Lycklig singel
"Hur kommer det sig att du är singel?" "Längtar du inte efter en partner?" "Kommer du någonsin att kunna flytta ihop med någon?"
Den här typen av frågor har jag stött på många gånger. Så många gånger att jag under en tid knappt klarade av att ens prata om kärleksrelationer, utan att riskera att få ett sammanbrott. Jag kände mig alltid ifrågasatt av den här typen av frågor. Det kändes som om personen i fråga dömde mig på något sätt. Som om jag skulle vara en sämre människa, bara för att jag är singel. Eller, för att jag skulle vara singel på grund av min funktionsnedsättning. Jag vet att det finns folk som tror att vi med en funktionsnedsättning inte kan ha ett förhållande. Ännu mindre ha sex. Varför då? Jag upprepar: VARFÖR DÅ? Det har väl ingenting med våra speciella behov att göra. Till och med helt förlamade människor kan leva i ett förhållande. Och ja, sex är också möjligt. Det finns förlamade människor som till och med har barn, och var kommer de ifrån? Från jultomten, kanske? Vem vet? De kanske önskade sig en liten bebis i julklapp och blev tårögda av lycka när de öppnade paketet.
Som jag redan har skrivit, allting går, bara man vill! Allting handlar om vilja. Visst, vi kanske inte kan göra allt på samma sätt som icke funktionsnedsatta kan. Fast då hittar vi väl ett annat sätt. Vi är inte chanslösa. Inte på något sätt alls.
Så, för att besvara frågorna. Jag är singel för att jag känner för det. Jag vill inte ha något förhållande just nu. Det har jag inte tid med heller. Jag jobbar ju. Driver ett eget företag, utvecklar min YouTube-kanal, föreläser och arbetar med ett konstprojekt. Var skulle jag få plats med ett förhållande, mitt i allt det? Om jag längtar efter en partner? Nej, faktiskt inte. Jag trivs som singel och fokuserar på vänner och jobb istället. Det betyder inte att jag vill vara singel för resten av livet, men åtminstone ett tag till. Jag väntar på den rätta. Jag vill liksom inte gå och bli ihop med vem som helst. Jag vill träffa rätt person och vara 100 procent redo först. Inte stressa. Det mår jag inte bra av. Att stressa leder ingen vart. Det blir absolut inte bra i längden. Det krävs två för att ett förhållande ska fungera. Det är därför det heter tvåsamhet. Om min partner inte anstränger sig lika mycket som jag kommer att göra, eller förnedrar mig på något sätt, vet jag att det inte är rätt person för mig. Jag har en del olyckliga erfarenheter och minnen av förhållanden. Kanske är det därför jag äntligen har kommit fram till vad jag vill och vad jag inte vill. Just nu fokuserar jag på vänner. Sedan får tiden utvisa vad framtiden har att bjuda på. Om jag kommer att kunna flytta ihop med någon? Äähh, ja. Varför skulle jag inte kunna det? På grund av min funktionsnedsättning, eller vad? Det är klart att det blir lite annorlunda med tanke på min assistans, men allt sådant fixar sig ju. Barn, däremot… Jag kan få barn, men jag vill faktiskt inte. Inte nödvändigtvis för att en graviditet kan göra mig svårt sjuk. Jag vill bara inte. Jag älskar barn, men jag klarar inte av att ta hand om ett eget. Jag är fullkomligt nöjd med att vara mamma till min fyrbenta bebis med svans. Han är ju faktiskt mitt barn, även om han kommer från en annan hund.
Så, för att sammanfatta. Jag är fullt kapabel att ha ett kärleksliv och sexliv. Jag hade inte haft sämre förutsättningar, om jag så vore förlamad och inte kunde prata. Jag är fullt kunnig och villig att fatta mina egna beslut. Singellivet är något jag har valt. Inte för att jag aldrig vill ha ett förhållande, men jag vill hitta den rätta i lugn och ro först.