Mimmi Delux

Hjälp, vad mitt huvud snurrar just nu. Om det hade varit möjligt att skallen kunde explodera fullständigt av alla tankar, så hade min gjort det. Det är jag säker på.

Jag funderar, funderar och funderar över mitt författarskap och hur tusan jag ska kunna gå vidare och få ut mina böcker. Jag får nästan huvudvärk av alla miljoner tankar, frågor och funderingar.

Eftersom "Hur korkad får man bli" bara blir refuserad av förlagen hela tiden, har jag ett tag funderat på att ge ut den själv. Problemet är att jag inte riktigt vågar. Det känns så himla osäkert om den kommer att nå ut till folk ordentligt. Det kanske den inte gör och det är min oro. Jag vill inte bara trycka en bok och sen är det bra med det, eller att den endast skulle bli köpt och läst av min omgivning. Då blir jag ju ingen "riktig" författare på det sättet jag vill. Känd författare, alltså. Sen gör jag inte detta bara för att bli kändis, men jag vill det ändå. Det är liksom vid själva utgivningen av boken som min författarkarriär startar på allvar. Sen behöver den inte bli någon supersuccé, fast jag vill ändå att den ska nå ut och bli läst. Det hade ju varit synd om jag tryckte 100 exemplar och endast 10 av dem blev sålda. Jag minns min besvikelse när 45 exemplar av "Hur korkad får man bli" gick till försäljning på Scenkonstmuseet i Stockholm och bara 6 av dem såldes. Alltså, 6 av 45! Jag försökte verkligen att inte bli besviken. Försökte tänka att böckerna ändå hade blivit tryckta och att åtminstone några av dem blev sålda. Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka:

"Varför tryckte jag ens upp 45 exemplar, om bara 6 blev köpta? Och vad fan ska jag göra med dem som blev över?"

Okej, jag erkänner att jag hade för höga förväntningar, men jag blev ändå snopen när det inte blev som jag hade tänkt.

Men nu har jag börjat fundera på en annan sak. Eller, börjat och börjat. Man kan snarare säga att jag så smått har kommit in på det spåret igen. Tänk om jag skulle skriva en självbiografi. Jag tror verkligen att den skulle vara betydligt lättare att ge ut på något förlag. En självbiografi är ju så mycket mer unik och viktig än en ungdomsroman. Jag har en väldigt unik och intressant historia att berätta, det kan jag lova. Men innan jag gör det, så måste jag ta reda på om det jag trott tidigare, att det inte går att ge ut en ungdomsroman efter en självbiografi, verkligen är sant. För jag har ju trott det hela tiden. Att förlagen kanske skulle sätta tvärstopp för ungdomsromanen, för att jag redan har givit ut en självbiografi. Mina föräldrar tror inte att det kommer bli så, men jag vet inte. För grejen är att även om jag ger ut en självbiografi, så vill jag ändå fortsätta att skriva och ge ut ungdomsböcker. Ungdomsböcker kan jag ju skriva massvis av, men jag kan inte skriva hur många självbiografier som helst, det går bara inte. Och jag vill inte att min författarkarriär liksom ska stoppa efter självbiografin, så att jag inte kan komma ut med fler böcker. Jag tänker inte bara ge ut en bok, jag ska ge ut flera.

Just därför vet jag inte längre var jag ska börja någonstans. Om det är sant som mina föräldrar säger och tror, att det faktiskt går att ge ut ungdomsböcker efter en självbiografi, då kan det ju vara något att testa. För jag tror faktiskt att det skulle gå både snabbare och enklare att få något förlag att nappa på kroken och vilja ge ut en självbiografi, just för att den är så himla unik. Jag är unik, det påstod min mamma. För jag har en historia som ingen annan har. Jo, det är klart att någon annan kan ha upplevt något liknande, men inte exakt samma sak. För vet ni vad? När jag var liten reste mina läkare runt i så gott som hela världen, för att försöka hitta någon annan som hade samma sjukdom som jag, så att de kunde förstå bättre och ställa någon diagnos på mig. Men nix. De hittade ingen, verkligen INGEN som hade samma bekymmer som jag. Därför vet man inte vilken sjukdom jag har och det är även därför jag aldrig har fått (och förmodligen aldrig kommer att få) någon diagnos. Då tyckte jag att det var väldigt störigt. Jag minns att jag tänkte:

"Är jag den enda i hela världen som har det här? Då måste det vara något allvarligt fel på mig".

Men nu tycker jag att det är rätt coolt, för det är det som gör min historia så otroligt speciell. Men det är även just det som gör att jag inte vet om någon skulle vilja ge ut en ungdomsroman efter en självbiografi. En ungdomsroman är inte alls lika unik och speciell, för den hittar man ju bara på och blandar in precis vad man vill. En ungdomsroman kan vem som helst skriva. Men det är kanske också det som gör att det blir ett mycket hårdare arbete att göra en självbiografi, för då måste man både ta reda på fakta och ta beslut om vad som är viktigt att ta med i boken. Men jag tror att en bok om mig själv skulle vara hundra gånger lättare att få något förlag att fastna för. Den kanske inte ens skulle bli refucerad. Eller, jo, det kan hända att den får en och annan refusering, men inte lika många.

Men som sagt, om jag ska vilja och våga göra detta så måste jag veta om det ändå är möjligt att mina ungdomsböcker också kan bli utgivna. För annars vet jag inte om jag ska våga satsa, av den anledningen att jag inte kan skriva flera självbiografier och att jag ändå vill fortsätta att ge ut böcker. Jag vill vara en ungdomsförfattare också. Sen fattar jag ju att "Hur korkad får man bli" med största sannorlikhet inte skulle bli lika stor och populär som självbiografin. Det vet jag och jag förväntar mig inget annat. Men jag vill ändå att den ska bli utgiven. "Hur korkad får man bli" är den boken som ligger allra närmast mitt hjärta nu. Jag har kämpat så länge med den och är så himla stolt över den, därför vill jag att den ska bli utgiven i framtiden. Jag var 17 eller 18 år när jag skrev den allra första versionen av "Hur korkad får man bli". Jag har alltså kämpat hårt med den i minst fem år. Så även om jag får ge ut en självbiografi först, så betyder inte det att jag ger upp "Hur korkad får man bli". Jag vill verkligen att den ska bli utgiven i framtiden, oavsett när det blir.

Nu blir jag trots allt ganska sugen på att göra en självbiografi. Jag vet att jag har väldigt mycket att berätta och förmedla, både gällande min extremt tuffa skolgång samt min sjukdom och funktionsnedsättning. Det gäller bara att berätta det på ett bra sätt, som fångar läsarnas intresse och uppmärksamhet. Jag vet att jag är bra på att skriva på ett sätt som fångar läsarnas intresse, men en självbiografi är ju inte vilken bok som helst. Jag är medveten om att det kan bli svårt att göra en bok om mig själv och mitt eget liv. Både att skriva om sådant som jag egentligen kanske inte minns, men även sådant som jag helst inte vill minnas. Sådant som gör ont i hjärtat.

Jag minns en kväll på elevhemmet, när jag satt och försökte mig på en självbiografi. Jag satt och skrev något som gjorde mig både arg och ledsen. Plötsligt dunkade jag näven i skrivbordet och sa högt för mig själv:

"Varför just jag?! Varför fick jag vara med om det där? Det är inte rättvist, inte alls!"

Och en anledning till att jag slutligen gav upp självbiografi-skrivandet, var att jag inte orkade gräva i det förflutna och stanna kvar i fruktansvärda och smärtsamma minnen, som jag tyvärr har väldigt många av från när jag var liten. Men nästa gång kanske det går bättre. Det kommer fortfarande att vara smärtsamt att beskriva alla hemska sjukhusbesök, mobbningen på lågstadiet och allt annat sjukt som jag har varit med om. Men den här gången har jag ett mål med det, ett syfte med boken. Det hade jag inte när jag försökte skriva den första versionen på gymnasiet. Kanske var det även det som fick mig att ge upp och återgå till att bara skriva ungdomsromaner. Det fanns ingen större mening med att skapa en självbiografi, då i alla fall.

Vi får se när jag börjar ta tag i det igen. Det lär inte bli än på ett tag, men så småningom.