Gåvan i våra händer
Jag har ofta hört människor säga att de vill "byta liv". Oftast med någon annan. De tycker att deras egna liv är så värdelösa att de hellre skulle vilja byta med någon annan. Men vet ni vad? Det tjänar ingenting till att tänka så. Det är omöjligt att byta liv. Vi lever det liv vi har och det kan ingen ändra på. Det enda vi kan göra är att göra något meningsfullt av livet. Vi kan alltid bli bättre människor, eller åtminstone mer positiva människor. Vi kan fokusera på det vi kan förändra och blicka framåt. Vi kan också välja glädjen och kärleken i livet. Och då menar jag inte kärlek till en partner, som man kanske inte ens har. Jag menar kärlek och tacksamhet till livet. Jag är ingen livscoach. Det har jag aldrig varit. Jag är ingen coach alls. Men jag har erfarenhet av livets motgångar och har bestämt mig för att från och med nu bli mer positivt inställd till livet. Det betyder inte att jag älskar mig själv mest av allt i hela världen. Det betyder bara att jag är på banan igen och riktar blicken framåt, mot målet.
Jag föddes. Jag blev sjuk. Jag hamnade i rullstol och fick en syn och hörselnedsättning. Jag blev mobbad i skolan, diskriminerad för min funktionsnedsättning och kastades runt från den ena läkaren och psykologen till den andra. Jag har hatat mig själv och min kropp, min funktionsnedsättning och hela livet. Jag älskar fortfarande inte min kropp. Det kommer dagar då jag inte alls tycker om den. Men på något vis så har livet tagit en vändning. Fråga mig inte hur, för det vet jag inte själv. Kanske är det egentligen ingenting som har förändrats. Eller, jo. Mycket har förändrats. Jag har startat eget företag, fått flera nya vänner och utvecklats som Mimmi Delux. Fast kanske är det min egen inställning som har förändrats mest. Jag vet inte riktigt när eller hur det hände. Däremot vet jag att jag från och med nu vill bevisa både för mig själv och andra att livet kan förändras, om man bara tillåter det att göra det. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag är fullt medveten om att det inte är lätt. Det har tagit mig 29 år att komma till insikten av att livet trots allt är väldigt spännande och roligt, och det är fortfarande något jag måste jobba på varje dag. Men det går. Fast då måste man själv vilja och vara beredd på att det krävs hårt arbete. Ingen annan kan göra det jobbet åt en. Man måste själv göra det. Annars händer det ingenting.
"Tänk positivt. Sluta gnälla. Det är bara att bita ihop". Jag har alltid hatat dem orden. Det låter å himla enkelt, fast det inte alls är det. Hur fan tänker man positivt egentligen? Vad ska man ens tänka på, för att det ska räknas som positivt? Man kan väl inte gå runt och bara: "Positivt, positivt, positivt, positivt. Tra la la!" Det kan vara otroligt svårt att komma på något bra när man är mitt inne i bitterheten. När man har en bra dag kommer det automatiskt. Då har man hundra positiva tankar i huvudet och ett konstant leende på läpparna. När man har en tuff dag och ingenting går som man vill, är det jättesvårt att komma på något bra. Man får kanske försöka tänka på minsta lilla sak som faktiskt har varit bra idag. En extra god kopp kaffe, att man har skrivit med en vän eller gosat med sitt husdjur. Själv brukar jag mysa lite extra med Sigge när jag har en skitdag. Han ger mig kärlek. Han är så beskyddande, empatisk och vet precis när jag inte är på topp. Då vill han vara nära och försöka trösta mig.
I måndags förra veckan var det en sådan dag då allt gick fel. Det första som hände var att min hemgjorda ask gick sönder. Två dagar tidigare hade en annan gått sönder, så nu blev jag förbannad och började tänka elaka tankar om mig själv. Tillråga på eländet så blev jag sjukt stressad över att jag inte skulle hinna bli klar med ett par hemgjorda presenter, eftersom jag skulle träffa min kompis om ett par dagar. Senare trodde jag att det var något fel på mitt fönster, eftersom det blåste in kall luft fast fönstret såg stängt ut. Och naturligtvis skulle telefonen krångla också. Jag visste vad det var som blivit fel, men kunde inte begripa hur jag skulle lösa det. Jag letade i inställningarna på telefonen, utan att hitta lösningen. Men precis när jag var nära att ge upp, fick jag ett anfall av min gamla vanliga envishet och öppnade inställningar igen.
"Ha! Där hittade jag det!" utbrast jag triumferande när telefonen äntligen gav efter.
Jag är envisare än en gammal åsna och ger mig inte i första taget. Jag var bara tvungen att krama Sigge och lugna ner mig först, innan tanken slog mig att jag kanske, kanske skulle gå in på en annan inställning. Japp, jag hade rätt. Så var åtminstone det problemet löst.
På tal om det här med att byta liv så har jag själv velat göra det. Många gånger. Innerst inne har jag såklart vetat att det är en omöjlighet, men inom mig har det ändå funnits en önskan om att bli någon annan. Nu släpper jag taget om den önskan. Det är meningslöst att gå runt och önska något som aldrig kommer att hända. Då mår man bara psykiskt dåligt. Man kan byta livsstil, men det är inte samma sak som att byta liv. Ärligt talat så tror jag att vi alla har något bra som andra vill ha. Något som andra till och med är avundsjuka på. Det känns säkert inte så, men jag tror att det är så. Det är precis som Molly Sandén sjunger i låten "Det finaste någon kan få". "Alla har vi nåt bra. Nåt som andra vill ha. Även om det inte känns så var dag".
Livet är en enda stor spännande möjlighet. Något som kan hjälpa dig att uppfylla dina drömmar. Något som kan forma dig till den du vill vara. Som det står på min nya tatuering: "And in the end, it's not the years in your life that count. It's the life in your years".
Livet är en dyrbar gåva som vi alla måste ta vara på när den ligger rykande färsk i våra händer.