Jag är inte chanslös!
Jag har bestämt mig. Bestämt mig en gång för alla. Nästa år, (år 2022), tänker jag göra allt för att hitta ett jobb. Nu kan ingenting hindra mig längre. Mikaela Nilsson, snart 26 år gammal, ska fan ta mig tillbaka ut i arbetslivet! Kosta vad det kosta vill! Nu har jag äntligen insett att jag inte bara kan sitta och vänta på att få allting serverat av arbetsförmedlingen. Jag har förstått att jag måste kämpa lite själv också. Inte bara fundera ut vad jag skulle vilja göra, utan också undersöka möjligheter och kanske även kontakta olika arbetsgivare. Det tänker jag göra. Ta ett kliv ut i arbetsmarknaden och visa att jag verkligen vill. Och ja, jag vet att det knappast lär dyka upp något nu innan jul. Jag vet också att jag har en stor operation framför mig och att jag möjligen borde vänta tills jag har återhämtat mig, både fysiskt och psykiskt. Men alltså, allvarligt talat. Vem har sagt att man inte får lov att ha planer och framtidsdrömmar? Ibland kan jag få höra från omgivningen att jag borde "lugna ner mig". Att jag ska backa och ta en sak i taget. Nu är det jul och nyår och sen har jag en stor ryggoperation att oroa mig för. Efter det är det påsk, sommarledigt, höst, ännu en jul, flytt och bla, bla, bla. Det där tjatet är bara triggande för mig. Jag menar, bara för att tiden kanske inte räcker till 100 procent exakt precis just nu, så betyder det inte att jag tänker sitta rakt upp och ner och vänta på bättre tider. Man måste ju börja någonstans. Det är ingen som har sagt att jag ska gå och jobba imorgon, eller ens direkt efter nyår. Det är en otroligt lång och svår process och just därför är det bättre att börja i god tid. Annars kommer man ju aldrig vidare. Man kan ju missa en chans, om man bara sitter och väntar på att klockan ska stanna.
Flera gånger har jag fått höra att jag aldrig skulle klara av ett vanligt jobb, men låt mig säga en sak. Det där är inte sant. Ok, jag orkar inte jobba i tio timmar, men det behöver man ju inte heller. Det är många i dagens samhälle som inte ens arbetar 50 procent. Antingen för att de av någon anledning inte klarar av det, eller för att de inte mår bra och därför inte orkar stressa ihjäl sig. Men de har i alla fall ett jobb, oavsett om de arbetar 45 eller 100 procent. Jag är långt ifrån så chanslös och värdelös som vissa andra gärna vill få mig att tro. Min arbetskraft räcker långt. Det är bara arbetet som måste passa mig. Och jag tänker inte sitta på någon jäkla daglig verksamhet, för jag skulle inte passa in där. Alltså, missförstå mig inte. Det är verkligen jättebra att daglig verksamhet finns för dem som inte kan ha ett vanligt jobb, men jag kan och vill så oerhört mycket mer än så. Jag måste bara få chansen att bevisa det. Dessutom tror jag att jag skulle orka arbeta fler timmar, om jag får göra något som jag verkligen, verkligen trivs med. Det är klart att jag fortare blir trött och rastlös av att sitta på ett kontor hela dagarna. Kontorsjobb är verkligen ingenting för mig. Om jag däremot jobbar ihop med andra människor och får göra saker som jag brinner för, då tror jag att jag skulle orka mer också. Jag tror till och med att jag hade kunnat börja jobba tidigt på morgonen, trots att jag inte är någon morgonmänniska, om jag bara har kul samtidigt. Tro det eller ej, men så är det faktiskt. Om jag hittar mitt drömjobb och måste börja klockan 06:00 varenda morgon, så klarar jag det. Det är jag nästan helt säker på. Sen blir det såklart lättare med tiden. Självklart är det drygt i början, men det blir nog lättare när jag väl har fått in rutinerna.
Hur vet man egentligen vad man vill? Hur vet man vad man vill göra i sitt liv? Här är svaret... Genom att testa sig fram. Det är egentligen bara så man kommer fram till vad man vill. Jag menar, hur ska jag kunna veta att jag inte passar att arbeta på ett konditori, om jag aldrig har provat? Hur vet jag att jag inte vill vara servicepersonal på ett hotell, eller stå och sälja kärleksmums på Mormors bageri eller i kafeterian på Mo Gård? Inte heller kan jag veta om jag är kapabel till att vara ledare för tjejgruppen på Fifh, eller stå och sköta karaoken på Ice. Man vet inte förrän man har provat. Man kan alltid gissa, men man vet inte säkert. Sen är det klart att det är svårt om det är utbildningskrav eller tidigare erfarenheter som gäller, men det är egentligen en annan sak. Eller, det är nästa steg, rättare sagt. Man kan liksom inte hålla exakt allting i huvudet på samma gång. Först gäller det att komma på vad man vill göra. Efter det är det dags att ta reda på möjligheterna och kraven. Sen kollar man om det finns något i närheten som matchar det man är ute efter och därefter kan man undersöka hur man går vidare. Och det finns ju faktiskt vissa arbeten, praktikplatser eller extrajobb där kurser och sådant ingår. Att man får gå en kurs, först när man har fått jobbet. Det jag vill komma fram till är dels att det inte behöver vara så omöjligt som vissa påstår, men också att det kanske kan gå en liten aning snabbare när man påbörjar processen lite på egen hand.
Jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill göra, men numera har jag lite planer. Eller, lite och lite. För tillfället är mitt huvud sprängfullt av tankar och idéer. Idéer som jag definitivt inte hade tidigare. Det betyder inte att jag vill jobba med samma sak hela livet. Det gör man ju oftast inte nu för tiden. Inte vi unga i alla fall. Däremot kan jag faktiskt inte veta exakt vad jag vill ha för typ av jobb, om jag inte får testa lite olika. Jag har alltid vetat att jag aldrig skulle klara av en högskoleutbildning. Inte för att jag hatar att plugga, eller för att blotta tanken på skolan ger mig klaustrofobiska känslor. Men det finns ju små kurser på folkhögskolor, eller kurser som arbetet i sig erbjuder. Om jag skulle hitta ett jobb som jag VERKLIGEN vill ha, men som tyvärr kräver någon form av utbildning. Skulle jag inte vara beredd att faktiskt gå lite små kurser för att få det jobbet då? Jo, det skulle jag. För om man verkligen, verkligen vill något, så gör man ju det som krävs. Även om flera års studier på universitet fortfarande inte är lämpligt för mig, så finns det andra typer av utbildningar. Det är klart, helst av allt vill jag inte plugga alls. Fast skulle jag vara absolut tvungen för att få mitt drömjobb, så är jag definitivt redo att göra det. Jag skulle kunna beskriva det som att jag har tänkt om lite grand. Jag har kommit under fund med att det enda sättet att komma någon vart är att ta egna initiativ. Små kurser lite här och där kan absolut vara värt det, om det är det som krävs av mig. Samtidigt vet jag att personligheten kan vara så väldigt mycket viktigare än själva utbildningen. Det beror på hur starkt intryck man gör och hur tydligt man visar att man vill göra det här. Ingenting är omöjligt. Och snälla, försök inte trycka ner mig genom att gång på gång tala om för mig hur svårt och komplicerat det är. Jag har hört nog av sådana kommentarer. Som om jag inte redan vet att det inte är lätt att få jobb. Bara för det behöver det inte vara omöjligt. Inte heller kan jag sitta på rumpan och stirra ut genom fönstret i sex års tid, bara för att andra inte anser att jag är tillräckligt glad och problemfri för att kunna arbeta. Det vet bara jag. Ja, så är det faktiskt. Folk runt omkring kan alltid tro och gissa, men i slutänden är det bara jag som får känna efter vad just JAG kan, vill och orkar. Jag kan inte acceptera att vara arbetslös under resten av livet, bara för att jag har en funktionsnedsättning. Jag kan och vill så otroligt mycket. Egentligen skulle jag kunna jobba som vem som helst. Visst behöver jag lite extra stöd ibland, fast sådant löser sig alltid på ett eller annat sätt. Jag kanske inte kan arbeta med precis vad som helst. Det är klart att min ork är begränsad och att det är den största anledningen till att jag inte fixar att arbeta heltid, men det betyder inte att jag inte kan arbeta alls. Allting är inte så jäkla omöjligt. Inte så länge det inte är en omöjlighet för mig, och det är det banne mig inte!
Jag vet inte exakt när jag ändrade inställning till det positiva, men plötsligt bara ploppade det upp en massa möjligheter i mitt huvud och jag tänkte: "Ja, men herregud! Hur svårt kan det vara? Det är bara att klura på vad jag skulle vilja göra och sen göra vad som krävs för att nå mitt mål. Svårare än så behöver det inte vara".
Det var inte så länge sen jag fick höra att det är helt omöjligt att få jobb utan utbildning. Att det aldrig kommer att gå bra för mig. Att jag är helt chanslös. Snacka om att jag blev ledsen och förtvivlad då, men idag vet jag att de som sa det har fel. Det går visst att få jobb utan högskoleutbildning. I vissa fall får man gå olika utbildningar, under tiden man arbetar på ett ställe. Eller några förberedande kurser innan man väl kommer igång. Så nej, allting behöver inte vara så omöjligt. Jag är INTE chanslös. Jag måste bara hitta rätt sorts jobb som passar mig. Och jag söker ju inte något omfattande som lärare, sjuksköterska, polis, psykolog eller något annat. Sådana yrken fattar jag också att det definitivt krävs en lång högskoleutbildning till. Jag vill bara jobba med något som är värdefullt för mig och det tänker jag göra också. Vänta bara!