Förra torsdagen utsatte jag mig själv för smärta. Eller, det är i alla fall så en del skulle beskriva det. Själv tycker jag inte att det är så farligt. Det är i alla fall ingenting jämfört med dem skov, sjukhusbehandlingar och andra typer av smärta jag har fått utstå i hela mitt liv. Jag gjorde nämligen två nya tatueringar. En på handleden och en på överarmen. Jag var rädd att det skulle göra jätteont på handleden. Huden är ju så himla tunn där. Och visst, det gjorde ont, men det var absolut inget som inte går att stå ut med. Det tycker i alla fall inte jag, men det är många som typ nästan svimmar av smärta. Det är samma sak på revbenen, bröstet och på andra ställen. Allting handlar om var man gör det någonstans. Och hur smärt-tålig man är, såklart. Jag är inte så känslig av mig. Inte längre och inte när det handlar om tatueringar. Det är ju trots allt något jag väljer frivilligt. Då får man stå ut med smärtan. Vill man vara fin får man lida pin, som man säger.
På handleden gjorde jag ett evighetstecken och texten "Forever in my heart" i två rader. Den tog bara en halvtimme att göra.
Den på överarmen tog cirka två och en halv timme. Det är en stjärnhimmel med en måne och en massa stjärnor i olika färger. Blått, lila och rött. Där finns två hängsmycken också. Det var faktiskt tatuerarens egen idé. Den tatueringen är väldigt detaljrik. Då tar det längre tid. Men vet ni vad? Jag tyckte knappt att det gjorde ont alls. Till och med han som tatuerade mig blev imponerad över hur stilla jag satt. Att jag klarade att sitta still så länge. Ont gjorde det inte, men jag måste erkänna att jag blev lite uttråkad till slut. Det kändes som om jag satt där i flera timmar. Jag satt där och tänkte: "Men Gud! Är han inte färdig snart?" Fast jag ska absolut inte klaga. Tatueringen blev verkligen superfin, jag älskar den.
Den på handleden passar jättebra till Sigge-tatueringen. Det är på samma arm också, så man ser båda två tillsammans. Forever in my heart, Sigge. Visst låter det fint? Och sant är det också. Man glömmer aldrig sin första hund. Det är något alldeles speciellt. Och jag kommer ju definitivt aldrig någonsin att glömma Sigge, nu när jag har hans namn inristat i huden för all framtid. Som ett inristat minne. Ett inbränt namn, som aldrig bleknar och försvinner. Fast jag hade aldrig glömt honom ändå. Hur skulle jag kunna göra det? Han är ju en speciell hund. Världens bästa, sötaste, finaste och unikaste vovve.
När jag skulle göra min första tatuering var jag livrädd. Jag var helt säker på att det skulle göra mega-ont och jag var osäker på om jag skulle klara det. Fast inte ens då var det så farligt. Det är klart att det gjorde ont, särskilt ju längre ner han kom. Det motivet slutar strax ovanför handleden. Men jag ville verkligen ha en tatuering och då fick jag stå ut med det. Min andra tatuering, (Sigge), var inte heller så farlig. Jag var spänd och nervös när jag kom till tatueringsstudion, fast det lugnade snabbt ner sig även om jag blev lite uttråkad då också. Den här gången var jag inte alls nervös. Jo, kanske lite där hemma, men inte när jag väl kom dit. Jag var cool-lugn. Min assistent klappade mig på axeln när de skulle börja, och jag tänkte mest: "Ok, kör!"
Men som sagt, det är olika för alla. En del tycker att det gör svin-ont och ändå utsätter de sig för det. Jag tror att det är något med tatueringar som man inte får nog av. Har man väl gjort en, så vill man bara ha fler. Jag satt typ och planerade min andra tatuering samma dag som jag hade gjort den första. Först ville jag ha en text där det skulle stå: "Dreams can come trew". Men när jag skaffade Sigge ångrade jag mig bestämt. Jag ville ha hans namn istället. Nu har jag fyra tatueringar och känner ändå inte att jag har fått nog. Min mamma och jag vill göra en mor och dotter tatuering, så det blir min femte. Sen får vi se i framtiden om det blir en sjätte och sista, sen är det bra. Man ska ju inte ha för många heller, det blir lite väl mycket. Men jag gillar tatueringar och kanske får för mig att göra en sjätte. Sen får jag hålla mig i skinnet. Vill ju som sagt inte att det ska bli alldeles för mycket. Snart är ändå mina armar fulla, och egentligen vill jag inte ha någon annanstans på kroppen. Då kan jag inte se motivet. Bara i spegeln och på bild, men jag kan liksom inte gå runt och beundra den. Funderade på att ha min första tatuering på axeln, men det blev underarmen istället. Just för att jag ville kunna se den. Tyvärr kan jag inte se den på överarmen heller. Kan liksom inte vrida armen så mycket. Inte än i alla fall, men jag kanske lär mig.
En kort rapport av Mimmi Delux. Jag skapar för fullt till utställningen den 22. Filar på föredraget också. Jag har noterat att jag får fler och fler följare på Instagram. Har fler där än på min privata. Och fler lär det bli, förhoppningsvis. Försöker även dela ut visitkorten till alla jag känner.
Så snälla, följ mimmideluxkonstverkstad på Facebook och Instagram så ni inte missar några nyheter!!
