Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Jag vet inte ens varför. För att höra att jag lever, kanske. Testa min dryga röst och påminna alla om min existens. Nej, men allvarligt. Ibland blir jag bara så trött, arg och less på livet. Så trött, arg och less att den enda lösningen verkar vara att skrika. Så, det gör jag. Jag skriker så högt att jag själv måste hålla för öronen för att inte bli döv, eller försöka skona min stackars hals innan den tar allt för mycket stryk. Ungefär så. Precis som i "Vera vill inte", som jag läste när jag var liten. Hon kunde också bli så sinnessjukt trött på allting att hon ylade rakt ut. Ibland funkar det. Ibland funkar det inte alls. Jag vet, för jag har testat typ tusen gånger. Och när det inte funkar finns det inte så mycket att göra. Jag kan ju inte gärna kasta mina ägodelar tvärs över rummet. Ännu mindre resa mig upp och springa hundra varv runt hela Staffanstorp. Inte ens sparka lite med benen. Vad gör man då? Tyvärr vet jag inte.
Jag kommer ihåg att jag en gång skrev ett inlägg om att den som är argast oftast är räddast. Det håller jag fortfarande fast vid. I alla fall är det så för mig. Ilskan fungerar lite som ett slags utlopp på rädslan. Jag kan inte sätta ord på min oro och ångest, så jag får utbrott istället. Samma sak när jag är stressad. Då kan jag också upplevas som arg, men det är jag egentligen inte. Jag kan bara inte hantera alla starka känslor som helt okontrollerat väller upp i mig, utan att fråga mig om lov först. Jäkla känslor! Det där var väl oartigt. Att attackera någon utan lov. Fy skäms!
Ok, jag driver lite nu. Försöker vara rolig, mitt i det jobbiga. Men alltså, seriöst. De senaste veckorna känns det som om jag har förändrats, rent känslomässigt. Jag har inte riktigt varit mig själv. Det kan jag inte ha varit, eftersom jag inte känner igen mig själv. Mina känslor är helt utan kontroll. De kan helt oförberett storma upp i mig och överrumpla mig fullständigt. När det händer blir jag rädd att jag ska tappa kontrollen och skrämma min omgivning, fast jag skrämmer i och för sig mig själv också. En av mina värsta mardrömmar är att jag ska skrämma bort människor i min närhet. Få dem att ta avstånd från mig. Det är verkligen ingenting jag vill.
Så... När jag blir irriterad, eller i alla fall uppfattas som det, är jag oftast egentligen rädd. Rädd för att bli lämnad, sårad, anklagad eller kritiserad. Rädd för att bli mentalt intryckt i ett hörn och inte komma loss, hur mycket jag än sprattlar och kämpar. Rädd för att bli fasthållen. Rädd för att bli missförstådd. Rädd för att säga eller göra fel och få alla emot mig. Rädd för människor som påverkar mig negativt. Rädd för människor som pratar för mycket eller upplevs som för påstridiga. Rädd för att inte kunna lösa ett problem. Rädd för retoriska frågor. Rädd för mardrömmar och Flashbacks. Rädd för att inte kunna lita på människor...
Om jag upplever att jag blir utsatt för mina rädslor går jag in i ett försvarsläge. Det är då jag kan upplevas som arg med tanke på mina reaktioner, men vad ska jag annars göra? Det känns som om jag inte kan andas. Jag får verkligen ingen luft. Då kan jag inte göra så mycket mer än att skrika, fäkta med armarna och bli hysterisk. Oron gnager ständigt i mitt bröst. Ångesten går på tomgång och när det händer något som triggar den ytterligare, rivstartar den. Då vet jag inte vad jag ska göra för att stoppa den.
Det finns en anledning till att jag varken vill, kan eller orkar prata på morgonen. Eller, egentligen två. Dels för att jag är otroligt morgontrött och bara vill vara för mig själv, tills jag har fått i mig två koppar kaffe och lyssnat på musik. Fast den andra viktiga anledningen som hänger ihop med den första, är att jag i min morgontrötthet är väldigt känslig. Jag kan helt enkelt inte ta jobbiga diskussioner eller reda ut saker. Då får jag bara ångest, blir uppjagad och lättretad. Jag har noterat att jag ibland mer eller mindre skäller ut mina assistenter på morgonen/förmiddagen. Det är aldrig meningen att det ska bli så. Men det är egentligen samma sak där. Jag är egentligen inte arg. Eller så är jag det, eftersom jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. I så fall är jag mest förbannad på mig själv. Inte på någon annan i alla fall. Inte ens på Sigge. Fast när mina assistenter får sig en liten utskällning beror det nästan aldrig på att jag är arg på dem, utan att det har hänt en grej som har triggat igång mig. Kanske något de har sagt, att de har använt ett tonfall som jag upplever som irriterat, att de pratar för mycket eller att de försöker reda ut en grej med mig just när jag absolut inte orkar. Det kan finnas flera anledningar, men det är aldrig deras fel. Inte egentligen. Det kan vara att något har skrämt mig. Att mina rädslor ställs på prov på något sätt. Jag önskar verkligen att jag kunde förklara vad som händer i mig när jag blir uppretad eller triggad, men det är inte så lätt. Snarare skitsvårt.
Ett annat problem som jag har är att jag har extremt svårt för djupa och känsliga diskussioner. Jag är så känslig för kritik och att hamna i konflikt med någon. Jag har nog inte alltid haft så här svårt för det, men det är något som har blivit ett större problem med åren. I takt med att jag blir mer psykiskt instabil, får jag också desto svårare att hantera saker. Ibland kan det räcka med ett enda ord för att jag ska få panik och sätta upp alla mina mentala försvar.
Varför är det så svårt att vara ärlig i vissa situationer? Att klart och tydligt bara tala om för personen i fråga att jag behöver en paus och att vi ska lägga ner diskussionen. Istället går hjärnan i baklås. Hjärtat rusar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är då jag blir intryckt i ett hörn, så att säga. Jag har ingenstans att ta vägen och jag kan inte reda ut situationen. Då är det lätt hänt att jag istället börjar skrika och få det att uppfattas som om jag är förbannad. Det är jag inte. Inte egentligen. Men vad ska jag göra, liksom? Att uttala orden: "Stopp, paus. Vi får prata mer om detta senare". Det är så sjukt mycket svårare än det behöver egentligen. Av flera olika skäl. För det första har jag otroligt svårt, (ja, faktiskt nästan omöjligt), att formulera dem orden när jag redan har gått upp i varv. Sen kanske jag inte riktigt kan förmå mig att avsluta diskussionen, förrän jag har fått ur mig allt jag vill ha sagt och försäkrat mig om att den andra personen lyssnar och förstår vad jag försöker säga. En annan anledning till att det är så förbannat svårt att bryta i ett samtal som gått över styr är återigen att jag kan slänga ur mig orden på fel sätt och därmed får sjukt dåligt samvete. Jag menar, när jag har gått upp i varv och liksom känner mig desperat är det lätt hänt att jag liksom spottar fram orden, istället för att lägga fram dem på ett lugnt och sansat sätt. Jag kan exempelvis säga: "Sluta nu! Lägg av! Jag tänker inte prata mer om det här. Punkt slut!" Istället för att helt enkelt förklara: "Jag orkar inte snacka om detta just nu, för jag börjar gå upp i varv". Det är bara så sinnessjukt svårt att spela lugn när det är allt annat än man är. Min situation gör det inte precis lättare. Att alltid ha någon i närheten tar hårt på en. Jag begär inte att någon som inte är i den situationen ska förstå hur det är, för det är ju helt omöjligt. Man kan försöka sätta sig in i situationen, men man kommer aldrig kunna förstå helt och hållet. Jag inbillar mig inget annat.