Jag har alltid sagt att jag absolut inte vill ha en kompis till assistent. Alltså, någon som börjar som kompis och sen blir assistent. Det har varit många olika anledningar till det. Först och främst så har jag varit rädd att vänskapsrelationen ska bli annorlunda, efter att min vän har jobbat hos mig ett tag. Även om det bara är tillfälligt. Jag har inte riktigt kunnat lita på att personen fortsätter att se mig som samma vän, utan mer som en gammal brukare. Är ni med på vad jag menar? Sen har jag inte velat bli kompis med mina assistenter heller. Återigen för att jag är rädd att de inte ska se mig som en kompis, även om vi ses när de är lediga. Jag har liksom tänkt att de har sina egna vänner och därför inte har någon lust att skapa en vänskapsrelation med mig, just för att de ändå inte ser mig som en vän. Visst kan man vara kompisar på jobbet, men det är en annan sak. Det blir mer arbetsrelaterat, liksom. Många gånger har jag försökt upprätthålla en vänskapsrelation med assistenter som har slutat, men det har inte alltid fungerat. Det känns ändå som att personen upplever mig som en gammal brukare, istället för en vän. Och så känns det som om personen i fråga undviker mig istället. Som om det bara är jag som försöker. Jag hatar det. Varför kan man inte bara säga rakt ut att man inte har någon lust, istället för att sluta svara och kanske till och med ta bort en som vän på facebook? Då hade jag sluppit känna mig så osäker. Det är som om jag automatiskt blir osäker och orolig när jag inte får svar. Speciellt om jag ser att personen är online. Jag vet inte om det beror på mig eller inte. Vet inte om de har glömt att svara, inte hunnit, eller om det är mig de inte vill prata med. Självklart svider det alltid att behöva höra att någon man tycker om inte vill umgås, men det är ändå bättre att vara ärlig än att undvika en. Människor är så otroligt självupptagna nu för tiden, fattar inte varför.
Sen är det kanske också så att jag inte vill att assistenten ska uppleva sig själv som en "betald kompis". Att de får betalt för att umgås med mig. Det är därför jag inte vill ha ledsagare/kontaktperson heller. Då är man ju "betald kompis",, man kommer hit enbart för att man får betalt för det. Det känns inte bra. Det blir stelt och konstigt. Jag vill att alla mina vänner ska vara med mig för att de uppriktigt vill det, oavsett omständigheterna. Annars kan man lika gärna skita i att umgås.
På senaste har jag insett att jag har en hel del vänner som har arbetat här. Det är personer som jag aldrig hade lärt känna annars. Var skulle jag träffa dessa fina vänner, om de inte hade jobbat här? Nej, precis. Ingenstans. Även om vi såg varandra på stan, skulle vi säkerligen inte utbyta ett enda ord. Vi hade garanterat inte blivit vänner i alla fall. Men genom deras arbete här har vi lärt känna varandra på djupet, så den relationen kan oftast hålla senare också. Ok, inte alltid, men ibland. Det beror ju på vilken typ av relation man har. Kommer man inte bra överens, så har man ju ingen större lust att umgås senare heller. Då får det vara så. Sen har jag någon assistent som är en av mina allra bästa vänner. Både på jobbet och privat. Jag har till och med fäst mig väldigt mycket vid hennes barn. Just nu har jag en kompis som jobbar extra hos mig fram till den sista januari. Där var det ju tvärtom, att vi lärde känna varandra som vänner först. Vår vänskap har inte förändrats alls... Bara till det bättre. Vi pratade faktiskt om det här om dagen. Att vi har lärt känna varandra på ett helt nytt sätt nu. Vi är typ ännu bättre vänner nu än innan hon började här. Ingen av oss tycker att det känns som jobb egentligen. Jag menar, vi känner ju varandra sen tidigare och därför känns detta mest som ett dygn runt umgänge. Jag sa till henne i fredags: "Vi ses på måndag, då är det jobb som gäller". Hon bara: "Ja, men det känns inte som jobb". Jag bara: "Håller med, men jag menar att det är jag som ska jobba".
Mina andra vänner som har varit assistenter har jag ju träffat via jobb, men det gör ju också att vi redan känner varandra och därför kan fortsätta direkt som vänner, utan att börja om från början. Lite som när man blir god vann med sina kollegor. Det är det ju många som blir. Man arbetar så tätt inpå varandra och träffas varje dag, så man bygger ju upp en nära relation. Jag gillar fortfarande inte tanken på att mina assistenter skulle bli kompisar med varandra, men eftersom de inte träffas varje dag och bara jättekorta stunder när de löser av varandra så lär det inte hända. Plus att jag inte längre har dubbelassistans, om det inte är nödvändigt. Och nödvändigt är det ju tekniskt sätt bara när jag ska åka iväg, så länge jag inte har en kompis med mig som kan hjälpa till. Med dessa förutsättningar kanske det faktiskt bara krävs en assistent. Om jag inte ska vara borta länge, såklart. När jag väl har två assistenter när jag ska åka iväg, så jobbar de inte tillsammans. En får jobba, medan den andra är ledig. Det blir på samma sätt som schemat är upplagt.
Vet att det finns de som behöver dubbelassistans dygnet runt av någon anledning. Där kan jag förstå att man bekantar sig med varandra, eftersom man jobbar ihop hela tiden. Så är det ju inte här. Jag behöver ingen dubbelassistans, alltså behöver mina assistenter inte umgås på det sättet. Även om man inte jobbar ihop för att umgås utan för att hjälpa den som behöver assistans, är det lätt hänt att det blir så ändå. Svårt att undvika, liksom. Detta är en av anledningarna till att jag verkligen hatar dubbelassistans. Jag hade kunnat ha det om jag ville, men det vill jag inte och har inte heller något behov av det.
Så, ja... Man kan vara kompis med en assistent. Det är inget konstigt. Jag vet att många har helt olika synpunkter på det, men det här är min åsikt. Man ska ju heller inte behöva vänta tills assistenten har slutat innan man börjar ses privat. Då blir det lite som att båda längtar tills man inte längre jobbar ihop och då blir relationen konstig. Känner man att man vill umgås på fritiden, så är det ju bara att köra på. Svårare än så är det inte. Som jag sa, det är precis samma sak som när man blir vän med sina kollegor. Assistenten och jag är ju faktiskt kollegor. Det är ingen skillnad. Vi jobbar också ihop. Det är bara det att jag bestämmer när vi ska göra något tillsammans.
Självklart hindrar det inte att jag vill att assistenterna ska hålla sig på avstånd när jag umgås med andra vänner. Jag vill umgås med mina vänner själv. Det är bara om jag känner att jag behöver lite hjälp som assistenten kan vara med, men det vet jag bäst själv och kan därför ropa på hjälp.
Ibland upplever jag en viss oroskänsla för att folk ska ta avstånd från mig på grund av assistansen. Alltså, så här. Jag träffar en ny människa, eller har kontakt med någon. Vi kommer fram till att jag har assistans dygnet runt. Genast haglar frågorna över mig. Vaddå? Har du assistent precis hela tiden? Har du ingen egen tid? Är det din assistent som skriver detta? Hur umgås du med andra? Osv. Vid sådana tillfällen försöker jag förklara allt jag kan. Både hur min personliga assistans egentligen fungerar, men också övertyga den andra om att jag är självständig och även umgås självständigt med andra. Det är ansträngande att behöva förklara mig gång på gång. Särskilt när det gäller någon som jag verkligen, verkligen vill träffa och umgås med. Då blir det lite som ett tvång att förklara så gått det går, för att personen inte ska ta avstånd. Skitsegt egentligen. Varför kan man inte bara låta det vara? Våga träffas, så får du se med egna ögon hur det går till. Och, nej, jag bor INTE i någon personal-lägenhet. Ärligt talat vet jag knappt vad det är. En lägenhet där både assistenter och brukare bor tillsammans, eller? Nej, detta är min lägenhet och ingen mer än jag och Siggelito bor här. Mina assistenter jobbar bara här. De sover också här, men inte i samma rum som jag. Jag har inget behov av det, som en del andra har. Bor man på sin arbetsplats eller? Nej, knappast. Så vad är det som stör dig? Varför inte bara umgås och ha kul, istället för att hela tiden tänka på att jag "inte är som alla andra" och att jag "har någon bakom mig"?