Bort från verkligheten
Ibland vill jag bara komma bort. Långt bort. Eller, i alla fall en bit. Hämta kraft och energi. Ladda batterierna. Få lite andrum, lugn och tid för återhämtning. Slippa den krävande vardagen och all stress, press och hets det nu innebär. Lämna verkligheten och bara vara. Tänk så skönt det hade varit. Att bara dra någonstans. Till ett annat land. Ett centralt hotell här i Sverige hade i och för sig också fungerat, men utlandet hade varit både roligare och skönare.
Här om kvällen satt jag och läste inlägget om när Sara och jag var på Clarion hotell sommaren 2021. Jag kollade på bilderna och drömde mig bort. Längtade tillbaka. Jag skulle så gärna vilja göra om det. En hel helg den här gången. En natt räcker inte, med tanke på att vi knappt ville åka därifrån. Den här gången kanske vi skulle ta med oss lite fler kompisar. I alla fall två stycken. Jag vet precis vilka det skulle vara. Om inte båda kan, så kan vi i alla fall bli tre stycken. Det funkar också. Tänk bara. Tre eller fyra tjejkompisar på vift. Precis det som jag alltid har drömt om.
Nu har jag även börjat fundera på en utlandsresa med mina vänner. Kanske till vår lägenhet i Spanien. Fast utan föräldrar, såklart. Bara jag och mina underbara vänner. Vi kanske hade varit iväg en vecka. Minst. Kan andra, så kan jag. Jag menar, det är klart att jag också kan åka iväg med kompisar till utlandet. Jag är ju inte annorlunda än alla andra. Jag har bara inte gjort något sådant tidigare, men nu jäklar är det dags! Och ja, jag vet att det krävs lite extra planering för min del, med tanke på assistenterna och allt. Det får man kolla på i god tid. Hur många assistenter som ska med och så. Allt det där vet jag ju, men alltså, kom igen. En utlandsresa innebär ju planering för vem som helst. Det är ju inget man bara gör. Så länge man inte gör en sista minuten resa. Det finns absolut ingenting som tyder på att det skulle vara omöjligt för mig att utföra en sådan sak. Med rätt förutsättningar, (och såklart att man är ute i god tid), är allt möjligt. Nu när jag dessutom är bekväm med att umgås med mer än en person, blir det ännu lättare. Det är också något som ställt till det för mig förut. Att jag helt enkelt inte har vågat, eftersom jag varit säker på att jag skulle känna mig utanför, må dåligt och därmed skulle hela semestern vara förstörd. Trots att en semester med vänner har varit min dröm så länge, har jag aldrig vågat göra det. Mina rädslor har stått i vägen. Så tänker jag inte längre. Nu känner jag mig redo att ta det steget. Samla ihop mina närmsta vänner, sätta oss på ett plan och påbörja vår resa. Ju fler, desto roligare. Det har bara tagit extremt lång tid att komma fram till den insikten. Det beror säkert också på att jag inte har haft rätt sorts vänner förut. Vi har inte delat samma intressen. Jag är en aktiv och social tjej som vill festa, resa och upptäcka världen. Jag nöjer mig inte med att sitta hemma och ta en kaffe i max två timmar. Ibland kan det väl fungera, men inte alltid. Kanske är det lite det som har gjort mig mer eller mindre avskräckt till sådant här tidigare. Jag har ju så gärna velat åka på semester med kompisar, men då har jag sett en vision om att vi mest kommer sitta hemma i lägenheten. Det känns lite dumt att säga det, men jag tror faktiskt att det hade blivit så. Jag hade nog fått dra ut på stan och festa ensam. Då kan man lika gärna stanna hemma. Sen har ju såklart det där med oron över assistansen också fått mig att avstå. Det är rätt sorgligt egentligen. Att jag har avstått från något jag så gärna hade velat göra, för att min ångest och rädslor har stoppat mig.
I somras, när Sara och jag övernattade i Helsingborg och jag i lite samma veva kom över min rädsla för att umgås flera stycken, skulle jag säga att vändpunkten kom. Det var då jag både lärde mig att det är roligare ju fler man är, samt att det här med att åka iväg med kompisar faktiskt är livet. Dock står jag fortfarande fast vid att det inte är jag, en kompis och en assistent som ska umgås. Jag umgås själv med mina kompisar. Det är jag fortfarande fast besluten om. Just för att jag vill vara så social som möjligt, tror jag faktiskt inte att jag hade velat åka på semester med bara två assistenter som sällskap. Det hade aldrig blivit samma sak. Varför ska jag förresten göra det, nu när jag har flera fina vänner att göra det med? Även om det kanske faktiskt behövs två assistenter på resan, så är det nog inget som stör mig så länge jag även har vänner runt omkring mig. Jag hatar fortfarande dubbelassistans. Dock tror jag inte att det skulle kännas lika jobbigt de gånger det även är vänner inblandade. Då behöver jag inte tänka på dubbelassistansen, utan kan fokusera på att ha kul med mina vänner.
Jag har redan tankar på att boka in ännu en weekend på Clarion med Sara och de två andra. Därefter hade jag faktiskt velat ta med dem till Spanien. Och om fyra år, när jag fyller 30... Då tänker jag dra till New York! Jag har ju velat det så länge. Hade det inte varit för pandemin, så hade jag kanske varit där redan samma år som jag fyllde 25. När jag blir 30 år hoppas jag verkligen att min drömresa kan bli av.
Men seriöst, det hade verkligen varit sjukt fett att dra iväg någonstans med vänner. Jag behöver komma bort. Lämna all press, bara för ett litet tag. Och att dela det med vänner hade varit toppen. Det blir liksom en helt annan frihet och en annan sorts avkoppling då.