Hundkärlek
I morse sträckte jag ut handen och kände bakom mig i sängen. Förväntade mig att mina fingrar skulle möta något varmt och mjukt. Mycket riktigt. Jag behövde inte ens titta för att veta vad, eller snarare vem, som låg där. Sami!
Ja, nu är han här igen. Myshunden. Han kom i söndags och ska vara här i lite mer än två veckor. Jag är så himla glad för det. Jag mår mycket bättre av att ha honom här i min lägenhet. Nu när mina föräldrar dessutom är bortresta, känns det extra tryggt att ha Sami här. Han ger mig lugn och glädje. Varje gång jag känner mig ledsen eller har ångest, får mina assistenter slänga upp honom i mitt knä. Där får han sitta och trösta mig tills jag mår bättre.
I morse larmade jag som vanligt på min assistent, som kom och hjälpte mig upp. När Sami märkte att jag var vaken, kröp han upp till mig och slickade mig i ansiktet. Många gillar inte att bli slickade i ansiktet, men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket. Jag blev alldeles fylld av glädje och hundpussar. När jag hade kommit ur sängen och satt i rullstolen, satt Sami nere vid mina fötter och gnällde. Han gör så ibland när han vill komma upp till mig. Efter att ha myst en stund till med honom i min famn, medan assistenten fixade mitt hår, gick jag som vanligt och satte på mitt morgonkaffe, innan jag tog ut Sami på en promenad. Det är samma varje morgon. Jag sätter först på kaffet, för att det ska vara klart när jag kommer in igen efter en promenad med Sami.
I morse när vi var på väg hem igen snabbade han sig. Han kanske visste att jag ville ha frukost och därför skyndade han sig hem, för att jag inte skulle svälta. Han är för underbar!
Det känns redan som om jag har haft honom väldigt länge, trots att han bara har varit här i tre dagar. Han kommer igen i slutet av augusti och ska vara här till början av september. Jag är hans extramatte! Han trivs jättebra här hos mig. Ibland bär han sig åt som en trotsig tonåring, för han känner sig som hemma och tror att han kan göra hur han vill. Men för det mesta är han hur snäll och gullig som helst.
Nu känner jag att jag snart kan skaffa en egen hund. Jag är redo för det, känner jag, och många andra håller med om det. Jag tar ansvar för Sami och ser alltid till att gå ut med honom minst fyra gånger om dagen. Dessutom har jag koll på hur mycket han äter. Så ni ser. Jag kan snart skaffa mig en egen liten vovve.
Jag har tänkt att jag kan leta upp den rasen som Sami är rätt snart. Det är den sortens hund jag vill ha. Sen kanske jag kan bli en hundägare redan nästa år.
Mina föräldrar sa att jag nog skulle vänta lite med att skaffa mig en hund. De tyckte att jag skulle landa i att jag har fått en egen lägenhet och komma i ordning med mina assistenter först. Okej, att avvakta lite kan vara smart. Det är därför jag säger att jag kan skaffa en vovve nästa år och inte nu direkt. Men å andra sidan så har jag ju faktiskt fått bekräftat att jag mår mycket bättre med en hund till sällskap. Ända sen Sami åkte hem nu sist, gick jag omkring och kände mig deppig, stressad och ångestladdad. På kvällen efter att han åkte, fick jag en riktig ångestattack. Sen tänkte jag att Sami hade kunnat lugna mig om han fortfarande var här, vilket gjorde mig ledsen och fylld av saknad.
Det är också en anledning till att jag vill ha en egen hund, som alltid finns här. Jag behöver inte lämna bort vovven. Jo, jag kommer nog att behöva hundvakt ibland, när jag ska åka bort och inte kan ta med mig vovven, men då vet jag ju att han kommer tillbaka. Dessutom ska jag skaffa pass till min hund, så att jag kan ta med honom till lägenheten i Spanien. Då får jag förstås åka till Spanien på hösten, vintern eller våren. På sommaren är det alldeles för varmt och det skulle varken hunden eller jag palla. Jag gillar när det är varmt, men det finns en gräns. Det får inte vara så kokhett att man inte kan vara ute, utan att bada i svett.
Sami är en blandning mellan Shitzu och Yorkshireterrier och det är en sådan jag vill ha. Det finns många anledningar till det. De har världens mjukaste päls. Jag älskar att klia och klappa Sami och känna hans obeskrivligt lena päls under mina händer. Ibland gräver jag in fingrarna i pälsen. Dessutom är de allergivänliga och det är förstås jättebra. Men framför allt så är Sami i perfekt storlek och lätt att ha i knäet. Det blir inte trångt när vi ligger i min säng båda två. Han brukar ligga vid fotändan eller bredvid mig på kanten. Han är världens bästa sällskap och tröstare också. Till och med när jag sitter vid min dator och gör andra saker, sitter han för det mesta på mattan eller ligger på sängen, som för att visa att han finns där när jag har tid. Han brukar även vakta min lägenhet. Så fort han ser eller hör att någon går förbi utanför fönstret, börjar han skälla och morra. Det är precis som om han säger:
"Våga inte komma in till Mimmi och göra något dumt, jag vaktar henne!"
En annan sak som är bra är att de hundarna alltid ser ut som valpar, hur gamla de än är. Sami är cirka 5 år, men han ser fortfarande ut som en liten bebis. Han är min lilla bebis.
Ja, det är en sådan hund jag vill ha. Det har jag kommit underfund med.
Tänk så underbart att alltid ha en mjuk, mysig och levande hund till sällskap. Då skulle jag aldrig behöva vara ensam. Inte ens när livet suger och jag mår allmänt skit, behöver jag vara ensam. Vovven finns alltid där för mig. Jag behöver verkligen en vovve!