Valpmys, kändisträff och ännu mer valpmys!

Nu är det allvar. Ja, nu är det faktiskt på riktigt. JAG, Mikaela Nilsson, snart 22 år gammal, ska bli mamma till en liten vovve! Ja, det har jag ju vetat länge, men vad jag inte visste var att det skulle gå så fort. Jag var och kollade på valpar både igår och idag och om jag tar någon av dem, (vilket jag kommer att göra), så blir jag hundägare redan i november! Kan ni fatta?

 

Igår åkte jag, mina föräldrar och en assistent och kollade på valpar. Jag hade varit helt stirrig av entusiasm och förväntan hela förmiddagen. Tidigt på morgonen vaknade jag och då var det kört, jag kunde inte på något sätt somna om, utan låg bara och tänkte:

"Idag gäller det! Det är idag jag ska få träffa valpar!"

Jag var såklart nervös. Inte för att hundarna inte skulle tycka om mig, för det gör alla hundar. Jag brukar vara en hundfavorit. Inte för att jag inte skulle tycka om dem heller, men för att det inte skulle "klicka", liksom. Äh, jag kan inte förklara.

När vi kom fram till familjen, upptäckte vi att jag inte kunde komma in i huset med rullstolen, så min pappa och min assistent fick bära in mig. Det gjorde inte så mycket för mig. Jag visste ändå att jag skulle få sitta på golvet, för att hundarna skulle kunna krypa och klättra på mig.

Jag fick sitta ovanpå sittdynan till rullstolen, fast nere på golvet.

De här hundarna var Maltipoo, alltså en blandning mellan Malteser och pudel. En var svart och vit och den andra var helt vit. Jag fick träffa föräldrarna till valparna också, så jag var verkligen omgiven av hundar. Jag tyckte mest om den svartvita. Han var mest nyfiken på mig. Den vita ville mest springa efter sin mamma, men den svartvita låg i mitt knä eller mellan mina fötter. Han upptäckte snart något spännande hos mig, nämligen mina skor. Snart hade han sysselsatt sig med mina skosnören och rätt som det var hade han lyckats knyta upp min sko. Smart hund!

 

Men den allra mysigaste hunden var nog pappan. Han var jättenyfiken på mig, kom upp intill mitt ansikte och slickade och höll på. Mamman var också nyfiken. Båda två tänkte nog:

"Ska du ha någon av våra bebisar så måste vi undersöka dig och se vad du är för en typ. Vi lämnar inte bort våra barn till vem som helst".

När vi skulle gå och jag åter igen blev buren ut till rullstolen, sprang den svarta och vita valpen efter. Han tänkte säkert:

"Var fan ska du? Vänta på mig!"

 

Dessutom träffade jag inte bara en massa hundar, jag träffade faktiskt en kändis också. Rebecka, som kom tvåa i IDOL förra året. Hon bodde i familjen som hade hundarna. Det visste jag, så jag hade laddat upp ordentligt inför både hundmys och kändisträff. Rebecka och jag snackade rätt mycket med varandra och jag upptäckte snart att vi hade en hel del gemensamt. Inte bara vårt stora musikintressen. Vi båda har gått igenom många jobbiga saker, men vi är ändå starka och målmedvetna och följer våra drömmar. Jag fick en signerad affisch av Rebecka. Längst ner hade hon skrivit: "Följ dina drömmar". Det var väldigt snällt av henne. Affischen ska ramas in och sättas upp i mitt sovrum, precis som Lisa Ajax plansch.

 

 
 

Idag var jag och kollade på en valp till. Det var också en blandras, fast det här var en Bichon havanais och Shih tzu. Han var också svart och vit, fast mindre än dem igår. Den svarta och vita jag såg igår var 10 veckor gammal. Den här lilla bebisen var bara 5 veckor. Han kom till mig direkt och låg i mitt knä hela tiden. Han undersökte nyfiket min armbandsklocka, nosade och slickade på mig. Han var helt otrolig!

 

Jag hade ingen som helst fokus på något annat, för det enda jag brydde mig om var den underbara valpen i mitt knä. Han tittade på mig med kloka hundögon och det kändes som om han förstod mig. När jag lade tillbaka honom i trälådan med hans syskon, för att jag skulle gå, tittade han på mig, liksom bedjande, precis som om han tänkte:

"Snälla, lämna mig inte!"

Han var som sagt bara 5 veckor, så han kunde inte springa efter mig, som den andra valpen gjorde igår.

Nu måste jag fundera ordentligt på vilken valp jag ska ta. Någon av dem blir det i alla fall. Just nu känner jag mest för valpen idag, men jag får tänka mer innan jag bestämmer mig. Det är ett svårt beslut. Alla valpar är ju så himla fina, så man får lite beslutsångest. Men någon av dem ska det bli!

Valpen jag träffade idag är mycket mer lik Sami. Vovven jag brukar passa ibland, om ni minns? Sami är ju också en Shih tzu.

Jag tror att jag ska köpa en saccosäck och ha på golvet någonstans i min lägenhet, där jag kan ligga och mysa med min vovve. Speciellt när han är liten och inte kan hoppa upp i mitt knä själv. Tänk så härligt det skulle vara. Bara ligga och mysa och leka. Någon gång kanske vi till och med skulle somna i saccosäcken, både han och jag. Vilken syn det skulle bli för mina assistenter. Där ligger jag med min valp och båda två snusar sött. Assistenterna skulle tycka att det såg så gulligt ut, att hjärtat skulle smälta på dem.

Ja, jag har som sagt jättesvårt att bestämma mig. Samtidigt är det bra att jag har fått kolla på flera valpar, så jag har några att välja bland. Men om jag fortfarande känner för dagens valp efter lite betänketid så får det nog bli han. I så fall ska jag döpa honom till Sigge. Han såg verkligen ut som en liten Sigge, så namnet passar honom bra.

"Sigge, kom till Mimmi!" skulle jag säga.

Men som sagt, inget är bestämt just nu. Däremot fick både jag och mina föräldrar en känsla av att Sigge, som jag redan nu kallar honom tills jag har bestämt mig, skulle kunna bli min bebis.

Jag kan inte beskriva känslan jag fick när han lagt sig till rätta i mitt knä. Hela mitt hjärta blev fullt av kärlek och lycka, och jag kände alldeles tydligt att han tyckte om mig. Jag ska hälsa på honom igen.

 

Nu sätter det verkligen fart. Snart går min högsta dröm i uppfyllelse. Jag ska bli mamma till en liten valp! Jag kan knappt fatta det!