Stress, irritation och frustration

Ibland oroar jag mig jättemycket för hur andra uppfattar mig. Jag försöker ständigt göra ett gott intryck och vara snäll och trevlig mot alla, men ibland blir det liksom för mycket av allt. Ibland kan jag snäsa av någon, eller i alla fall inte kunna dölja min frustration. Det är aldrig meningen. Då handlar det ofta (inte alltid, men ofta) om ett läge då jag redan har väldigt mycket i huvudet, samtidigt som jag har svårt att koncentrera mig. Jag vill bara få det gjort och gör allt för att det ska gå så snabbt och smidigt som möjligt, så ingenting att dra ut på det i onödan. Det är som om jag är så fokuserad på det jag håller på med att jag liksom inte klarar av att svara på frågor och ge respons och samtidigt vara trevlig och artig. Har ni upplevt det någon gång? Jag har svårt med koncentrationen, jag vet det. Ibland blir det bara kortslutning i hjärnan. Jag är social, samtidigt som jag stundtals nästan kan vara lite rädd för sociala sammanhang. I perioder har jag känt mig så avskräckt i sociala umgängen att jag helt undviker det. Inte socialfobi, men kanske något där i närheten. Jag kan vara så otroligt rädd för att uppfattas på fel sätt att jag hellre drar mig undan. Allt för att undvika känslan av utsatthet. Jag vet liksom inte vad jag ska göra och då är det lättare att inte göra något alls. Det är en osäkerhet som jag har burit med mig under hela livet. Jag vill inte vara en otrevlig person och det är jag egentligen inte heller. Inte på något sätt. Frågan är bara hur jag uppfattas av omgivningen? Vad tänker och tycker andra människor om mig när jag vid stress eller koncentrationssvårigheter kan bli lite kort i tonen? Även när jag vid ångestattacker bara vill därifrån fort som fan, innan jag tappar kontrollen helt. Jag känner hur det slutgiltiga sammanbrottet kommer närmre och närmre. Jag vill verkligen inte flippa ut här och nu och därför är min enda instinkt att komma iväg så fort jag bara kan. Men så börjar andra människor prata med mig, ropa på mig och hindra mig från att komma iväg. Det gör situationen ännu mer pressad. Då vet jag inte hur jag ska hantera det och gör därför fel istället. Jag kämpar verkligen för att inte tappa humöret, men behovet av att ta mig därifrån är starkare. Det är svårt att balansera allting på samma gång. Vid vissa extrema fall är det så mycket som dunkar i huvudet att jag inte ens minns vad jag har sagt, ännu mindre hur jag har sagt det. Det är bara ett enda ord som skriks i mitt huvud. Eller, egentligen tre upprepande ord med stora bokstäver och isande utropstecken. BORT, BORT, BORT!! HEM, HEM, HEM!! NU, NU, NU!!! Och allt det här blir förstås inte bättre av att jag oroar mig för hur jag har blivit uppfattad. Jag vill vara trevlig och social. Jag vill kunna prata och skämta avslappnat, svara på frågor och vara en cool och rolig tjej. Men vissa dagar går det inte. Det kan vara när jag redan mår dåligt och plågas av en sjuk ångest, känner mig stressad eller bara har sovit dåligt och är dödstrött. Då försöker jag istället räkna ner timmarna. Allt för att inte bryta ihop totalt. Något jag ofta gjorde när jag gick i skolan. "Om tre timmar kan jag slänga mig i sängen och skita i allt och alla". "Om en timme är jag hemma och kan äntligen slappna av". "Dagen är snart slut". Ibland funkar det, men inte alltid. När jag är som mest uppjagad hjälper det inte hur mycket jag än försöker lugna och muntra upp mig själv. Då vill jag helst sätta mig i ett hörn och lipa som en barnunge, eller gå ut och slå sönder något. För jag kan inte hålla ihop mig själv och rädslan för att verka konstig gör det inte bättre. Det är som om hela min kraft och energi går åt att hålla mig upprätt och samtidigt komma iväg. Allra helst nu på en gång. Sen kan det faktum att jag jämt har assistans också försvåra vissa situationer. Det gör ju att jag aldrig slipper undan att prata med någon, även om jag verkligen vill. Visserligen kan jag säga till mina assistenter att jag inte vill prata när jag har en riktigt dålig dag, samt på morgonen, men ibland har man ju knappt kraft till det. Vissa dagar är man bara så orkeslös att man helst inte vill slösa ett enda litet ord på hela dagen, men det blir ju sjukt svårt ibland. Samma sak om jag skulle få en ångestattack ute bland folk. Ibland tar det onödigt lång tid att komma därifrån, även om jag har förmedlat till min assistent att jag vill att vi ska snabba oss. Hade jag kunnat, så hade jag rest mig upp och kutat iväg, men det kan jag ju inte. Även om jag i och för sig kan köra min rullstol själv, så är det något jag undviker när jag inte är hemma och inte kan vägen. Och även om jag hade kört rullstolen överallt, så går det ju inte lika fort som att springa. Jag kan liksom inte få det att gå fortare än det redan gör. Om jag får en ångestattack just när jag står i en kö, eller blir tvungen att knuffa upp en svintunga och aslångsam dörr och sen sakta rulla ut och samtidigt se till att inte ramla, då blir det dubbelt så jobbigt. För då kan jag inte kontrollera situationen. Kanske är det också min synnedsättning som gör att jag inte vågar köra rullstolen själv när jag inte är hemma, eller inte är någonstans där jag kan vägen till 100 procent. Jag vill inte riskera att köra vilse eller krocka/rulla över någon. Det lär jag ju göra i stökiga miljöer, då kan ju knappt mina assistenter undvika det fast de har 100 procent bra syn. Det kan också kännas som om det går sjukt långsamt, trots att det kanske inte gör det. Ett sådant tillfälle är när jag, mina föräldrar, Sigge och min faster åkte till Spanien. Jag var vråltrött och ville bara sova. Hade jag kunnat, så hade jag somnat i bilen från flygplatsen till lägenheten. När vi väl var framme skulle det packas upp innan jag kunde gå och lägga mig. Vid ett senare tillfälle påpekade jag att det hade tagit sjukt lång tid, men fick då höra att det egentligen gick ganska snabbt. Det var alltså jag som tolkade det som om det tog lång tid, för att jag var så trött och bara kunde tänka på att sova. Jag vill inte gnälla eller klaga. Inte heller vill jag att ni ska tycka synd om mig. Jag till och med ber er att inte göra det. Det här är mest en sorts förklaring till varför jag ibland kan verka irriterad/arg, trots att jag egentligen bara är trött, ångestladdad och stressad. Eller när jag bara vill få något gjort och helst inte vill prata samtidigt. Eller, helt enkelt för att det påminner om andra tidigare tillfällen och jag har fullt upp med att hålla ångesten på avstånd.