Jul och påsk
Förlåt, kära läsare. Nu blev bloggen försenad igen. Har svårt att hinna med allt. Från och med i maj kommer jag att blogga varannan vecka istället för en gång i veckan. Nu kommer här i alla fall ett inlägg.
Alla vet ju varför vi firar påsk. Det pratar man ju jämt om i skolan. Man vet varför vi firar jul också. Högtiderna har dock fått en helt annan betydelse idag. Jag menar, de flesta brukar inte gå omkring och tänka på Gud och Jesus under jul och påsk. Jo, om man är religiös, förstås. Jag tror också att traditionerna har ändrats en del. Var kommer liksom julklappar och påskägg in i bilden? Jo, julklappar har jag lärt mig. Det var Jesus som fick presenter. Men påskägg vet jag inte riktigt. Fast allt kanske har den religiösa kopplingen, bara att vi inte precis tänker på det. Jag vet inte, jag är inte själv troende.
Julen har alltid fått mig att tänka på julklappar, och påsk är förknippad med påskägg och godis. Så är det faktiskt fortfarande, även om jag är vuxen. Fast jag inte äter godis och knappt firar påsk, så är själva ordet förknippat med min barndom. När jag var liten fick jag alltid massor av påskägg. Jag fick från mina föräldrar, från min farfar, faster, gammelmoster, mormor och morfar. De påskägg jag fick var såklart alltid sprängfyllda med godis. Mmm. Jag som tok-älskade godis. Hela mitt rum var fullt av godispåsar och chokladkakor. Det var rena drömmen för mig. Jag kunde förstås inte äta upp allt på en gång. Det hade min lilla barnmage aldrig gått med på. Hur förtjust jag än var i godis, så hade till och med jag en sorts gräns för hur mycket jag klarade av. Men jag smög fram till mina påskägg och tog en godbit då och då. Även mitt i veckan. Dumt nog kunde jag inte öppna alla påsar och chokladkakor själv, så jag fick gå ut till mina föräldrar och be om hjälp.
”Men Mikaela, det är inte lördag idag”, sa de trött.
”Jag ska bara ta en bit”, lovade jag.
Det slutade med att jag käkade upp hela chokladen. Vid ytterst få tillfällen nöjde jag mig med halva, men oftast åkte alla bitarna ner i min mage.
Samma sak med julen. Även om jag tänker på att klä julgranen och lyssna på julmusik, baka lussebullar och tända adventsljusstaken, så kan jag inte låta bli att tänka på julklappar också. Jag föreställer mig att jag sitter och öppnar paket och tindrar med ögonen av lycka. Fast det är klart, det andra är minst lika viktigt. Att få sitta och umgås med människor man älskar är en stor del av själva julfirandet. Ändå kan jag inte föreställa mig hur det skulle vara att inte få en enda julklapp. Då hade jag nog blivit väldigt ledsen.
Nu vill jag inte framstå som en bortskämd skitunge. Jag tänker jättemycket på alla som är helt ensamma, utan vare sig familj, vänner eller bekanta. Jag vill bara leta upp var och en och ge dem en stor kram. Jag sänder dem en mental kram istället. Även om jag jättegärna vill få julklappar, så går mina tankar till dem som inte har den möjligheten. De som inte har några vänner eller familj, eller som inte har några pengar. Jag antar att julklappar också är en tradition för mig. Det är säkert därför jag inte kan tänka mig en jul utan presenter, hur mycket jag än försöker. Precis som jag inte kan tänka mig att fylla år, utan att få en enda födelsedagspresent.
Jag vet att julen inte alltid är så vacker, fridfull och perfekt som man kan tro. För många är det första julen utan nära och kära. De som är helt ensamma får inte uppleva något julfirande alls. Och tänk de som inte har någonstans att bo. Jag har sett på TV att det finns folk som öppnar upp sina hem för dem som är ensamma. De bjuder helt enkelt in ensamma människor och ordnar ett stort julfirande för allihop. Ibland funderar jag på att göra något liknande. Inte till jul, då är jag oftast i Spanien eller firar hemma med familjen. Kan inte heller ha det hemma hos mig då det är för ont om plats. Dessutom vet man aldrig hur många som kommer. Det kan bli hur många som helst. Ibland vill jag göra en sorts evenemang för ensamma människor som söker nya vänner. Får nog vara i en lokal i så fall. Fast jag vet inte. Det beror på vem eller vilka som kan hjälpa mig. Just nu är det i alla fall ingen möjlighet.
Jag kommer ihåg när jag kände mig ensam och sökte nya vänner. Jag gick med i olika Facebook-grupper för att träffa vänner, men inget kändes rätt. Trots att grupperna enbart var till för vänskap, så var det många killar som såg det som en dejtinggrupp och försökte stöta på mig. Därför tvingades jag inse att sociala medier inte var rätt sätt för mig att få vänner. Nu har jag istället många vänner i verkligheten. Det gick så fort att jag knappt hängde med i svängarna. Helt plötsligt satt jag här med massor av vänner. Det hindrar inte att jag fortfarande känner mig ensam ibland, fast då försöker jag påminna mig om hur många vänner jag faktiskt har. Vänner, familj och ett jobb som jag verkligen älskar.