Psykisk ohälsa, ett allt större problem i dagens samhälle
Väljer man att må dåligt? Vill man drabbas av återkommande panikattacker, eller ligga deprimerad i sängen? Har man problem med missbruk eller ätstörningar för att man tycker att det är coolt? Skulle inte tro det.
Psykisk ohälsa är ett allt större problem i dagens samhälle. Var och varannan människa här i världen lider av panikångest, olika sorters beroende, ätstörningar eller utmattningsdepression. I värsta fall även självskadebeteende. Var och varannan människa vänder sig regelbundet till psykiatrin, men blir avvisad, om och om igen. Var och varannan människa gråter sig till sömns varje kväll, eller har någon diagnos. ADHD, Borderline, Bipulär, PTSD eller utmattningssyndrom. Var och varannan människa. Det är nästan hela jordens befolkning.
Vanliga orsaker till psykisk ohälsa kan vara stress, höga krav i skolan eller på jobbet, press från sociala medier eller konflikter hemma. Det kan också vara kroppshets och kroppsideal. Trender som läggs fram inom sociala medier kan skapa en osäkerhet och press att se ut på ett visst sätt. Så, på det hela taget kan sociala medier bidra till dåligt mående. Jag har flera kanaler på sociala medier, men jag skulle aldrig skriva något olämpligt. Jag följer inte heller några konton som på något sätt berör kroppen, mat eller utseende. Jag har redan svårt att acceptera min kropp, så jag klarar inte av mer press när det gäller den biten. Och det tror jag egentligen inte att någon gör.
Jag drabbades av min första panikattack när jag var 11 år. Jag tror egentligen inte att någon vet om det. Faktum är att jag aldrig hade hört talas om ångest. Jag visste inte ens vad det betydde. Jag minns att jag satt i duschen och kände att det blev svårt att andas. När jag sedan satt och borstade tänderna, började det helt plötsligt flimra framför ögonen. Hjärtat rusade i bröstet. Det kändes som om jag hade två dricksglas för öronen. Jag kunde inte tänka, för det var som om jag hade hjärnan i en torktumlare. Jag vet inte hur lång tid det gick, innan hjärtat långsamt återgick till sin normala rytm. Det höll nog bara på i någon minut, fast det kändes mycket längre. Efteråt var jag alldeles svettig. Det kändes ungefär som om jag hade kört ett ovanligt hårt träningspass på gymmet. Jag låg matt i sängen och undrade vad i hela friden det var som nyss hände. Jag sa ingenting till någon. Både för att jag inte vågade och för att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag höll tyst och försökte förtränga det istället. Det var lättare så.
Jag vet inte när jag på allvar började må dåligt. Det kom smygande i mitteln på mellanstadiet, tror jag. Jag drabbades av dödsångest som 11-åring, efter att min barndomsvän gick bort. Med dödsångesten kom även separationsångesten och så småningom också panikångesten samt hög prestationsångest. På högstadiet mådde jag ännu sämre. Jag hade svårt att passa in. Det kändes alltid som om jag gick balansgång. Ett enda litet snedsteg räckte för att hela min fasad skulle rasa samman. Jag ville så fruktansvärt gärna vara en cool, snygg och självsäker tonårstjej. Jag ville leva ett helt normalt tonårsliv och göra samma saker som de flesta ungdomar gör. Det vill säga, festa, skolka, träffa killar och sova över hos kompisar. Kompisar som jag i och för sig inte hade. Jag hade hårda krav i skolan och svårt att leda upp till andras förväntningar. All press och stress gjorde att jag hatade mig själv. Jag räckte inte till. Jag dög inte till någonting. Sedan blev det förstås inte bättre av att jag hade personlig assistans och hela tiden måste anpassa mig till vuxenvärlden. På högstadiet började jag skada mig själv genom att riva och slå mig. Fast det var ingen som visste att det var medvetet. Jag sa alltid att det var en olyckshändelse. Att jag hade råkat klia mig lite för hårt, eller slagit huvudet i dörrkarmen. Allt det här pågick under hela tonåren. Ändå var det först på gymnasiet som jag fattade vad jag led av. Konstant ångest och stress, självförakt och ätstörningar i perioder. Jag försökte alltid vara någon annan. Allt för att bli accepterad och omtyckt av andra ungdomar.
Min familj har vid flera tillfällen beskrivit mig som en riktig glädjespridare. Som liten var jag alltid glad, påstår de. Eller, ok. Ingen människa är alltid glad. Det var mer så att jag höll mina innersta tankar för mig själv. Jag var rädd för att prata om hur jag mådde. Jag ville inte visa mig svag. Ville inte bli ifrågasatt, kritiserad eller misstrodd. Jag hade ingen att prata med. Varken i skolan eller hemma. Mina föräldrar skulle säkert ha lyssnat och försökt finnas där, men jag tror inte att jag ens visste hur jag skulle uttrycka mig. Även om jag då och då öppnade upp mig någon centimeter, så vågade jag inte öppna mig helt. Det kändes för skört, på något sätt. Fast det är klart, jag har aldrig varit någon expert på att prata om mina känslor. Inte ens nu i vuxen ålder, även om jag har blivit något bättre på det nu.
Anledningen till att det kunde verkas som om jag nästan alltid var glad är att jag använde glädjen som ett skydd från mina inre demoner. Jag flydde in i en euforisk bubbla och gömde mig bakom ett skratt. Jag menar inte att jag inte var glad, för det var jag. När jag hade mina allra bästa stunder, kunde demonerna helt dra sig undan. Jag tror att jag var som gladast när jag hade människor omkring mig. Då kunde jag skratta, sjunga, prata oavbrutet och göra allt för att stå i centrum. Så, jo. Jag var en glädjespridare, även om jag var väldigt sjuk och hade hård press i skolan. Jag älskade att lyssna på Sune och Bert. På sjukhuset satt jag upp i sängen och lyssnade på ljudböcker från min Daisy-spelare. Jag kiknade av skratt när jag hörde alla tokigheter som Bert och hans helgalna polare hittade på. När jag blev uttråkad, släpade jag iväg min pappa till "roliga backen". Det var en liten backe vid passagen utanför avdelningen. Där sprang vi som galningar och lekte att rullstolen var en racerbil. Jag hittade en "rolig backe" när vi var i Egypten också. Det var inne på hotellet. Jag ställde mig längst upp och släppte rullstolen, för att susa ner för backen. PANG! Rullstolen for rakt in i väggen. Jag ramlade ur och landade på det hårda stengolvet. Både pappa och jag blev helt chockade, fast sedan brast vi ut i gapskratt. Innan vi gick tillbaka till resten av sällskapet, lade han ett pekfinger framför munnen och teaterviskade: "Sch, säg ingenting till mamma".
På den tiden var allting relativt enkelt. Vad är det nu man brukar säga? Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer. Fast mina bekymmer var dock lite för stora för att drabba en så liten och oskyldig unge som mig.
Tyvärr är vården allt annat än hjälpsam. Allt för många blir nekade att få hjälp, just när man som mest behöver det. Antingen är man för frisk eller för sjuk, för glad eller för bitter, för normal eller för onormal. Allting är liksom antingen eller. Ibland känns det som om man måste vara sjuk i typ tjugo år, innan vården uppmärksammar det. Om ens då. Och då är det för det mesta redan för sent.
I många, många år har jag kämpat för att få hjälp med mitt mående. Jag har kastats runt från den ena psykologen och läkaren till den andra. Flera gånger har jag varit nära att ge upp och bara skita i alltihop. Ofta är min personliga assistans ett onödigt störningsmoment för vårdpersonalen. Med det menar jag att de slösar tid på att gnälla om att mina assistenter inte borde få vara där, istället för att fokusera på mig som patient. Jag fattar inte varför. Jag menar, hur svårt kan det vara att acceptera att jag är beroende av mina assistenter? Utan dem kan jag inte ta mig någonstans.
Det var samma sak när jag skulle operera ryggen. Då var jag tvungen att få tillåtelse att ha mina assistenter på sjukhuset. Så dumt! Mina assistenter hänger med på köpet. Jag kan inte vara där utan dem. Varför ska jag behöva få tillstånd att genomgå en operation, bara för att jag råkar ha assistenter? Jag kommer aldrig att förstå mig på vården.
Det som har hjälpt mig mest är DBT, (dialektisk beteendeterapi). Där övar man bland annat in färdigheter för att hantera svåra känslor och jobbiga situationer. Tillsammans med sin terapeut har man färdighetsträning en gång i veckan. Man brukar gå i gruppterapi också. Det gör inte jag då det skulle bli för svårt för mig med tanke på min hörselnedsättning. Jag har inte gått den här behandlingen så jättelänge, men det börjar redan ge resultat. Jag upplever att jag är både lugnare och gladare. Jag har inte lika mycket ångest och blir inte arg lika fort. Självklart är det fortfarande vansinnigt jobbigt ibland, men jag är gladare nu än för cirka två år sedan. När jag föreläser använder jag mycket av min humor. Även om det är tunga ämnen, så har jag en förmåga att skämta till det och få publiken att skratta. Det är också mycket allt jag gör inom Mimmi Delux som gör att jag är gladare nu. Att jobba som egen företagare på Mimmi Delux är både spännande, roligt och givande. Jag älskar det, helt enkelt.
Jag skulle inte säga att jag är fri från psykisk ohälsa. Det kommer jag nog aldrig att bli. Men jag har en bättre period nu, och det tänker jag ta vara på. Det går att få hjälp, men då måste man verkligen vilja ta emot hjälpen och må bättre.
Var inte rädd för att be om hjälp. Det blir bättre. Jag lovar.