Allt för barnet
Hur ska man som förälder hjälpa sitt barn att se möjligheter? Hur fokuserar man själv på lösningarna, istället för problemen? Hur agerar man om barnet kommer till en och säger: "Mina Klasskamrater kallar mig för blindbock och dövjävel"?
Allt detta har jag kunskap och erfarenhet av, och jag tror att min historia och mina tips kan vara till stor hjälp för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Därför skulle jag vilja föreläsa för föräldrar till barn inom SRF, (Synskadades riksförbund). Jag arbetar ju mycket inom personlig utveckling med normbrytande syfte. Det är viktigt att förstå att vi alla är olika, men att alla är precis lika mycket värda. Det är föräldrarnas ansvar att lära sina barn att respektera varandras olikheter. Det är också viktigt att man stöttar barnet och talar om att man är bra och fin som man är. Det är i första hand föräldrarna som måste se möjligheter och lösningar för att kunna dela med sig av sina erfarenheter till barnet. Barns självkänsla och respekt till både sig själva och andra kommer oftast hemifrån. Det är därför viktigt att man uppfostrar sina barn på rätt sätt. Man måste sätta tydliga gränser, annars lär barn sig inte vad som är rätt eller fel. Jag tror att det är bra att föräldrar så tidigt som möjligt börjar prata med sina barn om människors olikheter och allas lika värde. Det är bra att börja med det, redan när barnen går på förskolan. Ju tidigare de får lära sig det, desto mindre risk är det att de mobbar och trycker ner andra.
Min tanke är att det inte hjälper att skälla och hota. Barnen lär sig inte då. De slutar lyssna istället. Det är bättre att lugnt och sansat prata med barnen. Kanske berätta hur det var när man själv var ung. Då behöver man göra det när man själv är lugn. Annars är det högst troligt att det hela utvecklas till ett stort gräl. Alltså bör föräldrarna själva vänta tills de är lugna och klarar av att prata på ett sansat sätt. Men man måste ta det samtalet. Man kan inte undvika det. Då blir situationen aldrig bättre.
Har man ett barn med någon form av funktionsnedsättning, kanske man själv får höra nedlåtande kommentarer. Vad ska man göra då? Tyvärr har jag inget lysande svar på det, eftersom jag inte själv har några barn. Jo, jag har ju Sigge, förstås. Fast det är en annan sak, det är aldrig någon som säger något dumt om honom. Tvärtom så säger alla: "Åh, vilken söt hund!" när vi är ute på promenad. Får en förälder höra nedlåtande kommentarer om sitt barn, kan man alltid säga ifrån till personen i fråga. I alla fall om det är någon man känner. Det kan vara barnets klasskamrat, en annan förälder eller en granne. Men vad gör man om det är någon man inte alls har någon koppling till? Man kan liksom inte gå fram till en helt okänd människa på stan. Eller, jo. Man kan, men det är väldigt få som vågar göra det. Själv skulle jag aldrig våga mig på något sådant. Jag har dock sett offentliga inlägg på Facebook från upprörda och ledsna föräldrar, som skriver att folk öppet snackar skit om deras barn. Hur kan man göra så? Hur svårt kan det vara att bara skippa skitsnacket och låta folk vara som de är? Det är liksom inte föräldrarnas fel att ens barn råkar vara lite annorlunda. Inte barnets heller. Vem vet vad det barnet har gått igenom?
Jag, som själv har en funktionsnedsättning, skulle kunna ge föräldrar tips på hur de kan förstå sina barn bättre. Jag vet att föräldrar inom SRF kan ha kontakt med varandra. Så brukar det gå till inom FSDB, (Förbundet Sveriges Dövblinda). Jag kan tänka mig att den möjligheten finns i SRF också. Jag vet i alla fall att familjer träffas. Jag brukade ju åka upp till Tomteboda i Stockholm en gång om året och träffa andra barn med synnedsättning. Det var samma sak på Backagården. Ett av mina starkaste minnen därifrån är den stora uppblåsbara hoppborgen. Som vi barn hoppade i den. Jag också. Detta var precis innan jag hamnade i rullstol på heltid.
FSDB ordnar både familjehelger och föräldraträffar. Jag föreläste på en föräldraträff när jag var cirka 19-20 år. Jag tror verkligen att det hade varit till stor hjälp för föräldrar att höra om mina erfarenheter. Det skulle ge dem mer kunskap och förståelse.
Genom mitt jobb som föreläsare och inspiratör och i jakten på mitt drömjobb som influencer, vill jag sprida kunskap kring sådana här ämnen. Jag vill vara en bra förebild och inspirationskälla. Både för föräldrar, skolpersonal, assistenter och människor med särskilda behov. Jag har så mycket att ge, och jag brinner verkligen för att hjälpa andra människor. Alla är värda att bli älskade och accepterade som de är. Tänk på det!