra och då blir det ju ännu svårare att kunna ses när som helst. Visserligen finns det kanske en fördel med att inte ses så jätteofta. Då blir det alltid extra roligt och speciellt när man väl träffas. Men vänner är ju ändå vänner och assistenter är assistenter. Så är det bara.

Assistenterna kan inte ersätta vännerna. Om de kunde det, så hade jag kunnat säga: "Jag behöver inga fler vänner, jag har mina assistenter och det räcker". Alltså, hör ni hur det låter? Som om jag skulle nöja mig med det. Men nej, nej och åter nej! Jag är inte nöjd med att bara (eller mest i alla fall) hänga med mina assistenter. Jag behöver träffa vänner också. Jag behöver göra det för att kunna fungera som människa. Det är så otroligt viktigt för mig. Visst, det kan vara trevligt att hänga med en assistent också, men hur roligt vi än har så blir det aldrig detsamma som att vara med en kompis. Assistenter får ju inte ens dricka alkohol på arbetstid. Jag är verkligen inte emot det, tvärtom. För hur skulle det se ut om en assistent blev full på jobbet? Åtminstone lite berusad. Det hade varit katastrof! Fast det är ändå inte lika kul att sitta och ta ett glas vin själv, medan den andra inte kan dricka något annat än vatten eller läsk. Det är ju ändå roligare att bli berusad tillsammans, än att behöva bli det ensam.

Samma sak när det gäller att resa. Det är klart att jag kan göra det med några assistenter, fast det blir mycket roligare om en vän är med. Eller en partner. Det är faktiskt en av mina högsta önskningar att resa någonstans med en kompis eller partner. Ja ja, jag vet att jag är tjatig nu, men seriöst. Ibland känns det som om jag är den enda tjejen i 20-årsåldern som aldrig har varit på semester med polare. Det kändes exakt likadant när det gällde nyårsfirande. Att jag var den enda som aldrig hade firat nyår med polare. Fast nu är ju den önskan uppfylld, för jag firade faktiskt in 2018 tillsammans med min bästa och finaste vän. Det är ett stort steg på vägen. Jag tänker att om jag har gjort det, så kan jag ta med någon kompis på semester också. Det är bara frågan om när. Sen kanske det inte blir så himla lätt att planera en resa med någon kompis, men det går. Det måste gå på något sätt, någon gång. Ingenting är omöjligt.

Men nu är det också så att jag inte bara kan acceptera allting hela tiden. Jag vill inte behöva acceptera att jag knappt är med någon annan än mina assistenter. Jag tänker inte bara sitta och säga: "Ja ja, så här är det, inget att göra åt saken" och sen fortsätta att bara vara med assistenterna. Istället tänker jag försöka ändra på det. Gå ut och träffa kompisar och även gärna utanför hemmet. Ofta när jag väl träffar en vän så är vi hemma hos mig. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att det känns tryggare att vara på hemmaplan. Särskilt om vi inte har träffats på länge och har mycket att prata om, då är det ganska skönt att vara hemma, så vi kan koncentrera oss. Men någon gång skulle det vara nice att göra något annat än att bara sitta hemma och prata. Gå ut någonstans och göra något. Gå på bio, restaurang eller något annat. Så jag inte bara sitter hemma, liksom. För det gör jag för mycket. Sitter hemma, alltså. Fast det känns inte alltid lika lockande att gå ut och göra något med en assistent, som det hade gjort om det var en vän.

Jag tror att hur god relation man än har med sin assistent, så kan den personen aldrig ersätta en vän helt och hållet. Det här är ju en arbetsplats för dem. Assistenterna kommer när de börjar jobba och sen går de hem när de slutar. En vän kan komma när som helst och stanna hur länge den och jag vill. Sen är det också så att om jag och en vän skulle börja bråka, så kan vi skiljas åt. Assistenterna däremot kan inte bara gå hem så fort det blir bråk, de måste stanna kvar tills nästa assistent kommer. Om samma person ska jobba dagen därpå, så måste hon komma till jobbet, oavsett om bråket är utrett eller inte. Jag vet att det är många assistenter som slarvar med det. Inte hos mig som tur är, men en kompis från gymnasietiden bråkade med sin assistent och dagen därpå dök hon helt enkelt inte upp. Så gör tack och lov inte mina assistenter, men det är ju för jävligt att det drabbar andra. En assistent får inte hålla sig hemma på grund av ett gräl. Så är det nog på alla arbetsplatser, fast jag anser att det är extra viktigt om man jobbar med människor. Man kan inte stanna hemma på grund av en sådan sak.

Tillbaka till ämnet. Assistenter kan inte ersätta vänner, så är det bara. I alla fall inte för mig. Självklart kan jag göra saker med mina assistenter, men det betyder inte att de är mina kompisar. Och bara för att jag går ut och äter eller går på bio med en assistent, så betyder det inte att jag saknar vänner mindre för det. För det hade varit hundra gånger roligare att sitta i biomörkret eller på en restaurang med en eller flera vänner. Det hade känts mer normalt på något sätt.

Jag vet att jag redan har skrivit detta hundra gånger, men när det gäller sådana saker så måste jag bara skriva det igen. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt och göra saker som vanliga människor gör. Hänga på klubbar, gå ut och dansa, resa och gå på bio med polare, festa... Ja, allt! Jag vill inte sitta hemma med mina assistenter, bara för att jag råkar ha en funktionsnedsättning. Mitt mål är att så småningom kunna umgås mindre med assistenterna och mer med polare. Mitt mål är också, som sagt, att åka på semester med polare. Skit samma hur svårt det kan bli att få till det. Jag måste göra det ändå, för att kunna växa som människa och hitta en mening med mitt liv.

Förhoppningsvis kommer målet att vara uppfyllt nästa sommar, för jag och min bästa vän vill sticka till Liseberg tillsammans. Vi älskar att åka karuseller båda två, så det kommer säkert att bli skitkul att åka med henne. Det blir ju som en liten minisemester. Man måste inte åka utomlands, för att kunna kalla det för semester.